Det kom ett bud...

I dag ringde det på min telefon. Det var en blomsteraffär på Ynglingagatan som talade om att jag skulle få blommor. Jag kunde verkligen inte förstå från vem och varför. När jag kom hem väntade tre stora, fina och rosa rosor med ett kort. På kortet stod, "Till dig, din pappa, och vardagen". Det var från en av mina käraste vänner. En vän som har det väldigt jobbigt och som jag tycker mycket om. Jag tror att jag kan förstå det tunga hon går igenom och jag tror att hon förstår mig. Jag tror också att blommorna kom just därför. För ömsesidig förståelse.

Blommorna behövdes idag, de gjorda mig glad. Jag finns här när du behöver mig.

Ledigt

Nu är det snart påskledigt. Hela 5 dagar att göra vad man vill under. Ska bli så skönt. Nu ska jag bara göra det jag själv känner för utan några måsten ett par dagar. Behöver göra sånt som jag mår bra av. Åker till landet på lördag så jag hoppas att det blir fint väder. Hoppas att inte infektionen jag har längst bak i munnen blir värre under helgen för jag har ingen lust att gå till tandläkarna akut i påsk.

Orolig för mina nära

Trots att jag ofta är ledsen själv både för saker jag vet om och saker som jag själv inte kan förklara blir jag så orolig när någon i min närhet inte mår bra. Jag får ont i hjärtat av att veta att någon jag älskar är ledsen. Då vill jag hjälpa, krama och trösta. Men det känns i bland som om man inte räcker till. Det är så svårt att veta vad man ska göra för att hjälpa. Jag vet ju att man själv bara vill vara i fred i bland när man är nere i en svacka. Utan att folk frågar även om det är av välmening. Och ibland vill man åandrasidan att hela världen ka veta att man är ledsen och då behöver man massa tröst och stöd. Det är svårt det där. Extra svårt blir det när man är några stycken som alla går igenom perioder av mörker samtidigt som det kan vara till hjälp att veta att man inte är ensam. Ni vet att jag finns här!

livskvalitet?

Ska livet vara så här? Ska det fortsätta på samma sätt genom hela livet? Jag vill hoppa av ekorrhjulet och förverkliga mina drömmar. Jag vill inte förbruka mitt liv. Har fått bevis för att det inte alltid blir så långt som man har tänkt sig. Jag vet i allafall att livskvalitet för mig inte handlar om att göra karriär i mediavärlden, ändå är det ditåt jag strävar. Why? Känns som man lever i den här världen för att bevisa en massa saker både för sig själv och andra istället för att verkligen känna efter vad man vill. Varför nöja sig med att allt är ok? Vi har bara en liten stund på den här jorden. Jag vill i allafall förvalta den tid jag har väl. I morrn ska jag punkta ner vad jag vill åstadkomma och sen ska jag se om jag kan göra något konkret för att ta ett kliv i rätt riktning. Mot mina drömmar och mot livskvalitet. Jag har lovat pappa att leva hans drömmar och det löftet tänker jag hålla. Kanske är lättare sagt en gjort. Vi får se.

Pappas cykel

Min pappa hade en röd racercykel när vi var små. Jag minns hur han såg ut när han kom farande på den. Sedan skaffade pappa en ny cykel den röda blev stående i hans källare. Nu när vi gått igenom hans grejer så hittade min J cykeln, tog hem den och fixade till den. Han älskar den och hans cykelexpert till kompis är väldigt imponerad. Tänk om pappa hade vetat att J ville ha cykeln eller om J vetat att pappa hade den. Då hade pappa kunnat ta del av den glädje som J verkligen känner över den. Det hade gjort honom glad.

Appropå lammstek

..så blev det en i går när min bror och en föredetta arbetskamrat var här på middag. Blev jättegott. Sen blev det en massa vin och karaokessång i 6 timmar. Halv fem på morgonen gick de. Jag skrattade mycket. Det behövde jag.

Ringer inte

Ber om ursäkt till alla vänner som jag inte hör av mig till och som jag inte träffar om ni läser detta. Jag mår inte så bra just nu och orkar inte prata om det och då är det så jobbigt att ringa. Hoppas ni förstår. Kommer tillbaka snart.

Lammstek

Förra året vid i påsktider var pappa hemma hos oss på påskmiddag. Tror att det var på påskdagen. Vi hade gjort en stor lammstek. Han älskade den. Tror åt halva själv. Tänkte i går att det var bra att han fick äta så mycket eftersom det var sista gången han åt det. Hade tänkt att detta med lammasteken skulle bli en tradition tillsammans med pappa. Men tji fick jag.

I går

Några saker jag gjorde igår som kanske inte hade hänt om jag inte druckit så många glas vin:

1. Lutade mig lite launchigt mot en ljuspelare så att den välte över buffeébordet
2. Drev väldigt mycket och tydligt med en gammal arbetskamrat för att få min bror att skratta (fast han fattade ändå ingenting - arbetskamraten alltså)
3. Pratade engelska i en halvtimme med en tysk föredetta kollega och minns inte ett ord om vad vi pratade om, bara att jag pratade väldigt dålig engelska
4. Ringde en gammal klasskompis som jag inte pratat med på 100 år från en annan föredetta klasskompis mobil och föreslog en fyrmannafest. WHY?
5. Berättade en världsahemlis som jag inte fick berätta för en gammal arbetskamrat

Jag är för härlig....

Tiden kryper fram

Jag blir galen snart. Tiden går så långsamt idag och jag är så trött. Har inget alls att göra på jobbet idag och då går tiden extra sakta. Jag längtar hem till soffan och hamburgarna vi ska göra i kväll. Fett, salt och vila är vad jag längtar efter allra mest just nu.

Trött idag...

...vilket inte beror på att jag inte sovit för det har jag. Tungt. Det var ju fest igår. Det var kul. Jag var på bra humör och pratade med massa människor. Om vad vet jag inte. Har en känsla av att jag snackade lite för mycket med vissa. I går tyckte jag att det var en bra idé.. Idag inte lika bra.

Snart helg

...och jag längtar. Vill vara ledig och göra vad jag vill. I kväll ska jag på fest på mitt gamla jobb. Kommer nog bli kul. Massor av människor jag känner kommer. Bland annat min bror. Han är min lycka i livet numer. Tycker om att han kommer vara där. Han förstår mig som ingen annan. Han kommer hem till oss på lördag också. Ser fram emot det.

Träning

Har börjat träna. Måste sysselsätta mig med något. Jag är trött men samtidigt rastlös på kvällarna. Sorgen och tankarna tränger sig på. Vet inte hur jag ska hantera den. Det finns ju inga sätt att komma över sorg som den här. Inga konstruktiva sätt att gå vidare. Det är bara att låta tiden gå. Jag känner mig associal och sliten. Då är det skönt att springa tills man är helt slut och gymma tills musklerna värker och sedan gå hem och stupa i säng. Det är typ det jag orkar göra utöver jobbet just nu.

Foto

I går var vi hemma hos farmor. Hon visade oss ett foto på pappa strax innan han fick veta att han var sjuk. Det sista kortet. Han såg så levande ut. Glad och bekymmersfri. Han såg ut som pappa gjorde. Så som jag minns honom. Han är sig inte riktigt lik på de bilder jag har eftersom de inte är särskillt nytagna. Det knöt sig i magen på mig när jag såg kortet och jag kände en sån enorm kärlek för den skäggige, långhårige, småleende mannen på kortet. Det gjorde ont samtidigt som det värmde. Min älskade pappa.....

Inte glad

Jag är inte glad. Jag är trött på att skriva om att jag är ledsen så därför skriver jag inte alls. Har ingen insperation. Saknar pappa oerhört.

Vadagar

Jag hatar vardagar! Klarar inte av dem.

Min pappa

Jag skulle vilja skriva några rader om hur min pappa var. Mina starkaste minnen av pappa någonsin är från de sista åren vi hade då han kom tillbaka in i mitt liv. De är också de åren jag har valt att placera närmast mitt hjärta. Han var i grunden en melankolisk, rastlös, sökare. Han var omtänksam, vidsynt och empatisk. Han var godhjärtad, omåttlig, envis, humoristisk och hade ett sinne för estetik. I bland var han tjurig och barnslig - ofta obstinat. Han var ganska ensam, men blev under de sista åren mer och mer social och uttåtriktad. Han älskade musik, fotboll och skaldjur. Han trodde på rättvisa och jämlikhet och stod alltid på den svagas sida.

Han var underbar vän och pappa. Men framförallt var han min pappa.

Pausbild

Jag har alltid pausmusik eller en pausbild i min hjärna när jag inte sysselsätter den. Jag har alltid haft olika pausbilder i olika situationer. Men numer har jag fått en pausbild på hornhinnan som återkommer i alla tankelösa situationer. Bilden är ett sommarvarmt Strömstad. Bilden kan vara Karlsgatan, Stationen, Torskholmen, backen upp til huset, grusvägen ner till stranden, sjömärket, måsarna på torget, Dynekilen, Krossön, hamnen, torskstället, Bollibompa, infarten vid Oslovägen, fotbollsplanen, Skagerack, Höviken, stranden, vägen till lökholmen, Vita stugan... Ja alla platser som pappa älskade som han aldrig kommer få se igen. Jag fasas över att åka dit i igen samtidigt som jag har en otroligt stark längtan dit. På kristi himmelfärd kommer vi att återvända för att sprida pappas aska i vattnet på den plats som han älskade mest på jorden.

Vuxen

Tanken slår mig, att vad konstigt allt är. Eller snarare, vad kontig jag är. Sitter i telfonkonferens med USA. Har tre på raken. Tankarna fladdrar i väg. Jag är vuxen. Jag har ett riktigt jobb på dagarna, jag har telefonkonferenser, åker på tjänsteresor, sitter i möten och tycker och tänker om viktiga saker och får dessutom hyfsat betalt för det jag gör. Jag är en vuxen människa. Sen på kvällarna när jag kommer hem så gråter jag som ett barn och längtar efter min pappa. Då är jag så liten och förstår inte hur jag ska kunna gå upp när klockan ringer och vara vuxen igen. Men jag gör det. Igen och igen. Varje dag. Det är ett konstigt liv.

Wiehe

Min pappa gillade Mikael Wiehe. Han står för och uttrycker mycket av det som pappa trodde på. Innan pappa dog lovade jag att leva hans drömmar och göra det som han hade velat göra. Att se Mikael Wiehe spela hade han velat. Därför tackade jag tveklöst ja till att följa med min bror och se honom spela på Göta Lejon i går. Måste erkänna att jag själv inte lyssnat så på mycket på honom, men har alltid gillat det jag hört. När jag satt där i salongen så tänkte jag mycket på pappa och tårarna kom när han spelade en låt tillägnad Björn Afzelius. I somras var Mikael Wiehe förband åt Lars Winnerbäck. Vi var där tillsammans, mamma, pappa, jag, J och min bror. Pappa hade varit på dejt innan och därefter varit på Helenes krog och ätit middag med mamma och min bror. Vi möttes upp på Skansen. Pappa var på bra humör och hade sin gröna manchesterkavaj på sig. Han verkade nöjd med livet. Det var en varm Augustikväll och regnet föll, men det gjorde inget. Pappa hade ett paraply som han gömde i en buske på skansen eftersom han inte fick ta med det in på konsertområdet. Han var orolig att det skulle försvinna. Efter konserten gick vi till Dubliner och tog en öl. Tror att cancern redan då hade börjat växa i hans kropp. Nu står paraplyet kvar i pappas hall men pappa är inte där.

Hedra pappas minne

Jag funderar på om den här bloggen ska få en annan vändning. Jag vill hedra pappas minne. På cancerfondens forum för anhöriga hade en tjej lagt ut en länk till en hemsida hon gjort för att hedra hennes pappas minne. Det var fint. Jag skulle vilja göra något liknande fast på mitt sätt. Det var ju egentligen syftet med den här bloggen från början och på sätt och vis är det ju redan en minnesplats för pappa. Kommer därför att skriva om saker som jag kommer i håg av pappa, inte bara som sjuk, i fortsättningen men även fortsätta skriva om saker som berör mig i mitt vardagliga liv. Välkommen att fortsätta läsa om ni vill.

Smalare

I morgon är det slut på tröstätande och lathet. Jag måste ta tag i mitt liv igen. På senaste tiden har jag bara ätit utan att tänka. För mycket och för dåligt. Jag vill inte se ut som jag gör nu. Ska inte vara så svår att åtgärda egentligen. Bättre mat, mindre portioner och mer motion ska nog göra susen.

Söndag

Så var helgen slut igen. Den hinner inte börja förrän den är slut. Den här helgen har varit fullspäckad så jag har inte hunnit varva ner. Att behöva vara i pappas lägenhet varje helg stressar mig. Det är så känslomässigt påfrestande och tar så mycket energi. Fick en stund i vårsolen idag vilket var skönt. Jag behövde det. Det var tre månader på dagen sedan han dog i dag. Orkar inte ens beskriva hur det känns. Går inte att sätta ord på det. Livet kommer helt enkelt aldrig bli detsamma igen.

Hurra!

Jag har sovit hela natten utan en enda mardröm. Jag vet dock varför. Jag drack två öl i går när jag och J var och käkade. Var inte berusad, men var antagligen inte lika spänd som vanligt. Är det vad som behövs så känns det inte särskillt sunt. Vill ju inte behöva dricka alkohol för att kunna somna. Nu är det iallafall helg snart vilket innebär SÖMN!

Sömnlös

Jag är så trött. Så trött, så trött, så trött. Men ändå vill jag inte gå och lägga mig. Drömmarna skrämmer mig. Jag vill inte vakna med bultande hjärta och vara helt blöt av svett en natt till. Det går ut över mitt jobb. Jag måste ju ha energi och vara allert nu. Jag har ju precis börjat. Det går ut över mitt liv.

Ork

Har inte orkat skriva på ett tag nu. Det har varit lite mycket. Både positivt och negativt. Det positiva är mitt nya jobb där jag trivs. Har inte hunnit komma in i gemenskapen och jobbet riktigt ännu. Men det känns som om det kommer bli bra. Det negativa är att jag sover så dåligt. Jag drömmer mardrömmar och hallucinerar nästan varje natt. I bland tror jag att jag håller på att bli knäpp. Det är läskigt. Men antagligen är det kroppen och hjärnan som bearbetar sorg när min kropp är viloläge. Men detta gör att jag blir helt utmattad och att jag är trött hela tiden. Sen känner jag mig sorgesen. Det känns i hela kroppen. På jobbet kan jag tränga bort känslorna men så fort jag går ut genom dörren på jobbet så kommer känslorna tillbaka. Har svårt att glädjas just nu.

Tabell

Det händer i bland att jag vaknar upp och känner mig olycklig. I dag är en sån dag. Det finns ingen särskilld anledning just idag, men jag känner mig bara tom. Låg kvar länge i sängen och funderade. Tänkte att jag skulle göra ett stapeldiagram med saker som oroar mig eller som gör mig ledsen. Varje enskilld sak som påverkar mig negativt skulle ha en egen stapel baserad på en estimerad procentsatts. Då kunde man se hur stora de olika staplarna är i förhållande till varandra och kanske göra en kurva över tid för att se om det finns någon trend i utvecklingen. Kanske är en viss stapel högre på måndagar och en annan under våren osv. Någon stapel kanske till och med skulle försvinna medan nya skulle tillkomma. Allt skulle bli så mycket lättare att förklara då. Och att förstå själv. Då kunde man bara ta fram sitt diagram och visa när folk frågar varför man är ledsen. Man kanske till och med skulle kunna göra en powerpoint och ha en återkommande uppföljning med de som är intresserade. Som ett seminarium. Jag kanske ska be min bror hjälpa mig med detta. Han är duktigt på formler i excel och så.

Är så trött på...

.... folk. Finns ingen aledning för någon enskilld att ta åt sig för jag vet inte själv vem eller konkret vad jag är trött på. Kanske på mig själv främst och då är det lätt att hitta fel hos andra. Men jag känner bara att jag är så trött på människors gnäll över småsaker i allmänhet. Det finns människor omkring mig som har stora problem. Mycket mycket större än mina. Dessa människor gnäller inte. För mig är det inte att gnälla att vara öppen med att de inte mår bra och har det jobbigt. Men sen finns det många människor som faktiskt gnäller. Människor som glömmer att sätta saker i perspektiv till vad någon annan går i genom eller har gått igenom. Människor som glömmer självklara saker som de är väl medvetna om. Alla har sina problem och de kan vara olika stora beroende på vad man har varit med om och så måste det få vara. Men man får inte glömma att titta över kanten på sitt eget staket och ibland tänka sig för vad man beklagar sig över och framförallt vem man beklagar sig för.

Skriva

Har ett sånt behov att skriva. Jag har massor av ord i huvudet som måste ut. Det här forumet räcker inte till. Vet inte var, vad eller hur jag ska skriva. Är så mycket att det inte går att formulera till vettiga meningar. Känns som om mitt huvud ska sprängas. Hur ska jag få ur mig allt jag tänker på?

Tiden som går...

Pappa försvinner längre och längre bort. Varje dag tar mig längre bort i från honom. Men än så länge är bilden av hans ansikte lika klar som alltid och jag hör hans röst och hans skratt lika tydligt som tidigare. Vet inte om hans ansikte någonsin kommer att blekna i mitt minne och jag vet inte om jag någonsin kommer att glömma hans röst. Men dagarna för oss längre och längre i från varandra. Det är overkligt och skrämmande att en människa som varit så nära plötsligt är så långt borta. Samtidigt så är han så nära i mitt hjärta. Det är bara tiden som går som gör att avståndet känns så stort. Och att han inte finns rent kroppsligt. Jag saknar att prata med honom och jag saknar att krama honom. Ju mer tiden går, desto mer finns det som jag skulle vilja säga som aldrig kommer bli sagt. Fäller några tårar av saknad i kväll...

Konsert

Min brorsa sa att Thåström är gud. Håller inte riktigt med eftersom gud inte finns i min värld. Men det finns kungar. Och Thåström är den enda riktiga kungen. Han var grym i kväll. Jag grät under "Om black Jim" eftersom den påminner mig så mycket om pappa. Kändes som om han spelade den för oss och för pappa. Pappa hade älskat att vara där och han hade älskat Thåströms version av "Bara om min älskade väntar" som för övrigt är en av de finaste låtarna jag vet och Thåström gjorde den sjukt bra.

Jag tänkte på dig under varenda låt pappa. Du skulle varit där. Den här konserten var för dig.

Thåström

Kan inte låta bli att skriva lite trots allt. I morrn ska vi på Thåström. Pappa hade verkligen velat se den här konserten. Innan han blev riktigt sjuk pratade han om att Thåström skulle på turne och om hur gärna han hade velat se honom. Som om han redan visste att han inte skulle leva så länge. Därför bestämde vi att pappa inte skulle få biljetten som min bror köpt till honom i julklapp trots att han levde på julafton. Vi visste ju det då och han hade nog bara blivit ledsen för att han inte skulle kunna följa med. Jag ser fram emot konserten men hade verkligen velat att pappa skulle varit där med oss i morgon.

Programledare

Var bara tvungen att kasta mig in på bloggen för att skriva att jag tycker att programledaren i Från Koja till Slott saknar all form av utstrålning. Tycker verkligen att hon är en trist programledare som verkligen inte passar för det programmet. Så där ja, så har man fått vara bitterkärring idag också.

Bra

Allt har gått bra idag. Och jag mår bra. Men jag är trött så jag orkar inte skriva mer idag.

AHHHHH

Jag är verkligen livrädd för att gå till mitt nya jobb i morrn. Måste tjata om det lite mer. Jag har en kompis som jobbar där. Hon ringde just och berättade om Åre-resen som jag inte var med på i helgen. Nu är jag rädd att jag ska känna mig ännu mer ensam för att alla har varit där och lärt känna varandra och haft kul tillsammans. Varför, varför, varför kan jag inte bara vara cool och lugn inför nya saker och ta dem som de kommer? Just nu är jag så uppstressad att jag håller på att gå i taket. Är rädd för att inte räcka till, rädd för att bli utanför, rädd för att inte vara kompetent nog. Rädd helt enkelt. Jag mår illa!!

Elin

Övar på min gitarr igen. Känns bra. Blir glad av att kunna yla och slå på strängarna på min fina gitarr igen. Övar just nu på "when it comes to you" med Elin Sigvardsson. Måste ju lära mig någon av hennes låtar eftersom det var hon som inspirerade mig att börja spela gitarr. Såg henne när hon var förband åt Lars Winnerbäck en gång för några år sedan och köpte hennes skiva. Jag tycker att hon är duktig och gillar hennes låtar. Om jag övar riktigt mycket kanske jag också kan få vara förband åt Winnerbäck en dag. Eller kanske inte.... Han vill nog inte ha en avdankad 50 åring med popstjärneambitioner på sin scen. För det är ungefär i den åldern jag kommer vara om jag ska hinna bli lika duktig som Elin.

I morgon

I morgon börjar jag mitt nya jobb. Jag är såååå nervös. Jag drömde om jobbet hela natten och vaknade helt kallsvettig. Det var så längesen jag tackade ja, så det känns så overkligt på nåt sätt. Det sjuka är att jag har varit mest orolig för är hur jag ska ta mig in och hur jag ska hitta. Stället är ju gigantiskt och har värsta säkerhetskontrollerna. Förstår inte varför jag oroar mig för såna saker. Finns säkert en plan för hur jag ska komma in. Det finns ju en reception som jag kan be om hjälp att ringa på någon som ska möta mig. Men ändå gör jag en jättestor grej av det. Sen tycker jag det ska bli jätteläskigt med alla nya människor som kommer att stirra på mig och undra vem jag är. Eller kommer de det? De vet ju att jag ska börja och de är ju inte mer än 30 personer på min avdelning. Snacka om att skaffa sig saker att oroa sig för alltså.

Mannen i mitt liv

Min älskling är det bästa som finns. Han är min trygghet och min glädje i livet. Vi skrattar åt samma saker, vi har samma värderingar och vi uppskattar ungefär samma saker i livet. Han är snygg och han är mjuk och förstående som person. Han älskar mig så att det verkligen känns i hjärtat och han vet vad jag behöver. Jag smälter när han ser på mig.

Jag älskar dig. Jag är din för alltid

Skämmande

I bland kan jag drabbas av en sån ångest för att det ska hända min lillebror någonting. Är rädd för att det ska hända honom något när han är ute på krogen tex. Det är verkligen utom min kontroll. Det är skrämmande. Jag vet inte vad jag skulle göra om det hände honom något. Jag älskar honom så mycket! Ta väl hand om dig lillebror. Jag behöver dig.

Brev

Det känns extra tomt efter pappa idag. Första födelsedagen i livet utan pappa. Han brukade alltid ringa först av alla eller skicka ett sms. Idag är det tyst. För ett år sedan var han här och satt i min soffa tillsammans med mina vänner. Det var också första och enda gången han träfafde J's mamma. Jag var glad över att ha honom här då tillsammans med mina närmaste vänner. Jag fick en gitarrstämmare i present. Idag ska jag tänka på honom genom att läsa brevet han skrev till mig dgen då jag föddes för 29 år sedan. Har inte vågat göra det sedan han gick bort, men idag känns som ett bra tillfälle.

Tårta

Idag fyller jag 29 år. Ingen vidare ålder att fira. Men jag ska iallafall göra en tårta. Min bror kommer hit och min kompis J och hennes kille. Jag skulle ju egentligen inte varit hemma i helgen så alla andra har andra planer. Men det gör ingenting. Känner för en lugn och skön födelsedag. I kväll går vi kanske ut och äter eller har en lugn hemma kväll. Kanske går vi och kollar på min brors spelning på Broder Tuck. Får se vad det blir.

Vin

Jodå, visst drack vi lite för mycket vin som vanligt. Inte farligt, men lite ont i huvudet har jag allt idag. Det var trevligt. Hon ville att jag skulle spela lite gitarr. Så jag gjorde det. Är inte bra på det när jag är lite berusad. Försökte sjunga till också. Det gick inget vidare det heller. Men hon är tacksam att spela för. Säger alltid att jag är bra. Tycker dock i nyktert tillstånd att det är pinsamt att jag är så lättövertalad. Gillar ju egentligen inte att "uppträda". Men ändå gör jag det om någon ber be mig. Måste betyda att det bor en liten wanna- be-entertainer i mig ändå även om det är genant att erkänna...

Middag

I dag kommer T hit på middag. Det ska bli trevligt. Hon är skön att umgås med. Hon har en positiv grundinställning till livet men funderar mycket. Hon är några år yngre än mig och brukar fråga mig om råd om saker hon tror jag vet något om eftersom jag är äldre. Som om jag skulle ha svaren?! Det är gulligt att hon tror det iallafall. Hon säger mycket bra saker och man kan både skratta hysteriskt åt och med henne samtidigt som vi kan prata om allvarliga saker. Hon är en bra vän som jag tycker mycket om. Det värsta är att vi alltid dricker för mycket vin när vi ses....

Present

Han frågar vad jag önskar mig. Jag fyller år i morgon. Jag kommer inte på en enda grej. Finns massor jag skulle vilja ha naturigtvis, men inget han har råd att köpa. Inte jag heller för den delen. Han är ju student. Vill inte att han ska lägga sina sista pengar på en present till mig. Det vill jag faktiskt inte. Men han vill. Kan verkligen inte komma på en enda grej. Visst jag skulle behöva en ny hårborste och nya strumpor. Men hur kul är det? Samtidigt vet jag att jag kommer bli lite besviken om jag inte skulle få nånting alls. Svårt det där.

Bråk

Vi bråkar. Om något så banalt som disk. Men ändå bråkar vi om det. Jag tyker att han är orättvis. Han tycker att jag är det. Blir så arg. Skrik och smäll i dörrar. Sen blir vi sams och pratar inte om det mer. Förrän nästa gång när vi blir osams om samma sak igen.

Lämnat bakom mig

Jag tror att jag lämnat mycket av det jobbiga bakom mig. Inte att pappa är borta - men våra jobbiga år. Jag har jag accepterat det men framförallt har jag förlåtit. Visst har det präglat mig och jag kan fortfarnade bli arg för alla år som gick förlorade. Och visst känner jag sorg. Mycket sorg. Men inte främst för min egen skull, utan för pappas skull. Har insett att hur dåligt jag än mådde så mådde han själv allra sämst. När vi rotat bland pappas saker har det bubblat upp igen. Känslan av hur ensam och destruktiv han var under de där åren. Det gör ont. Hade vi inte fått den tiden vi ändå fick på "slutet", hade jag nog mått betydligt sämre idag. Det går att reparera en skadad relation genom att gottgöra och förbättra. Men det krävs att man kan förlåta. Jag är så glad att jag gjorde det.

Citat

"Så länge min chef låtsas som om jag har mycket lön, låtsas jag som om att jag har mycket arbete"

Rullskridskor

Mitt liv känns som en färd på rullskridskor just nu. Det går fort fram och jag står på osäkra ben. I bland ramlar jag och skrapar knäna men för det mesta rullar jag framåt trots att det är vingligt. Men oroa er inte jag har hjälm på mig.

Lampan

Nu är den på plats vår nya lampa. Den passade utmärkt. Gillar den skarpt. En av mina bästa vänner hade visst en likadan. Jag visste det inte när jag köpte den. Hoppas det inte gör nåt.

Gör det inte

Jag har bestämt mig för att inte göra det. Jag har mina skäl. Glömmer bort dem i bland och pressar mig själv för mycket. Jag har bestämt mig för att göra det som är bäst för mig och som jag må bäst av. Ingen blir lidande av det. Inte ens jag. Jag tar igen det senare. Det kommer fler chanser.

Väntar

Jag sitter och väntar på en lampa som vi beställt. En riktig åttitalslampa tycker vissa, andra tycker att den är ful just därför och andra tycker att den är cool. Jag vet iallafall att den kommer att passa hemma hos oss. Och huvudsaken är att VI gillar den.

Tänker

Klockan är mycket. Har försökt somna, men kan inte. Tänker för mycket. Tänker på jobbet, på bröllop, på pappa och på det där jag måste göra. Funderar framåt tllbaka och vrider och vänder. Önskar att jag kunde somna. Jag är trött men samtidigt rastlös. Jag dras automatiskt till bloggen. Mitt andningshål nu för tiden. Det är bra terapi. Jag har ingen "rolig" blogg, det vet jag. Men det är inte syftet. Här lägger jag ifrån mig mina tankar för att lagra dem någon annanstans än i hjärnan. Skulle jag lagra allt jag funderar på i hjärnan skulle utrymmet snart vara fullt. "Du har överskridit lagringsutrymmet i din hjärna, var god radera!" säger den...Vill inte raderar så jag sparar ner dem här istället.

Prestationsångest

Vi pratade om prestationsångest. Hon har det och jag har det. En känsla av att alltid vilja vara duktig och inte göra folk besvikna. Att säga ja till saker man egentligen inte orkar eller vill. Om jag inte gör det jag ska känner jag mig dålig och lat. Tror att jag missar chanser att visa mig duktig. Har ett måste som hänger över mig. Något som jag hade kunnat säga nej till från början vilket jag inte gjorde. Nu måste jag göra det eller så måste jag backa ur. Men då kommer jag få dåligt samvete. Gör jag det kan det bli jättebra eller så kommer jag undra varför jag inte tänkte på mig själv och struntade i det. Det vet jag inte förrän efteråt. Hur ska man kunna göra rätt val, och vad är rätt?

Stjärna

Vi har fått en alldeles egen stjärna. En stjärna till pappas minne. Vi har också fått träd i Afrika. Det känns bra. Bra saker. Nu kan jag titta upp på vår alldeles egna pappa-stjärna. Den är döpt efter honom. Så fint. Jag hoppas också att våra träd i Afrika får mycket regn och sol så att de lever vidare i många många år till.

En bra dag

Idag har varit en bra dag. Jag har umgåtts med någon som jag tycker om. Vi har pratat massor om viktiga saker. Vi pratade flera timmar och drack te. Ändå kändes det som vi hade massor med saker som vi inte hann prata om. Det är så mycket som jag inte vet som jag vill veta. Och så mycket som hon inte vet som jag vill att hon ska veta. Men det kommer fler tillfällen. På bussen hem kände jag mig glad och lugn. Och ute sken solen.

Fint

Jag gjorde något konstruktivt av den deppiga måndagen. Jag fixade så att det blev fint hemma och sen gjorde jag god mat. Både förrätt och varmrätt. Ingen blir gladare av trist mat. Vi börjar få till det här hemma. Saker och ting börjar falla på plats. Hittade två stora målningar i pappas garderob som han gjort. Två porträtt i svart och vitt. Det ena motivet är Frank Zappa och det andra är George Harrison. Pappa gjorde dem när han var 18 år. Jag har aldrig sett dem förut. De ser precis ut som den typiska popkonst som är modern nu. Fast gjort för över 30 är sedan. Jag gillar dem verkligen och att pappa gjort dem gör dem ännu finare. Nu sitter de uppe i vårt vardagsrum.

Spikar

Tog mig för lite av det jag skulle i allafall. Jag var och handlade åt min sjukling och passade på att handla massa nödvändigt också. Sen har jag spikat. Jag har satt upp tavlor som stått och lutat på mot väggen alldeles för länge och jag har packat upp alla kartongerna nu. Känner mig nöjd med mig själv. Undrar om jag ska åka och byta tröjan och kanske gå och träna också så har jag klarat av alla dagens projekt!

Sjuk

Han är sjuk. Ont i halsen och feber. Ingen är så ynklig som han när han är sjuk. Försöker ta hand om. Han behöver mycket kramar och det ska han få. Kankse inte blir någon Åreresa för mig i helgen om bacillerna hittar till mig också.

Måndagar

Jag hatar måndagar. Vardagagens första dag. Den sämsta av dem alla. Även fast jag är ledig idag så blir jag deprimerad av att det är måndag. Det är en sån där sag då man känner att man borde ta tag i allt som man inte gjort. Känner mig lat. Som om att jag borde jobba fast jag är ledig. Har en massa saker att ta tag i men jag vet inte vart jag ska börja. Näe, jag vill inte. Jag skiter i det.

Saker

I går fick jag hem de första kartongerna med grejer från pappas lägenhet. Det är så sorgligt att packa upp hans saker hemma hos mig. Men samtidigt känns det som han flyttar in här. Som om han kommer lite närmare. Det bästa är min minnesbox. Men den är jag inte redo att rota i ännu. Tomheten efter pappa gör sig påmind allt oftare nu. Det knyter sig i hjärtat och bränner i bröstkorgen. Har problem att hitta en värdig plats för pappas saker. Det känns så hopplöst. Försöker acceptera att vi aldrig kommer ses igen. Men det är svårt.

Till M

Det finns en person som alltid stått mig nära. En person som hjälpt mig mycket och som varit både som en kompis och en storasyster. Hon har tagit hand om mig och lyssnat. Vi har gjort roliga saker tillsammans och vi har gråtit tillsammans. Hon mår dåligt ibland. Det gör ont i mig att inte kunna hjälpa. Skulle vilja lyfta ut lite av det onda från hennes hjärta. Skulle vilja hjälpa henne som hon har hjälpt mig. Hon betyder så mycket för mig. Mer än hon vet om.

Min första (?) barnvakt - du vet vem du är. Jag älskar dig!

Filead apelsin

Min man har just filéat en apelsin åt mig. Med min nya Globalkniv som jag fick som avslutningspresent på jobbet. Han blev gladare än vad jag blev för kniven. Nu skär han allt han kommer över i små små bitar. Eller filéar. Jag älskar när han blir i extas över något. När han lyckats och gjort något han är riktigt nöjd med. Som en riktigt välfiléad apelsin. Då gör han gesten jag älskar. Puss du är sötast i världen.

Början

Sådär nu har jag mailat HR och krävt kompesation för förlorad arbetstid. Lär ju inte gå, men man kan ju alltid försöka. Skam den som ger sig.

Krig

Nu är det krig. Eftersom jag inte fick min bonus så passade jag på att kolla vad lagen sa om uppsägningstid. När jag sa upp mig kollade jag mitt avtal och där stod, 1 månad eller enligt lag. Min chef hävdade med bestämdhet att det var 3 månader som gällde enligt lag för det hade vår HR avdelning i London sagt. Jag brydde mig inte om att kolla upp det eftersom jag ville ha min bonus. Någon kunde tydligen inte lagen för enligt LAS gäller nämligen en månad, vilket innebär att jag jobbat 2 månader för mycket - utan bonus. Undrar hur de tänker lösa det här?

Företagshelvete

Jag är så arg och så ledsen. Av materiella skäl. Där jag jobbar idag har vi ett bonussystem som innebär att man får en ganska stor summa pengar baserat på en massa olika saker man har gjort under ett års tid. Jag har gjort en massa bra saker och jobbat hårt. Jag sa upp mig från jobbet den 9:e December och hade då tre månaders uppsägningstid. Det innebär att jag fortfarande är anställd och därmed har jag också jobbat 2005 ut. Problemet är att utbetalningen av denna bonus är den 25 Mars och mitt slutdatum är den 9:e Mars. Alltså, 16 dagar för tidigt. Jag trodde att detta skulle kunna lösa sig och att förtaget skulle vara schyssta med tanke på att jag jobbat hela året plus 3 ytterligare månader. Men nej, de har bestämt sig för att jävlas. Min chef säger att han försökt allt men att det är folk HÖGT upp i organistationen som betstämmer detta och de har tydligen bestämt sig för att jävlas med mig. Varför i helvete har jag varit lojal och jobbat med tanke på hur jag har mått på det privata planet under de här månaderna? Och vad ska motivera mig att gå till jobbet den veckan som jag har kvar. Jag hade verkligen behövt de där pengarna. Kapitalistsvin.

Mera lista....

tyvärr kan jag inte hitta var man fetar bokstäverna så jag ber om ursäkt om det är svårläst...
Den här har jag kopierat på Pyrets sida...

A is for age: 28 snart 29
B is for booze of choice: Rött vin
C is for career: Snart ansvarig för en av de största söktjänsterna i Sverige (inte Google)
D is for your father's name: L
E is for essential items to bring to a party: Vin
F is for favourite song at the moment: "En stjärna som är din" med Thåström
G is for favourite game: Absolut överens
H is for home town: Stockholm
I is for instruments you play: Lite gitarr.
J is for jam or jelly you like: Hjortronsylt
K is for kids: No, not yet
L is for living arrangements: liten tvåa på 47 kvadrat
M is for mother's name: I
N is for names of your siblings: J
O is for overnight hospital stays: Nej, ingen hittils
P is for phobias: Hajar
Q is for quotes you like: Kommer inte på nåt.. TRIST
R is for relationship that lasted the longest: Det här kommer hålla för evigt
S is for sartorial style: ?
T is for time you wake up: 7.30
U is for underwear: Japp
V is for vegetables you love: Broccoli, morötter, avocado
W is for weekend plans: Hemma-spa med vänner
X is for x-rays you've had: Ingen vad jag vet
Y is for yummy food you make: Vietnamesiska vårrullar
Z is for zodiac sign: Firre

Lista

Jag vill också göra listor som alla andra....Har snott denna på min MiaFias blogg...

Senaste impulsköp: Beställde ett par skor på Laredoute i går...
Bästa promenad: På isen runt Kungsholmen
Favoritdryck: Te och rött vin
Äter lyxmiddag på: Bara när jobbet betalar
Favoritgata: Götgatan
Reser helst till: Var som helst där det är varmt
Gå bort-present: Vin
Favoritlyxartikel: Ansiktskrämer
Älsklingsljud: Aukustisk gitarr
Jag gillar: Att shoppa
Tidning jag gillar: Heminredningstidningar
Favvosajt: Pyrets och Mias bloggar
Här bjuder jag mamma på middag: Hemma
Fikar gärna på: Solstugan i Fredhäll
Lunchställe: Ica T-jarlen
Favoritbutik: HM
Favoritfärg: Grönt
Favoritmärke: ID make up (döljer allt)
Favoritdjur: Delfin
Favvoskor: Sneakers
Klädkonto per månad: Varierar från noll till lite mer
Modeförebild: Har ingen
Motionerar: Simmar och är på gymmet i bland, men fördrar promenader
Favoritprodukt på systembolaget: Rött vin
Senast gnolade: "Karenina" med Thåström
Senaste fyndet: Johannes
Bästa romanen: Ingen roman, men Lasermannen är bästa boken just nu
Bästa diktsamlingen: Min brors låttexter
Favoritprodukt på apoteket: Tandtråd
Fulaste färgen på kläder: neongrön
I min cd-spelare: Thåström
Användbar pryl: Täckstift

Förbannad

Jag har plötsligt blivit arg på Karolinska sjukhuset. Jag tycker inte att de behandlade pappa schysst när han blev sjuk. Jag vet att sjukvården har lite resurser, men han fick vänta 3 veckor för att få komma på manetröntgen efter att de upptäckt en förändring på hans lever. Ytterligare en vecka på att få provsvaren. Sen fick han fick veta att han hade cancer och att det kanske fanns möjligheter att de unde förminska tumören, men att ingen behandling hjälpte och han så småningom skulle dö. Inga tidsramar vilket i det skedet var bra. De sa att han skulle få träffa en cancerspecialist som skulle titta närmare på det. Detta satte pappa sitt hopp till och väntade och väntade på att få komma dit. Under de "friska" veckorna han hade, slösade han sin tid på att vänta. "Inte förrän jag träffat läkaren". När han slutligen fick träffa läkaren efter 3 veckor så var han redan sämre. Då fick han beskedet att det inte fanns något att göra. Ingen behandling överhuvudtaget kunde ens skjuta upp det oundvikliga. Men kanske kanske kunde han leva "länge" ändå. Jag fattar ju i efterhand att de redan från början visste mer än dom sa och det helt enkelt var tvugna att prioritera människor som de visste att de kanske kunde bota. Det som gör mig så arg är all denna väntan som de utsatte pappa och jag tycker nu i efterhand att de slösade bort dagar och veckor av pappas liv.

Mardrömmar

Under många år har jag lidit av mardrömmar på nätterna. De kommer och går, men de kommer nästan varje natt. Det är verkligen och konstiga drömmar. Som att väggen i rummet rasar, att jag har hål i håret eller att det är spindlar i sängen. Oftast vaknar jag med ett ryck och det tar alltid ca 30 sekunder innan jag fattar att jag drömt. Detta innebär att jag skräckslagen väcker min sambo och dillar de mest underliga sakerna. En gång drömde jag att huset höll på att rasa och sprang ut i trappuppgången i bara trosor och försökte trycka upp hissen. När jag vaknar till kommer jag oftast inte i håg vad jag drömt, men jag är fullt medveten om det jag gjort. Jag gör det i ett förvirrat och nyvaket tillstånd liksom. Det är läskigt och ibland är jag livrädd för att somna för att jag vet att det kommer hända, men inte vad.

Längtan

Igår kväll var vi och käkade middag med några kompisar och sedan gick vi hem till oss och spelade spel. När de gått greps jag av den starkaste känslan jag känt sedan pappa gick bort. Det var en känsla av längtan. Jag var så ledsen och jag tänkte att nu har jag drabbats av den STORA sorgen. Den typen av sorg som man inte tar sig igenom på en egen hand. Det kändes så starkt. Men så somande jag och när jag vaknade sken solen in genom fönstret. Känslan finns kvar, men jag kan hantera den. Det är 2 månader sedan pappa gick bort idag.

Igår

Det gick bra. De var så duktiga och det lät skitbra. Det kändes ok för mig också. Vet inte om allt rödvin jag tryckt i mig gjorde sitt till. Jag var nog rätt nervös innan. Det här var ju ändå en av alla saker som vi bävat för att göra "första gången". Han saknades det gjorde han verkligen, men på nåt konstigt sätt kändes det som han var med ändå. Han fanns ju iallafall i våra tankar.

Sorg

Idag är en sorglig dag. Jag har en klump i magen och sorg i hjärtat. Tårarna bränner bakom ögonlocken. Idag skulle pappa varit på bra humör. Han hade duschat och gjort sig fin och satt på sig sin Tomcats-tröja. Kanske hade han haft den slitna jeansjackan också. Han hade antagligen gått till puben i solna för att möta sina vänner. Sedan hade han tagit sig in till stan och KGB-bar för att lyssna på Tomcats. Det var längesen det var spelning nu så han hade varit laddad. Han hade antagligen sett fram emot den här kvällen hela veckan. I kväll kommer det fattas en viktig person framför scenen och saknaden efter dig pappa kommer bli enorm.

Saknar

För en hundradelssekund var jag på väg att ringa pappa idag. Det är en sån sjuk känsla när tanken far genom huvudet. Jag saknar honom så mycket.

Jobbigt

Jag har ett problem. Allt jag måste göra som stör mitt vanliga mönster är jobbigt. Man klagar ju på att livet är likadant hela tiden. Men sen så fort man måste göra något så känns det bara så jobbigt. Ska till tandläkarn efter jobbet och det känns verkligen som om det stör min väg hem. Jag vill gå raka vägen till bussen liksom. Ska jag på möte på jobbet så stör det min arbetsdag. Vill bara sitta still i min stol. träna gör jag sällan av precis samma anledning. Om jag gjorde det till en sak som ingick i mönstret så skulle det kanske vara lättare. Så fort man hamnar ur fas så blir det så svårt att komma tillbaka i fas. Måste köpa en present efter tandläkaren också. Kommer aldrig komma till bussen!!

Tråkigt

Jag har så tråkigt. Sitter på jobbet och är så omotiverad. Jag har två veckor kvar på jobbet och jag är vekligen less nu. Orkar inte ta tag i något. Känns som om jag bara sitter av tiden. Har lite grejer jag måste göra, men jag orkar inte ta tag i dem. Pustar och stönar så fort jag får ett mail. Läser och pustar ännu mer när jag måste göra något. Fjällar överallt också. All min brunfärg ramlar av.... Snart är jag blek och ful igen.

Min mamma

Min mamma är så olik mig. Hon är enkel och trygg. Hon är snurrig och glömsk. Hon är tidsoptimist och långsam. Hon är nyfiken och optimistisk. Hon är sällan orolig. Jag är precis tvärtom. Men vi har också några gemansamma drag. Vi har lätt för att stressa upp oss, vi har humor, vi är hyfsat kreativa och vi är känsliga. Olikheterna skiljer oss åt men likheterna för oss samman. Ibland har vi svårt att samarbeta men jag beundrar min mamma och jag älskar henne. Min mamma är vacker.

Bröllop

Jag ska gifta mig. Jag håller på med planeringen för fullt. Det upptar nästan all min tid. Det är något att tänka på. Något annat. Jag gillar att planera. I går gjorde jag bordsplaceringen. Ett halvår i förväg och innan den defenitiva listan på gäster är klar. I dag ringde jag och beställde en vigselförättare. Lokalen är bokad och bandet likaså. På torsdag ska jag träffa min kusin och skissa på inbjudningskort. Min blivande man tycker inte att planeringen är lika rolig. Skulle vara roligt om han var hälften så engagerad som jag. Det är dessutom jag som kommer att betala hela kalaset, han pluggar ju. Det blir nog bra ändå. Detta är ytterligare ett tillfälle då pappa kommer fattas. Det är så sorgligt att han inte kan vara med. Han hade ju redan börjat skriva på ett tal.....

Vardag igen

Efter avkopplande och välbehövd semster är jag åter tillbaka till denna gråa, kalla och trista februarivardagen. Dock med en aning mer energi och med lite mer färg i nyllet. Det gör rätt stor skillnad att inte behöva se ett spöke i spegeln. Jag tänker på pappa ganska mycket. På semstern pratade vi en hel del om pappa men kopplade också bort det emallanåt och njöt av att vara på semester tillsammans. Jag tänkte dock en hel del på honom. Kände bara att jag inte okade prata om det utan nöjde mig med att tänka på pappa och hålla det för mig själv. Han skulle ju varit är med oss. Det är ju så det borde ha varit. Jag tänker mycket på hur han måste ha känt de sista veckorna. Paniken över att inte få vara med längre. Ångesten över att allt höll på att ta slut. Det finns så många saker som pappa borde vara med på. Som på våran resa. Eller som i söndags då Aik spelade träningsmatch som var ett typiskt tillfälle då man blir påmind om att pappa inte finns. Han borde varit där tillsammans med min bror. På fredag spelar min bror och hans band på KGB. Det kommer bli en tom plats framför scenen.

Äntligen semester

Nu är det äntligen dax för semester. Avkoppling, lugn och ro. Nu ska jag ta mig tid att tänka, känna, vila och njuta av sol och värme. De ska bli så skönt att bara få vara med mamma och min bror i 10 dagar utan att behöva tänka på några måsten. Har aldrig behövt semester så mycket som nu. Mamma kommer och hämtar mig om en halvtimme. Ska sova hos henne och sedan åker vi tidigt tidigt i morgon bitti. Vi är framme på Curacao vid sextiden på kvällen. Då ska jag ta mig en stor drink. Det har varit så mycket på sista tiden att jag inte hunnit landa riktigt. Har inte känt efter hur det känns på riktigt längst där inne. Det ska jag göra nu. Så jag lämnar min älskade J, snöstorm och vardag för ett litet tag. Kommer sakna dig älskling!

Städdag

Idag har jag städat och gnott så att det värker i alla leder. Har en spänningshuvudvärk som inte är av denna värld. Det liksom strålar från nacken och uppåt. Men det är det värt. Jag har försökt göra livet lite lättare för min bror. Han är värdelös på att städa. Riktigt riktigt dålig. Det gör inte saken bättre att han haft mycket på jobbet och mycket annat att tänka på- precis som jag. Han har helt enkelt kommit in i en ond cirkel då det blivit för mycket att ta tag i att han inte orkar göra det. Tror inte att han vet vart han ska börja. Kände att jag ville hjälpa honom med det praktiska för röja undan ett problem för honom. För vi hjälper varandra. Först var vi i pappas lägenhet vilket blivit våran återkommande söndagsyssla. I dag tömde vi köksskåpen. Sedan åkte vi hem till min bror och jag började slänga, diska, röja, sortera, skura, torka, organisera och putsa. Min bror sprang upp och ned i tvättstugan och en vända till affären för att panta burkar och flaskor. Efter en runda till soprummet med alla tidningar och sopor var det mer välstädat än jag tror att lägenheten någonson varit. Kände mig nöjd och glad när jag gick därifrån. Kändes bra att kunna lyfta en börda från hans axlar. Hoppas att han sover riktigt gott i rena lakan och att livet känns lite lite lättare när han vaknar i morgon.

Min gitarr

För ett år sedan tog jag äntligen tag i det. Jag anmälde mig till en gitarrkurs. Jag har alltid velat kunna spela. Pappa och min bror inspererade mig och jag ville ha en plats i den gemenskap som de hade genom deras gemensamma musikintresse. Pappa lärde mig mina första ackord och jag fick låna en gitarr av honom. Jag slet på varje onsdag och övade varje dag. Pappa lyssnade tålmodigt när jag ringde och spelade "var bor du lilla råtta" i telefonen för honom. Och han berömde. Tyckte troligen att det lät skit, men han uppmuntrade mig. Fortsätt att öva. Ganska snart märkte jag att jag faktiskt gjorde framsteg och tog mig till nya nivåer hela tiden. Jag kände mig stolt över mig själv. Kursen tog slut och pappa ville ha tilbaka gitarren. Han ville ta med den till landet. Men för att jag skulle kunna fortsätta spela tog han med mig till Gitarrtorget för att hjälpa mig att köpa en egen gitarr. Han provade var enda gitarr i affären och han provade olika riff. Jag fick knappt hålla i gitarrerna. Det gjorde ingenting för pappa var eld och lågor över att kunna hjälpa mig med något som han var bra på. Jag gick därifrån med den finaste gitarren jag någonsin sett. Den passade verkligen mig. Äntligen hade jag köpt en riktig sak till mig själv. Något som jag kände betydde nåt. Jag fortsatte att spela varje dag och lärde mig hela tiden nya saker. I bland kom pappa hem till mig och spelade på den. Han sa att det verkligen var en fin gitarr och att att om han haft råd skulle han velat ha en likadan. Jag tyckte det var det bästa omdömet. Att pappa som kunde så mycket och var så bra på att spela skulle vilja ha en likadan gitarr som jag hade. Ca en månad innan pappa dog tog jag med mig min gitarr hem till honom och vi spelade tillsammans. Han spelade på sin gitarr och jag på min. Det var riktigt roligt. Han sa att han önskade att vi skulle få spela ihop på landet i sommar, jag, han och min bror. Nu blir det inte så och jag har inte rört gitarren sen den kvällen. Men är det något pappa hade velat så var det att jag skulle fortsätta att öva och bli bättre och bättre. Så jag lovar att fortsätta en dag. Men än så länge känns det inte roligt och tillsvidare får min käraste ägodel dekorera vårt vardagsrum.

roligt

Sitter på jobbet och blir upppiggad av mina kollegors grodor. Tänkte att jag för en gångs skull kunde skriva nåt som är lite roligt. Jag har två manliga kollegor som använder ordspråk ganksa frekvent, men det är väldigt ovanligt att det blir rätt. Kolla på de här sköningarna tex:
1. "Du har ingen karisma!" (Om någon som inte tränar)
2. "Det såg ut som du tappat mjölken" (Om någon som såg uppgiven ut)
3. "nu fick du allt vatten på din kran" (ja det säger sig själv vad han försökte säga..)
4. "Det är för många kockar i den här soppan" (...jag föredrar en eller högst ett par stycken faktiskt)
5. "Det är lite skit bakom pedalerna" (Spakarna var det va?)
6. "Jag vill ju inte slå kunden på benen" (Tror att han tänkte säga fingrarna...men det blev fel)
7. "han kan verkligen skratta sig lycklig på banken" (ganska bra egentligen - men ack så fel)
8. "Vi måste se till så att vi inte bränner våra ljus" (Var det inte det som var meningen att man skulle göra)
9. "..men då är det en helt annan boll"

Ska skriva en bok när jag fått ihop tillräckligt många!

Cancerångest

Jag har sån ångest för dödliga sjukdomar. Det har jag alltid haft. Det började när jag var liten och frågade mamma "Är det farligt? Kan man dö?", om allting. Det har fortfarande inte släppt. Samtidigt som jag varit livrädd för att jag eller någon ska drabbas av något farligt har jag alltid tänkt att "det drabbar inte mig". När jag nu fått bevisat att det faktiskt drabbar mig har det blivit ännu värre. Nu vet jag ju hur snabbt det kan gå och att cancer och döden inte tar hänsyn till ålder eller hur man lever. Det kan verkligen drabba vem som helst när som helst. Det är det som är så skrämmande. Det började med att jag trodde att jag hade HIV i ca 4 år innan jag kom mig för att gå och kolla. Negativt. För ett år sedan fick jag en knöl på halsen och var säker på att min sista stund var kommen. Men också den försvann. Häromdagen fick jag smärtor i livmodern och jag konstaterade - livmoderscancer. Nu har jag också fått smärtor i ryggen och jag har själv ställt diagnosen skelettcancer. Allting bottnar i en extrem rädsla för att dö och inte få vara med längre. Är rädd att bli lurad på konfekten liksom...

Ta plats

Jag är så himla rädd att ta för mycket plats. Jag älskar att disskutera i timmar med mina vänner om både allvarliga och roliga saker. Men efter en kväll med mycket prat så får jag nästan alltid ångest och får för mig att jag pratat för mycket om mig själv. Är livrädd att folk ska tycka att jag är egoistisk och självupptagen. Jag är verkligen intresserad av vad andra berättar och relaterar ofta till mig själv och saker jag varit med om. För att förstå bättre. Men jag vill inte att mina vänner ska uppleva mig som att jag försöker framhäva mig själv. Vill inte vara en "men jag då - men jag då!!!". I bland kan jag få lust att ringa upp folk som jag umgåtts med och be om ursäkt för att jag pratade så mycket om mig själv. Har hänt att jag ringt upp bara för att bevisa att jag faktiskt har lyssnat på det som de har sagt. Jag har ju problem!

Associal

Skulle ha träffat några vänner idag. Vi hade försökt få till ett datum jättelänge och äntligen lyckats. Jag hade verkligen sett fram emot att träffa dem. Men på eftermiddagen idag kände jag mig fortfarande låg och hade huvudvärk. Så jag ställde in. Jag känner mig sliten. Jag som alltid varit en ganska rastlös och social person längtar oftast hem nuförtiden. Har ingen ork eller lust att gå ut. Jag älskar att träffa mina vänner, men några i taget. Helst en åt gången. Kan tycka att det blir för jobbigt med för många på en gång. Känner mig associal och får ångest över att jag går miste om en massa roligt och trevligt men orkeslösheten tar överhanden. Idag kände jag att jag inte skulle ha varit något roligt sällskap.

Tillbaka

Jag visste väl det. Den kom tillbaka. Den kom snabbare än jag trott. Ledsamheten alltså.... Man tror att man är stark och klarar allt ena dagen men nästa dag blir man dubbelt så ledsen för minsta lilla motgång som i vanliga fall. Och när man är i gång och är ledsen kommer allt. Känner mig irriterad, ledsen, trött och uttråkad. Allt på en gång. Tröttheten kan bero på att jag sov dåligt i natt och ledsamheten och det andra kan vara en påföljd av detta. Men det har alltid varit så att när jag varit ledsen för något på jobbet eller på någon pojkvän eller för nåt annat är det familjen som har funnits där. Den fasta basen. Trots att basen ibland har varit skakig så har jag alltid haft familjen som stått på min sida. Där har pappa fyllt en viktig funktion eftersom vi alltid varit så lika. Tänkt lika, haft samma humör, samma otrygghet och samma melankoli. Han förstod mig alltid. Eftersom jag fick pappa tillbaka efter att han varit borta många år så fyllde han en extra viktig funktion i mitt liv som den enda jämlike jag hade. Den enda som var nästan exakt som jag. Jag har ju nu en ny bas utöver grundbasen som är mitt och J's gemensamma liv. Får inte glömma bort det. Denna dag har börjat dåligt vilket innebär att den bara kan bli bättre. Sen är det ju faktiskt bara 5 dagar kvar till semstern tillsammans med min älskade bror och mamma.

Rädd

Nu har livet återgått till det vanliga känns det som. Det gör mig rädd. Klart inte allt är som vanligt egentligen, men vardagen börjar så sakteliga komma tillbaka. Livet känns ganska mycket som vanligt igen. Jag har till och med känt mig glad de senaste dagarna utan ett spår av ledsamhet. Det gör mig livrädd! Har jag glömt? Förtränger jag? Älskade jag inte pappa så mycket som jag trodde? Eller är det helt enkelt så att kroppen och hjärnan måste ta en paus från all sorg och ledsemhet? Antagligen det sistnämnda. För sorgen är väl inte borta, den håller sig nog bara undan ett tag för att jag ska få lite energi och ork tillbaka. Det är inte så att jag vill må dåligt, men jag vill inte förtränga eller glömma och jag behöver faktiskt sörja pappa ett tag till. Vore konstigt om jag redan hade sörjt färdigt. Jag ska nog bara inte tvinga mig själv att tänka om hjärnan vill något annat just nu. Och just nu vill den tänka på vardagliga och enkla saker. Känns som att allting finns där inuti mig, men att jag inte har tillräckligt med ork för att gräva fram det. Låter det nog ligga kvar där inne tills det bubblar upp av sig själv och tar till vara på den här tiden. Tar några djupa andetag så att jag har ordentligt med luft när sorgen griper tag i mig igen.....

Hemma

Min hårddisk har kraschat på jobbet så jag har lite svårt att jobba. Tänkte passa på att skriva några rader. Jag längtar hem. Jag vill bara vara hemma och helst inte gå ut. Känner mig trygg hemma. Hemma kan jag vara mig själv och precis som jag vill. Jag behöver inte låtsas eller anstränga mig för att vara glad. Jag kan slappna av och vara precis som jag är. Ingen kan nå mig hemma om jag inte vill. Jag behöver inte träffa någon och kan strunta i att svara i telefonen om jag känner för det. Jag behöver inte vara duktig eller stark. Det är så skönt. Vill bara ligga i soffan med J och kramas eller kolla på något meningslöst tv-program som skingrar tankarna. Eller lägga mig under täcket och bara blunda i mörkret. Mitt hem är verkligen min borg....

Bra?

Vad ska man svara när folk frågar, "hur är det?", "hur läget?" eller "hur mår du?"... Pappa svarade alltid "Som vanligt" på den frågan när det varken var bättre eller sämre än vanligt. Jag blev irriterad på att han aldrig kunde säga att det var bra eftersom jag ändå visste att det inte var "bra" i den bemärkelsen att allt var toppen. Det sista året var han ändå bättre på att säga att det faktiskt var bra eftersom han faktiskt tyckte att det var det ända till han blev sjuk i cancer. Jag tycker fortfarnade att det är svårt att säga till folk att det är bra när det frågar hur man mår. Det är ju inte bra, men vissa dagar är bättre än andra och många dagar är faktiskt nästan bra. Fast folk vet ju hur läget är och om jag svarar "bra" betyder det ju inte att folk tror att det nu är ett konstant läge och att de skulle tycka att det vore konstigt om jag skulle svara att det inte var något vidare nästa gång det frågar. Eller? Jag föredrar att säga att det är bra istället för att alltid svara "bra efter omständigheterna" vilket egentligen är sanningen. Idag mår jag ju faktiskt ganska bra och då måste jag ju kunna tillåta mig själv att säga det på samma sätt som jag måste kunna säga att det "känns sådär" eller "inget vidare" om det är så utan att känna mig tjatig eller som om jag ältar. Jag skulle inte säga att jag är olycklig, men inte heller lycklig. Jag är väl helt enkelt en hyfsat lycklig person som precis som min bror har en ganska melankolisk konstant grundkänsla i kroppen som jag alltid haft, men som oftare känner mig lycklig än olycklig. Dessutom har jag nu också sorg vilket jag inte hade innan vilket gör att jag är en hyfsat lycklig, ibland melankolisk person med sorg som oftast är glad. Herregud vilken konstig människa jag är.

Några ord

Vill bara säga några ord till dig pappa. Kan ju inte ringa dig så jag skriver dem här så når de iallafall ut på något sätt och hamnar inte bara på ett papper i nåt skåp.

Idag har varit borta från oss en månad. En hel månad. Känns ofattbart på två sätt. För tiden har gått så fort, men ändå känns det som en evighet sen jag såg dig sist. Saknar dig så att det är helt förskäckligt. Saknaden gör fysiskt ont i bröstkorgen och du har lämnat mig ensam med all smärta. Fast jag är inte arg på dig för det. Det är bara så sorgligt. Vi är många som känner smärtan, men på våra egna sätt och det gör att jag känner mig ensam. Ingen kan känna som exakt jag gör och jag kan inte känna exakt som någon annan. Jag älskade ju dig på mitt alldeles speciella sätt och har mina egna minnen av dig. Fast jag älskar dig ju fortfarande förstås. Kommer alltid göra det. Hur skulle jag kunna sluta? Varför kan du inte bara komma gående emot mig med din raska steg och ge mig en sån där stel men ändå hjärtlig kram och göra den där minen du gjorde när du sagt något dumt men ändå tyckte att det du sagt var ganska roligt? Jag saknar det, det var ju du och det är ju just därför jag älskar dig så mycket.

Känner mig ensam utan dig. Ingen förstår mig så bra som du gjorde.

abstrakt

Kan tyckas att jag bara maler på med allt elände och aldrig skriver om det som är roligt eller bra. Det finns en anledning. Jag skriver inte bra när jag är glad. Dessutom är har jag denna blogg främst i terapisyfte, alltså skriver jag när jag känner att jag har något jag behöver skriva av mig om. Idag är jag deppig. Japp, deprimerad. Inte ledsen så att tårarna rinner, men väldigt låg. Känner ingen glädje över något alls. Är hemma från jobbet. Orkade inte i morse. Pappa fattas. Han fattas oerhört mycket. Vi var i hans lägenhet i går och rensade bland hans saker. Det blir så abstrakt allting när man står där och går igenom hans saker och hittar bitar ur hans liv. Ett cv, dikter som han skrivit (några om döden), pappas ringar, lönespecifikationer från förr, noter, plektrum, böcker, brev etc. Hans telefonbok låg uppslagen med våra telefonnummer i köket, en halvfull flaska whiskey som han köpt för att bjuda vänner på i skafferiet. Boken jag köpte som han aldrig läste, sista skivan han lyssnade på i cd:n (Ebba Grön), en kastrull på spisen...
Han kommer aldrig mer tillbaka hem.

Tomt

Dagen efter begravningen vaknade jag med en märklig känsla i kroppen. Jag var inte längre glad som kvällen innan och inte heller ledsen, men tom. Tom på alla känslor, väldigt låg och trött. Kände bara för att sova hela dagen. Kände för första gången att jag inte orkade tänka på pappa. Ville bara tänka på ingenting utan att försöka framkalla några känslor hos mig själv. Jag sov mig igenom hela dagen nästan. Behövde det säkert.

Det är så många som har sagt till mig att "det blir bättre efter begravningen", "efter begravningen kan du gå vidare" osv. Jag har blivit väldigt irriterad när jag hört detta. De som säger så har aldrig mist en nära anhörig. Begravningen är ju bara en praktisk del av allt som det innebär att pappa är död. Men annars är ju ingenting förändrat. Han är fortfarande borta. Visst är det skönt att att slippa oroa sig för begravningen och allt som kommer med den, men det dämpar ju inte smärtan på något sätt att denna del är över. Jag vill inte ta avsked av pappa, det vill jag aldrig göra. Jag kommer nog så småningom acceptera och vänja mig vid att han inte finns, men jag vill att han ska vara levande inom mig och då vill jag inte ta ett avsked. Det känns konstigt när folk säger att man ska gå vidare efter begravningen. På vilket sätt då? Jag har redan gått vidare genom att jag börjat jobba och gör "vanliga" saker på min fritid. Jag planerar fortfarande mitt bröllop och kan fortfarande glädjas åt saker. När man går vidare efter att ett förhållande tar slut tex så lägger man saker bakom sig, men jag kan inte lägga pappa bakom mig och lämna honom i det förflutna. Det kommer jag aldrig kunna eller vilja göra. Han finns i mina tankar nästan alltid och alla minnen av honom vill jag hålla levande så länge jag kan. För de som säger så kanske menar att jag ska bli som vanligt igen, så som jag var innan pappa blev sjuk. Jag kanske aldrig blir exakt densamma igen, för min verklighet ser helt annorlunda ut nu. Även om jag så småningom inte kommer att prata med andra så mycket om pappa och om vad jag känner så är jag övertygad om att jag kommer att tänka på honom varje dag i resten av mitt liv. Jag kommer aldrig kunna släppa sorgen över att han inte fick leva sitt liv tillsammans med alla de människor som faktiskt älskade honom och ville ha honom kvar en stund till.

Begravning

I fredags hade vi begravning för pappa. Det var jättefint. Vi hade valt en vit enkel kista och hade bara placerat tre ljuslyktor och tre röda rosor ovan på. Pappas vän BM hade skickat en jättefin bukett som låg vid sidan om kistan, men det var allt. Vi kom i sista minuten till kapellet och de flesta var redan där. Blev ett hastigt hälsande på alla. Det var många som kom. Både några av mina vänner och de flesta av min brors vänner var där. Släkten var så klart där, farmor, min faster, kusinerna och alla pappas kusiner. Pappas nya vänner kom också men även några av hans gamla. M och P kusinerna från mammas sida var också där och mamma och hennes sambo. Jag önskar att pappa vetat och känt hur många som älskade och brydde sig om honom i hans ensamma stunder. Det blev i allafall en ganska skön bekräftelse för mig.

Det blev en fin cermoni och officianten pratade om allt vi bett honom prata om och gjorde det väldigt bra. Han läste ochså en dikt som jag skrivit och spelade en låt som Johan skrivit till pappa och som vi spelat i tillsammans på cd i förväg. Vi spelade också "Sommarkort" med Cornelis och "Se dig om" med lars Winnerbäck som sita låt. Det blev fint. Det konstiga var att jag inte fick fram några tårar under hela cermonin. Jag grät men tårarna stannade bakom ögonlocken. Inte ens när jag skulle ta avsked vi kistan kom några tårar. Jag var så ledsen, men det liksom fastnade. Jag har ju gråtit så mycket redan, men det var någor annat. Jag kände att jag förberett mig på att det skulle vara så fruktansvärt. Det var inte fruktansvärt, det var vackert. Livet utan pappa är fruktansvärt, men cermonin var bara vacker.

Efter åkte vi hem till mamma och åt lunch med vännerna som inte skulle tillbaks till jobbet. Släkten åkte hem till farmor. Det var skönt att samlas en stund efter. Jag måste faktiskt säga att jag kände mig glad efteråt och det var skönt att få skratta. På eftermiddagen gick jag och mamma och shoppade lite och sedan gick jag och J och tog en öl med några av mina kompisar. Senare mötte vi upp min bror och hans kompisar och käkade middag på Helene's och sedan vidare till Mellow. Det var en rolig kväll och skön avslutning på en konstig dag.

Mina kära

Hade velat att pappa skulle kunnat läsa det jag skrivit till honom och vill därför passa på att skriva några rader till de människor som finns kvar och faktiskt kan ta del av det jag vill säga. Detta är till de människor som får mig att skratta, de som orkar lyssna, de som jag kan gråta med och de som bara finns och gör att jag verkligen vill leva många många år till.

Först och främst min stora kärlek J. Om inte du hade funnits skulle mitt liv kännas betydligt eländigare än det gör nu. Du är den tryggaste och mest genuint snälla människa jag någonsin träffat. Jag älskar att komma hem till dig och att du alltid möter mig i hallen med dina varma kramar. Du tar hand om mig och bryr dig om mig som jag aldrig kunnat föreställa mig var möjligt och du får mig att skratta när jag behöver det. Det och mycket annat älskar jag dig för.

Min älskade bror. Är det något som jag är stolt över här i världen så är det dig. Du har så sunda väderingar, bryr dig så mycket om andra och är nog en av de roligaste personerna jag känner. Att se dig vara ledsen för samma saker som jag själv är ledsen för gör nästan mer ont än saknaden. Men som vi sa samma dag pappa blev sjuk. Vi kommer klara detta tillsammans. Jag behöver verkligen dig. Jag ser så mycket av pappa i dig och det gör mig glad. När vi pratar om våra gemnesamma och enskillda minnen av pappa så känns han fortfarande så levande. Aldrig trodde jag väl när jag var 15 att jag en dag skulle värdera dig så högt som vän som jag gör.

Mina vänner. Har så många vänner som bryr sig om mig och som är ett fantastikt stöd. Inte bara som tröst utan även för att ibland tillåta sig att tänka på annat, skratta och vara glad. Även de vänner som jag inte träffar så ofta är jag oerhört tacksam för. Bara era tankar via sms eller mail betyder hur mycket som helst. Jennie, Sophie, Jenni, Linda, Marre, Linda, Tina, Lisa, Marre Frida, Åsa, Lotta, Korven mfl... Jag har lärt mig att alla hanterar sorg olika, men var och en av er fyller än alldeles speciell funktion, inte bara i mitt sorgearbete utan framförallt i mitt liv.

Anledningen till att jag överhuvudtaget kom på tanken att skriva om detta är för att jag vill uppmärksamma min fantastiska MAMMA. Har med avsikt lämnat den allra viktigaste personen till sist. Även om vi haft svårt att komma överens om saker i livet är jag otroligt stolt och glad över att jag har dig. Vad skulle jag gjort utan dig under alla dessa år? Det här är mitt sätt att be om ursäkt till dig för att jag var en hemsk tonåring och för alla hemska saker jag sagt till dig genom åren. Du förtjänade det aldrig. Du vet att jag har så svårt att säga förlåt - precis som pappa. Men att skriva det är lättare. Så förlåt. Är det något jag lärt mig av att förlora pappa så är det inte ta mina kära för givet och det lovar jag att jag aldrig kommer göra med dig mamma. Är så glad över att du alltid funnits som en stor varm filt av trygghet som du svept in oss i under hela vår uppväxt. Jag älskar dig mer än något annat i den här världen.

Det finns några till som jag verkligen uppsakattar och tycker väldigt mycket om....Lena, Mia, Pyret och Henning tex....

Älskar er alla

Sömnlös

Jag kan inte sova på kvällarna. Ligger vaken och funderar fram till klockan 2-3. Ibland somnar jag ganska snart efter att jag lagt mig men vaknar igen efter en timme med hjärtklappning och kallsvettningar. Mardrömmar. Har haft mardrömmar under en längre tid och periodvis under en mycket lång tid, men just nu är det värre än någonsin. När jag vaknar på morgonen känns det outhärdligt att gå upp. Jag är så trött. Har börjat drömma om pappa men drömmarna är diffusa. Brukar alltid komma i håg vad jag drömmer men när jag drömmer om pappa kommer jag bara ihåg ATT jag drömt om honom.

Begravning på fredag. Är nog nervös. Känner mig orolig för hur jag kommer reagera av att se pappas kista och allt det där. Min älskade pappa i en vit kista. Bättre det än i en kylbox som nu, men ändå ofattbart, overkligt och fruktansvärt.

Oväntat besök

Idag kom den. Verligheten som hittils hållt sig på behörigt avstånd knackade på dörren. Den kom ganska sent och mitt i en film. En komedi tillråga på allt. Kom bara sådär och förstörde allt det roliga. Vekligheten hade en stor påse sorg med sig också som present. Jag som hatar oanmälda besök. Samtidigt har jag ju väntat på att den skulle komma, bara inte vetat när. Här sitter jag nu med en tung påse sorg i knät och vet inte vad jag ska göra med den.....

ARG

Ska man behöva ha dåligt samvete för att man ber om 2 veckors semster när ens pappa dött?? Mailade min chef och frågade snällt om det var ok att jag tog ut mina 2 veckors semester efter pappas begravning eftersom det kommer att bli jobbigt och jag behöver vila upp mig innan vi ska ta tag i att tömma och sälja pappas lägenhet. Eftersom han är i USA så mailade jag, annars är det ju alltid bättre att prata. Jag blev väldigt ledsen och mycket förvånad när jag fick ett NEJ till svar. En vecka var ok, men inte två. Saknar människan all form av empati eller är han bara helt dum i huvudet? Till saken hör ju att jag kom tillbaka tidigare till jobbet än jag tänkt pga att han skulle åka till USA och min andra kollega var på semester. Jag har alltså varit borta 2 veckor allt som allt och då är både julen och de dagar innan pappa dog och han var på sjukhus inräknade plus den veckan jag var hemma efter att han dött. Inte särskillt mycket i mina ögon med tanke pappas ålder. Kanske är lätt att tro att allt är som vanligt igen bara för att jag utan problem sköter mitt jobb och tillochmed skrattar ibland, men vad han inte vet är att jag gråter varje kväll och ligger vaken till sent på nätterna och när jag väl somnar drömmer jag mardrömmar så att jag vaknar runt 5 gånger per natt. Det är min verklighet. Hans verklighet är någon helt annan. Jag skickade ett svar och avslutade med att skriva "...du kanske kommer förstå den dagen du förlorar en förälder" och då kontrade han med att jag var otrevlig i tonen. Nog för att jag visste att han tyckt att det varit besvärligt ända sen dan dagen pappa blev sjuk, men att han inte har någon empati alls för andra människor trodde jag inte.

Jag känner mig jätteledsen för att jag inte kan åka i väg på semster och känna att jag har stöd från jobbet, utan att det känns som om jag sätter alla i skiten så fort jag är borta. Har suttit och gråtit öppet på jobbet idag. Orkar inte hålla igen. Jag är så ledsen.

Pappas dödsannons är i tidningen idag. Det blev bra, men det kändes mycket märkligt att se hans namn där. Jag tänkte att det här ska jag visa pappa sen när vi ses. Helt sjukt. tänkte också att jag ska berätta för honom att vi satte ett textstycke ur thåströms låt "Om Black Jims" i dödsannonsen senare. Vaddå senare, det finns inget senare! Vi kommer aldrig mer att ses ALDRIG MER.

Nu ska jag nog gråta lite till, för jag känner för det. Skiter i om folk tycker att det är opassande eller obekvämt.

Funderingar och svammel

Om man är ledsen totalt 3 timmar av 16 vakna på ett dygn och hyfsat glad och positiv resten av tiden är det väl ok? Man kanske till och med skulle kunna påstå att man klarar sig hyfsat bra? Jag är tacksam för varje dag som det känns så här. Väntar dock hela tiden på att sorgen ska lamslå mig mitt i ett steg. Jag måste ändå erkänna att jag har ganska mycket saker att se fram emot i mitt liv. Ganska många positiva saker. Dock går det inte att komma ifrån att det är en stor del av mig som fattas. Jag har alltid varit en person på jobbet, en person som flickvän, en person som vän och en person som syster och en person som dotter. Sen var jag också pappas flicka vilket var en alldeles speciell del av mig själv som nu är borta och ersatt med...ingenting??? Jo förstås, en person som saknar, sörjer och minns.Men fortfarande pappas flicka på nåt sätt fast en mycket ensammare och sorgsnare person.

Alla personligheter går ju ändå ihop i allt för jag är ju ändå jag. Det är väl därför jag kan slås omkull av saknad efter pappa även när jag är Karriärs-Pia eller Flickväns-Pia. Trots allt är ju allt som har med familjen att göra ens bas i tillvaron och de andra personligheterna känns mindre viktiga. Tycker om att umgås med min bror för då känns pappa så nära. Vi delar ju samma bas.

Oj vad jag svamlar....
Tycker om att skriva här. Känns som terapi för mig. Känns viktigt...Kommer fortsätta skriva här så länge det känns viktigt. Sedan får vi se, då Kanske jag startar en ny blogg om nåt annat! Kommer nog gå bra för mig vem jag än blir i framtiden och hur det än blir. Jag hoppas verkligen det.

Kan inte sova

Klockan är halv två och det är söndag natt. Jag ska jobba i morrn men kan inte sova. Tänker på pappa och jag försöker sortera mina tankar. Jag tänker på pappa som frisk och som han själv skulle sagt, som en fri man. Men jag tänker också på när han var sjuk och att han inte kunde få fram det han ville säga den sista tiden. Vad var det egentligen han ville få sagt? Tänker också på pappa i sin sjukhussäng om och om igen. På hur skräcken fanns i hans ögon, men hur han sen sa att han kände sig trygg och att det kändes ganska behagligt. Vad tänkte han på, och hur kändes det för honom att veta att han snart skulle dö? Jag ser hans ansikte framför mig hela tiden och just ikväll har jag svårt att koppla bort det. Han känns plötsligt så långt borta och på samma gång så nära. Det är väldigt svårt att förklara. Utanför blåste det kraftigt för en liten stund sedan men nu är det plötsligt helt vindstilla. I bland känns det som om pappa försöker säga mig något. Men det är bara önsketänkande och inbillning antar jag. Det hat börjat göra fysiskt ont i in kropp de senaste dagarna. Är det sorg som tränger sig i in i mina leder eller är det något annat? Tror att värken i korsryggen är en av anledningarna att det i kväll är omöjligt att somna. Kändes som om jag sa det mesta till pappa som jag ville ha sagt, men nu är det plötsligt så mycket mer jag skulle velat säga. Inte det som han redan visste att jag älskade honom och så, utan vanliga saker som han inte visste om mig och mitt liv och tankar som jag har. Hade velat prata med om våra jobbiga år och sagt att allt är förlåtet. Jag kom mig aldrig för att säga det men han visste det nog ändå. Jag hoppas det iallafall. Känns så overkligt att jag aldrig ska få se honom i lösa korsord i solskenet på Åmot igen, att jag aldrig mer ska få krama honom godnatt och aldrig spela yatzy med honom i timtal mer. Vi ska aldrig heller gå vägen ned till Lökholmen igen och aldrig spela gitarr tillsammans mer. Kommer aldrig heller få se honom komma gående med snabba steg i svart skinnjacka och svarta halsduk eller ligga och sola på stranden. Pappa lngtade efter några saker. Han längtade efter en operation som skulle ta bort en detalj på magen som störde honom, efter sommaren och få komma till landet igen och efter den Pragresa vi hade lovat att bjuda honom på, men mest tror jag han längtade efter att hitta någon att älska igen. Det sista året var det mycket prat om tjejer. Han var nog förälskad ett par gånger i olika personer han mötte. Jag hade önskat att han en gång till i livet skulle få uppleva riktig kärlek och träffa någon som älskade honom tillbaka på det sätt han förtjänade. Ja du pappa, det här kommer nog bli en lång och sömnlös natt som kommer resultera i en mycket trött morgondag.

Saknad...

Pappa, idag är det tungt. Skulle så gärna vilja prata dig. Skulle vilja tala om att alla saknar dig och hur ledsna människor blivit när de fått veta att du är borta. Skulle än en gång vilja säga hur mycket jag älskar dig och hur stolt jag är över att du tog tag i ditt liv. Skulle vilja tala om hur mycket det värmde i hjärtat varje gång du ringde och berättade att något kul hade hänt, eller att du haft en rolig kväll med dina vänner. Vill också säga hur ledsen och orolig jag blev när du var ledsen eller bekymrad över något. Allt som hände i ditt liv påverkade mig. Jag tänker på dig och minns dig med både glädje och sorg i hjärtat. Jag kan le för mig själv när jag tänker på de saker som du såg fram emot och som du tyckte om att göra. Men jag känner också en djup sorg för allt du inte kommer att få uppleva och allt jag inte kommer att få uppleva med dig. Du känns fortfarande så levande för mig. Kan fortfarande höra ditt skratt, se dig framför mig, och känna lukten av dig. En märklig sak är att jag de senaste åren knappt kunde bli arg på dig. Jag blev det någon enstaka gång när jag tyckte du var envis eller tjurig, men jag blev väldigt sällan irriterad eller tyckte att du var jobbig som man kan göra med föräldrar. Jag var nästan alltid stolt över dig och kände som att det var slöseri med tid att bli osams över småsaker. I och med att du var borta under många år ville jag nog ta igen de förlorade åren och kanske kände jag också på mig att vår tid var begränsad för allt jag gjorde tillsammans med dig kändes otroligt värdefullt. Jag saknar dig mer och mer för varje dag och jag tänker på dig hela tiden. Älskar dig för alltid.