Hur?

Varför kan folk inte förstå att man kan vara ledsen och kämpa som en idiot för att gå vidare trots att solen skiner?

Tillbaka till verkligheten

Så var man tillbaka efter en otroligt varm och skön sommar som fortfarande håller i sig. Två veckors semester blev det bara. Jag är rastlös, hyfsat till freds men samtidigt nedstämd. På kvällarna kommer tankarna. Det är så ofattbart att pappa är borta. Han känns fortfarande så levande. Jag tänker på honom varje dag och ibland knyter det sig i magtrakten. På kvällarna kommer också tårarna. Det är som om jag tampas med demonerna. Jag försöker leva mitt liv, leva i nuet och inte tänka så mycket. Men sorgen finns i bakgrunden och trycker på. Jag tänker mycket på livet. vad konstigt det är. Allt som människor lgger ner tid på och oroar sig för ett helt liv och sen dör man ändå bara. Det är inte som att man få ett längre liv om man lyckas samla på sig en massa kunskap eller en gedigen CV. Jo, självklart om man gör något man verkligen mår bra av, men hur många jobbar med något de verkligen tycker om. Man borde stanna upp och fundera på livet verkligen är på riktigt och verkligen förvalta det med omsorg. Jag tänker mycket på sånt där.

Sommarpaus

Jag har tagit en sommarpaus från alla tankar, sorgen, och den svåaste längtan. Saknaden finns hela tiden, men just nu förtränger jag. Orkar helt enkelt inte vara ledsen. Det kommer därför också fortsätta var tyst på bloggen ett tag till, men jag tror med alla säkerhet att jag kommer tillbaka till hösten och då hoppas jag att vi hörs!

Kram på er alla!

En tanke...

Jag tänker på om pappa hade levt så länge som läkarna sa kanske skulle vara möjligt. Då hade han kanske dött nyligen eller kanske snart. Hade det varit lättare eller svårare? Omöjligt att säga. Men jag vet att jag gärna fått mer tid med pappa som frisk, men inte hade önskat att han levt så här länge om han varit sjuk. Konstigt hur livet kan förändras så fort. Ta vara på varandra!

6 månader

I dag var exakt ett halvår sedan pappa dog. För 2 timmar och 30 minuter sedan. Känns helt overkligt. Tiden har gått så fort.
Kan inte beskriva hur tomt det är och hur mycket jag saknar honom. Han är med mig i tankarna hela tiden. Nu på sommaren är allt både lättare och svårare. Lättare för att det finns glädje förknippat med mycket annat och svårare för att jag också förknippar sommaren med pappa. Han levde för sommaren. Jag avstår från att åka till Strömstad i år iallafall. Det känns för svårt.

Samtal från andra sidan

I natt drömde jag att pappa ringde mig. Jag kände igen hans röst precis. Jag blev precis lika skärrad i drömmen som jag hade blivit om jag faktiskt skulle få ett telefonsamtal från honom på riktigt. Jag frågade vart han var, men han satt han inte visste. Han ville iallafall hälsa att han mådde bra och han skickade en hälsning till min bror också. Kändes väldigt konstigt när jag vaknade. Som om han ville säga nåt.

Kroppen säger i från

Den senaste månaden har min kropp börjat säga i från. Den tycker inte om att att vara ledsen, orolig och stressad längre. Jag brukar inte vara sjuk speciellt ofta, men under en månads tid har jag lyckats klämma in maginfluensa, vanlig influensa och igår fick jag plötsligt mitt första migrän-anfall. Det kanske är dax att börja lyssna på vad kroppen vill säga.

Födelsedag

I går skulle pappa blivt 55 år och jag konsterar att han var åt helvete för ung för att dö.

Grattis på födelsedagen pappa.....

grotta

Har varit insängd i min lilla sorgegrotta i över en vecka. Har varit på jobbet men sen bara gått hem och varit för mig själv. Inte pratat med något och har bara försökt vara i nuet. När jag började släppa in lite ljus i grottan åkte jag på influensan och har legat i sängen i tre dagar. Då fick jag ångest för att jag inte var på jobbet . Så nu har jag mått dåligt över det istället plus feber och muskelvärk. Hursomhelst är jag feberfri nu, ska till jobbet i morrn och börjar må lite bättre igen rent allmänt. Börjar sakna mina vänner och känner att det är dags att träffa dem snart. Men jag tror ändå att det är bättre att försöka stanna i nuet och inte fly från känslorna vilket jag gjort och nu är jag redo att komma ut och känna mig lite glad igen.

Tårarna

Idag tar tårarna inte slut. Det finns ingen botten i tårbrunnen. Har ingen lust till nånting och vill inte prata med någon. Det gör ont i hjärtat.

Helgen

Har många blandade känslor inom mig just nu. Känns som om jag ska sprängas. Stannade hemma från jobbet idag för att reflektera och sitter nu har och försöker sortera mina känslor. Vet inte vad som är vad. Känner en känsla av oro och tomhet i kroppen. Rastlös på något konstigt sätt. Och arg.

I torsdags åkte vi till Örebro för att fira min morbror som fyllde 70 på väg till Strömstad där vi skulle sprida pappas aska i havet. På etermidddagen passade vi på att träffa pappas vän BM. Vi hade ett långt bra samtal om pappa och när jag gick där i från hade jag en lugn behaglig känsla i kroppen. Det var väldigt skönt att få träffa henne och prata om om pappa som person och allt som varit. Hon kände ju honom på ett helt annat sätt än vad vi gjorde.

På fredagen åkte vi vidare till västkusten. Då hade jag en känsla av spänd förväntan blandad med oro. När vi kom ner till Strömstad fanns pappa i hela atmosfären. Allt andades honom. Till skillnad från att kliva in i hans lägenhet var det här en plats som en frisk och glad pappa hade lämnat. Inga spår av sjukdom eller olycka. Trodde att det var just den känslan som skulle bli så jobbig, men det kändes ganska befriande. Vart jag än gick kunde jag se pappa tydligt framför mig. Vi gick upp på det berg där pappa själv brukade sitta för att titta på utsikten och förberedde en minnesplats av stenar. Vi var också runt och tittade i omgivningen och först när vi kom till huset vi havet som pappa drev att vi skulle rusta upp och jag fick se gräsmattan som pappa sått förr sommaren och som nu låg grön och fin så började vemodet tränga sig på. Allt var så sorgligt.

På lördagseftermiddagen tog vi med oss pappas urna och gick ner till stranden där vi samlades för en kort minnesstund. Då kom tårarna igen. Pappas kusiner var där och många grät. Min bror läste en dikt och sa några ord innan jag, min bror, farmor och pappas två närmaste kusiner tog båten ut för att sänka ner pappas urna i hans älskade hav. Äntligen fick pappa komma dit han ville. Vi slängde en varsin bukett med liljekonvaljer på den plats där urnana sjönk. Sen blev jag helt tom. Kände mig lättad att det sista praktiska var avklarat, men samtidigt väldigt tom. Efteråt gick vi alla tillsammans upp till minneplatsen som vi förberett och tände ett ljus och lämnade blommor. Vi la också dit en sten som vi skrivit hans namn på. Det blev jättefint.

På kvällen hade vi en fest med räkor som var en av de saker på pappa älskade med västkusten. Pappa hade önskat sig en fest och det fick han nu. Det blev jättetrevligt och precis så som pappa hade velat ha det. Vi gjorde faktiskt allt så som pappa hade velat och jag tror att han hade varit mycket nöjd.

Jag och min bror tog en sista runda upp till minnesplatsen och tände ljuset som slocknat innan det var dags att åka hem. När vi gick därifrån kände jag mig väldigt sorgsen. Att lämna allt kändes plötsligt väldigt vemodigt. Kände som jag lämnade pappa. Samtidigt så vet jag ju att det var det här han ville. Han ville tillbaka dit. Det var där han var lycklig och det är där han kommer finnas nu - alltid.

Nu sitter jag här och vet som sagt inte vad jag ska känna och kan inte heller beskriva riktigt vad jag känner. Mest av allt har jag en känsla av frustration och ilksa inom mig. Varför blev det så här? Jag saknar pappa mer än någonsin nu och bilden av hans ansikte ligger och skaver på min näthinna hela tiden. Jag känner en maktlöshet som jag inte känt förut och sorgen har tagit ett fast grepp om mitt hjärta.

Det kanske är så här det känns att förlora någon.

En liten tanke

Även om jag inte önskar någon att mista en nära anhörig i cancer så underlättar det att veta att man inte är ensam. Naturligtvis önskar jag ingen att mista någon överhuvudtaget. Men sen pappa dog och även när han var sjuk så har jag funnit något slags lugn i den samhörighet som jag känner med människor som delar samma öde som mig och min bror. Jag läste mycket på Cancerfondens forum för anhöriga när pappa var sjuk. Där delar anhöriga med sig av sina historier och vi är så många som känner samma rädsla, samma sorg och samma ångest. Det hjälper. Jag går fortfarande in och läser på forumet när jag känner att jag behöver och brukar ibland lämna kommentarer, för jag vet att de som skriver där behöver förståelse och folk att dela sina tankar och sin rädlsa med, precis som jag gjorde när ångsten för att pappa skulle dö var som störst.

Skickar en tanke till alla er som förlorat någon ni älskar på ett eller annat sätt!

Tack

Jag vill bara säga tack till de snälla människor som tar sig tid att läsa och kommentera på min blogg. Det är vänner och familj men också folk som jag inte känner. Många av er har sorg precis som jag. Av olika anledningar. Några av samma anledning. Vissa av oss sörjer tillochmed samma person. Att veta att ni läser det jag skriver ger mig lust och energi att fortsätta skriva. TACK!

Pappa i en påse

Idag hämtade mamma pappas aska på begravningsbyrån. Hon fick urnan nedstoppad i en konsumpåse. Känns jävligt olustigt tycker jag. Vi har valt en pappersurna som kan sänkas ned i vattnet och den kommer att luckras upp. Vad hade hänt om skyfallet som kom på eftermiddagen idag hade kommit när mamma var på väg hem med pappersurnan i en papperspåse. Ingen kul tanke alls.

Nu räcker det

Nu har jag stängt av datorn efter att ha tragglat med den där presentationen hela dagen. Jag ska gå upp lite tidigare i morgonbitti för att gå igenom den igen. Idag har inte varit någon bra dag. Många tårar har trillat av olika anledningar. Några av ilska, några av oro, några av frustration, några av sjukdom, några av nervositet och några av saknad.

Skriker rakt ut...

..av frustration. Ska hålla en presentation om saker jag inte har koll på i morrn. Jag hatar att inta ha koll och prata om saker jag inte är hundra på. Vill kunna svara ALLA frågor. Sitter här och känner mig som fem år, när J försöker förklara vad en Share Point Server är etc. Ska kunna det till i morrn och dessutom kunna förklara det för andra. Sjuk, trött och liten sitter jag här och stortjuter. Vill ju så gärna göra bra i från mig!

Spyr

Jag är sällan sjuk. Men i går skulle vi bort på middag hos en kompis. Jag mådde lite konstigt på vägen dit, men todde att jag var hungrig och trött bara. Hann knappt komma innanför dörren innan jag spydde. Sen låg jag nedbäddad i desar soffa medans festen fortsatte. Sen spydde jag igen. Jävligt rolig middagsgäst!

Tänker

I går sa J att han sett ett program på TV om folk som får dödliga sjukdomar. De hade sagt att några dagar innan dessa dödssjuka människor dör så infinner sig ett lugn hos dem som om de visste något som ingen annan vet. Sällan har dödssjuka människor dödsångest precis innan de dör. Läkarna kan inte förklara detta. Jag har tänkt mycket på vad pappa kände och tänkte innan han dog. På något sätt kändes det som om han anade dagarna precis innan, men att han var väldigt lugn och tillfreds. Trots att han var mycket piggare på julafton när vi var där kändes det som om han undanhöll något för oss, som om han redan visste. Kanske visste han att något bättre väntade på honom...

Drömde

Jag har inte drömt särskillt mycket om pappa hittills. Men i natt hälsade han på i drömmen och känslan kan inte riktigt släppa taget om mig nu. Jag drömde att han var sjuk. Vi var i hans lägenhet som vi redan rensat på hans saker i förväg och vi gick bara och väntade på att han skulle dö. Han var på bra humör trots det. Jag kramade honom länge länge och tänkte att jag måste minnas den här stunden. Jag måste komma i håg lukten av honom. Jag frågade om han pratat med BM och jag berättade att hon sörjde. Allt som händer nu hände i drömmen, bara att pappa fortfarande levde.

Jag skulle ge vad dom helt för att få ge honom en sista kram.

Nåt mer

Jag längtar efter nåt mer i livet. Kan inte förstå människor som satsar hela sina liv på jobbet. Är det vad livet går ut på? Naturligtvis handlar allt om pengar och det går ju inte att komma i från att man får mer frihet med mer pengar. Men för mig är det inte värt det. Finns så mycket saker jag vill göra och jag vill inte bli en person som skjuter saker framför mig för att de sedan aldrig ska bli av. Jag har pratat länge om att ta tag i saker men ännu inte kommit till skott. Jag måste ta tag i mig själv!

Inbjudningar

Nu har vi äntligen skickat ut inbjudningarna till vårt bröllop. Känns mer verkligt nu på något sätt. På ett bra sätt. De blev jättefina och min älskade kusin Mia ska ha ett STORT tack för allt jobb. Det blev verkligen så fina som jag hade tänkt mig. J blev också nöjd. Hon ska få en fin present som tack för hjälpen. Det är hon värd!

Skriver

Jag skriver inte lika mycket här längre. Det har varit så mycket annat och om jag ska vara ärlig har jag inte känt något behov av att skriva. men när jag väl sätter mig ner och börjar så kommer allt. Det känns så skönt att få ur sig det man tänker på. Jag vet att det finns folk som behöver läsa det jag skriver av olika anledningar. Därför ska jag fortsätta att skriva.

Mycket i huvudet

Jag ahr myckt i huvudet just nu. Många funderingar och tankar som far runt. Saknaden efter pappa finns någonstans i magtrakten hela tiden. Det är en gnagande känsla. De flesta praktiska sakerna vi haft att ta tag är snart avklarade. Pappas lägenhet är så gott som sålt. Snart kommer en annan person bo där pappa tillbringade sina sista 15 år. Känns konstig, men också skönt att det hela är avklarat. Nästa helg åker vi till västkusten för att sprida pappas aska i havet. Han ska äntligen få förenas med det hav som han älskade så mycket. Känns väldig väldigt sorgligt, men också fint. Jag är orolig för att åka dit. Det är obehaglig känsla växer i min kropp hela tiden. Hur kommer det kännas att komma dit utan pappa? Antagligen fruktansvärt och den känslan sliter i mig. Det kommer bli en plats att minnas pappa på och någongång kanske det känns skönt att komma dit och inte bara jobbigt.

Orolig

Jag har en inbyggd oro i kroppen. Den gör att jag inte riktigt kan slappna av. Jag hittar alltid nya saker att oroa mig för och är nästan alltid rastlös. Vill vidare hela tiden på något sätt. Kan ofta inte njuta av att allt är bra en stund eftersom jag börjar tänka på det som är dåligt och allt hemskt som kan hända. Jag skulle helst vilja ha min familj hemma hela tiden för att försäkra mig om att inget farligt händer. Jag oroar mig för mig själv också. Men inte så att jag är rädd att vara ute när det är mörkt eller så utan för farliga sjukdomar tex. Det spelar ingen roll om jag inte har något att oroa mig för stunden, då hittar jag på något. Men dt är jobbigt kan jag säga och det tar enormt mycket energi och kraft.

En gammal vän

Träffade en gammal vän idag. En vän som var väldigt nära för många år sedan. En manlig vän, men bara en vän. Han är en av de få riktiga vännerna av de motsatta könet som jag haft. När vi umgicks var vi ganska unga. Jag tyckte alltid att han hade de lätt i livet. Han bodde i stan, såg bra ut, hade en känd mamma som skämde bort honom och lät honom leva ut sina drömmar och hon betalade för det. Trots att vi var vänner hade jag alltid en känsla av att han tyckte att han var lite bättre än jag. Lite hippare, lite coolare, och lite mer lyckad. Jag vet inte om detta bara var min känsla eller om det verkligen var så. Hursomhelst så träffade jag honom idag av en slump. Vi har inte pratat på flera år. De visade sig att han fortfarande jobbar med samma saker som då (ett jobb som hans mamma fixat förstås), bodde på samma ställe och såg likadan ut. Men det var inte så märkvärdigt längre. Han kändes inte lika lyckad och det kändes inte som om drömmarna hade tagit honom någonstans under alla dessa år. Han såg inte ens speciellt bra ut. Sen gick han och jag hade känslan av att jag den här gången hade jag "vunnit". Han var inte längre coola killen. Däremot hade jag velat prata mer med honom och se vad som händer under ytan. Han stod mig ju ändå väldigt nära en gång i tiden. Vi får väl se om vi springer på varandra igen någongång.....

Jetlag och pollenallergi

Hade tänkt skriva massor av inlägg som jag hade i huvudet under min vistelse i Seattle, men det fanns ingen tid till det. Skrev ett lång inlägg där som jag dessutom råkade radera. När jag satt på planet under den 10 timmar långa flyresan rörde sig en massa konstiga tankar i mitt huvud som jag ahde tänkt skriva ner, men jag hann aldrig och nu känns de så avlägsna på något sätt. Nu är jag i allafall tillbaka i Stockholm och det är VÅR! Jag är sjukt jetlaggad och våren är mysig men medför också pollenallargi vilket gör att jag känner mig helt slut. Var därför tvungen att stanna hemma från jobbet idag för att ta igen mig. Hoppas komma in i dygnsrytmen igen snart.....

Tidsskillnad

Godmorgon....för er ja. men inte för mig. När ni har onsdag morgon har jag fortfarande tisdagkväll. Konstigt det där. Ringde just Johannes som skulle gå upp och jag ska gå och lägga mig precis. Om man skulle ägna sitt liv att åka mellan tidszoner borde man inte kunna vinna tid då? Ähhh...orkar inte fundera på det. Ha en bra dag så ska jag ägna mig åt att försöka ha en lugn och vilsam natt.

Tålamod

Jag har inget tålamod längre. Orkar inte lyssna på när folk pratar. Om människor drar för långa harranger om saker slutar jag lyssna. Ytlighet och "ointressant" eller meningslösa resonemang räcker inte orken till för. Har helt enkelt tillräckligt med energi längre.

Hon

Hon var min pappas vän. Han brydde sig väldigt mycket om henne. Han pratade ofta om henne och refererade till saker hon sagt. Vad hon tyckte var viktigt för honom. Hon bodde inte i närheten men hon kom och hälsade på när han fått beskedet. Det betydde massor för honom. Han vill ju så gärna att hon skulle få träffa hans andra vänner som han också var så stolt över. Jag träffade henne den kvällen. Det var första och enda gången jag träffade henne. Det var sista gången pappa dansade. Jag är så glad att hon kom och att han fick den här kvällen med henne. Då fick han glömma att han var sjuk för en kväll och ha roligt.

Nu vet jag att du tittar in här ibland och det känns bra. Du är varmt välkommen att forsätta "hälsa på". Hoppas också att vi kanske ses igen. Stor kram till dig!

Tungt

I dag är det ledset och tungt. Dåliga dagar kommer efter bra dagar och bra dagar kommer efter dåliga dagar, så kommer det vara hela livet. Åker till Seattle i morgon i jobbet. 14 timmars flygresa på egen hand betyder också en massa tid att tänka. Det skrämmer mig.

Prata först, tänka sen

Jag blev så arg idag. Åkte bil hem med två arbetskamrater. Vi pratade om vården. Eller snarare hon pratade. Hon som är blond, supersminkad, 22 år och uppvuxen i en skyddad verkstad. Ja, jag har förutfattade meningar - om henne! Hon har själv mycket åsikter om andra människor och pratar gärna högt och ljudligt om vad hon tycker utan att varken tänka sig för eller ta hänsyn till andra. Brukar inte bry mig eftersom hon är rätt oförarglig, men idag trampade hon mig på tårna. Hon hävdade att man så fort man fått en diagnos om en svår sjukdom direkt är inne i vårdsystemet. Du har fel sa jag. Nej, det har jag inte sa hon, jag vet! Och ändå vet hon att pappa dog i cancer nyligen. Då brast det. Hon skämdes och var tyst resten av resan. Nästan iallafall utom när hon hade åsikter om barnuppfostran precis innan hon gick av. Tur för henne att hon gick av där hon gjorde.

Pappa!

Jag vill bara skrika att du ska komma tillbaka. Men ingen kommer att höra. Jag kan skrika så högt jag kan men det hjälper inte. Kan aldrig mer få dig tillbaka hur jag än försöker.

Hälsning från vännerna

"Jag träffade dina vänner i kväll. R sa att han saknar dig "typ jämt". Vid bordet där du brukade sitta fattades det någon. De sa det. Det är inte detsamma utan dig. Det är tomt. Du skulle ju suttit där med dina vänner. De som tyckte så mycket om dig och som betydde så mycket för dig. De hann aldrig säga hejdå till dig. Det gick för fort. Men du ska veta att de uppskattade din vänskap och att de aldrig kommer att glömma dig."

Gräsänka

För första gången sedan vi flyttade ihop jag och J så ska jag sova ensam en hel helg. Han har just dragit för att ta nattåget till sin mormor i Piteå. Han kommer inte hem förrän på måndag. Ser faktiskt fram emot en helg i ensamhet. har en del planer för helgen men också en del timmar för mig själv som jag ska försöka förvalta väl.

Guldägget

I går var jag på Guldäggsgalan. Där vimlade det av reklam människor och det delades ut priser i olika reklamkategorier. När jag satt där så tänkte jag på pappa. Att han varit på de där festerna hundra gånger och varit en av dem som stått på scenen och tagit emot priser. Jag såg välkända ansikten. Gamla kollegor och vänner till pappa. Kände mig anonym i mängden och undrade hur många som som egentligen vet att pappa inte finns mer. Det var längesen pappa var en av dem. Skulle dessa framgångsrika, hippa människor ens bry som de visste?

Ledsen

Idag är jag ledsen. Jag trivs inte på jobbet. Efter en mysig påsk känns alls så hopplöst. Det känns inte som om det finns någon plan för varför jag är där jag är. Jag kanske måste ha mer tålamod. Det kanske blir bra till slut. Men just nu så känns det inte så. Längtar efter någonstans där jag känner att jag hör hemma.

Det kom ett bud...

I dag ringde det på min telefon. Det var en blomsteraffär på Ynglingagatan som talade om att jag skulle få blommor. Jag kunde verkligen inte förstå från vem och varför. När jag kom hem väntade tre stora, fina och rosa rosor med ett kort. På kortet stod, "Till dig, din pappa, och vardagen". Det var från en av mina käraste vänner. En vän som har det väldigt jobbigt och som jag tycker mycket om. Jag tror att jag kan förstå det tunga hon går igenom och jag tror att hon förstår mig. Jag tror också att blommorna kom just därför. För ömsesidig förståelse.

Blommorna behövdes idag, de gjorda mig glad. Jag finns här när du behöver mig.

Ledigt

Nu är det snart påskledigt. Hela 5 dagar att göra vad man vill under. Ska bli så skönt. Nu ska jag bara göra det jag själv känner för utan några måsten ett par dagar. Behöver göra sånt som jag mår bra av. Åker till landet på lördag så jag hoppas att det blir fint väder. Hoppas att inte infektionen jag har längst bak i munnen blir värre under helgen för jag har ingen lust att gå till tandläkarna akut i påsk.

Orolig för mina nära

Trots att jag ofta är ledsen själv både för saker jag vet om och saker som jag själv inte kan förklara blir jag så orolig när någon i min närhet inte mår bra. Jag får ont i hjärtat av att veta att någon jag älskar är ledsen. Då vill jag hjälpa, krama och trösta. Men det känns i bland som om man inte räcker till. Det är så svårt att veta vad man ska göra för att hjälpa. Jag vet ju att man själv bara vill vara i fred i bland när man är nere i en svacka. Utan att folk frågar även om det är av välmening. Och ibland vill man åandrasidan att hela världen ka veta att man är ledsen och då behöver man massa tröst och stöd. Det är svårt det där. Extra svårt blir det när man är några stycken som alla går igenom perioder av mörker samtidigt som det kan vara till hjälp att veta att man inte är ensam. Ni vet att jag finns här!

livskvalitet?

Ska livet vara så här? Ska det fortsätta på samma sätt genom hela livet? Jag vill hoppa av ekorrhjulet och förverkliga mina drömmar. Jag vill inte förbruka mitt liv. Har fått bevis för att det inte alltid blir så långt som man har tänkt sig. Jag vet i allafall att livskvalitet för mig inte handlar om att göra karriär i mediavärlden, ändå är det ditåt jag strävar. Why? Känns som man lever i den här världen för att bevisa en massa saker både för sig själv och andra istället för att verkligen känna efter vad man vill. Varför nöja sig med att allt är ok? Vi har bara en liten stund på den här jorden. Jag vill i allafall förvalta den tid jag har väl. I morrn ska jag punkta ner vad jag vill åstadkomma och sen ska jag se om jag kan göra något konkret för att ta ett kliv i rätt riktning. Mot mina drömmar och mot livskvalitet. Jag har lovat pappa att leva hans drömmar och det löftet tänker jag hålla. Kanske är lättare sagt en gjort. Vi får se.

Pappas cykel

Min pappa hade en röd racercykel när vi var små. Jag minns hur han såg ut när han kom farande på den. Sedan skaffade pappa en ny cykel den röda blev stående i hans källare. Nu när vi gått igenom hans grejer så hittade min J cykeln, tog hem den och fixade till den. Han älskar den och hans cykelexpert till kompis är väldigt imponerad. Tänk om pappa hade vetat att J ville ha cykeln eller om J vetat att pappa hade den. Då hade pappa kunnat ta del av den glädje som J verkligen känner över den. Det hade gjort honom glad.

Appropå lammstek

..så blev det en i går när min bror och en föredetta arbetskamrat var här på middag. Blev jättegott. Sen blev det en massa vin och karaokessång i 6 timmar. Halv fem på morgonen gick de. Jag skrattade mycket. Det behövde jag.

Ringer inte

Ber om ursäkt till alla vänner som jag inte hör av mig till och som jag inte träffar om ni läser detta. Jag mår inte så bra just nu och orkar inte prata om det och då är det så jobbigt att ringa. Hoppas ni förstår. Kommer tillbaka snart.

Lammstek

Förra året vid i påsktider var pappa hemma hos oss på påskmiddag. Tror att det var på påskdagen. Vi hade gjort en stor lammstek. Han älskade den. Tror åt halva själv. Tänkte i går att det var bra att han fick äta så mycket eftersom det var sista gången han åt det. Hade tänkt att detta med lammasteken skulle bli en tradition tillsammans med pappa. Men tji fick jag.

I går

Några saker jag gjorde igår som kanske inte hade hänt om jag inte druckit så många glas vin:

1. Lutade mig lite launchigt mot en ljuspelare så att den välte över buffeébordet
2. Drev väldigt mycket och tydligt med en gammal arbetskamrat för att få min bror att skratta (fast han fattade ändå ingenting - arbetskamraten alltså)
3. Pratade engelska i en halvtimme med en tysk föredetta kollega och minns inte ett ord om vad vi pratade om, bara att jag pratade väldigt dålig engelska
4. Ringde en gammal klasskompis som jag inte pratat med på 100 år från en annan föredetta klasskompis mobil och föreslog en fyrmannafest. WHY?
5. Berättade en världsahemlis som jag inte fick berätta för en gammal arbetskamrat

Jag är för härlig....

Tiden kryper fram

Jag blir galen snart. Tiden går så långsamt idag och jag är så trött. Har inget alls att göra på jobbet idag och då går tiden extra sakta. Jag längtar hem till soffan och hamburgarna vi ska göra i kväll. Fett, salt och vila är vad jag längtar efter allra mest just nu.

Trött idag...

...vilket inte beror på att jag inte sovit för det har jag. Tungt. Det var ju fest igår. Det var kul. Jag var på bra humör och pratade med massa människor. Om vad vet jag inte. Har en känsla av att jag snackade lite för mycket med vissa. I går tyckte jag att det var en bra idé.. Idag inte lika bra.

Snart helg

...och jag längtar. Vill vara ledig och göra vad jag vill. I kväll ska jag på fest på mitt gamla jobb. Kommer nog bli kul. Massor av människor jag känner kommer. Bland annat min bror. Han är min lycka i livet numer. Tycker om att han kommer vara där. Han förstår mig som ingen annan. Han kommer hem till oss på lördag också. Ser fram emot det.

Träning

Har börjat träna. Måste sysselsätta mig med något. Jag är trött men samtidigt rastlös på kvällarna. Sorgen och tankarna tränger sig på. Vet inte hur jag ska hantera den. Det finns ju inga sätt att komma över sorg som den här. Inga konstruktiva sätt att gå vidare. Det är bara att låta tiden gå. Jag känner mig associal och sliten. Då är det skönt att springa tills man är helt slut och gymma tills musklerna värker och sedan gå hem och stupa i säng. Det är typ det jag orkar göra utöver jobbet just nu.

Foto

I går var vi hemma hos farmor. Hon visade oss ett foto på pappa strax innan han fick veta att han var sjuk. Det sista kortet. Han såg så levande ut. Glad och bekymmersfri. Han såg ut som pappa gjorde. Så som jag minns honom. Han är sig inte riktigt lik på de bilder jag har eftersom de inte är särskillt nytagna. Det knöt sig i magen på mig när jag såg kortet och jag kände en sån enorm kärlek för den skäggige, långhårige, småleende mannen på kortet. Det gjorde ont samtidigt som det värmde. Min älskade pappa.....

Inte glad

Jag är inte glad. Jag är trött på att skriva om att jag är ledsen så därför skriver jag inte alls. Har ingen insperation. Saknar pappa oerhört.

Vadagar

Jag hatar vardagar! Klarar inte av dem.

Min pappa

Jag skulle vilja skriva några rader om hur min pappa var. Mina starkaste minnen av pappa någonsin är från de sista åren vi hade då han kom tillbaka in i mitt liv. De är också de åren jag har valt att placera närmast mitt hjärta. Han var i grunden en melankolisk, rastlös, sökare. Han var omtänksam, vidsynt och empatisk. Han var godhjärtad, omåttlig, envis, humoristisk och hade ett sinne för estetik. I bland var han tjurig och barnslig - ofta obstinat. Han var ganska ensam, men blev under de sista åren mer och mer social och uttåtriktad. Han älskade musik, fotboll och skaldjur. Han trodde på rättvisa och jämlikhet och stod alltid på den svagas sida.

Han var underbar vän och pappa. Men framförallt var han min pappa.

Pausbild

Jag har alltid pausmusik eller en pausbild i min hjärna när jag inte sysselsätter den. Jag har alltid haft olika pausbilder i olika situationer. Men numer har jag fått en pausbild på hornhinnan som återkommer i alla tankelösa situationer. Bilden är ett sommarvarmt Strömstad. Bilden kan vara Karlsgatan, Stationen, Torskholmen, backen upp til huset, grusvägen ner till stranden, sjömärket, måsarna på torget, Dynekilen, Krossön, hamnen, torskstället, Bollibompa, infarten vid Oslovägen, fotbollsplanen, Skagerack, Höviken, stranden, vägen till lökholmen, Vita stugan... Ja alla platser som pappa älskade som han aldrig kommer få se igen. Jag fasas över att åka dit i igen samtidigt som jag har en otroligt stark längtan dit. På kristi himmelfärd kommer vi att återvända för att sprida pappas aska i vattnet på den plats som han älskade mest på jorden.

Vuxen

Tanken slår mig, att vad konstigt allt är. Eller snarare, vad kontig jag är. Sitter i telfonkonferens med USA. Har tre på raken. Tankarna fladdrar i väg. Jag är vuxen. Jag har ett riktigt jobb på dagarna, jag har telefonkonferenser, åker på tjänsteresor, sitter i möten och tycker och tänker om viktiga saker och får dessutom hyfsat betalt för det jag gör. Jag är en vuxen människa. Sen på kvällarna när jag kommer hem så gråter jag som ett barn och längtar efter min pappa. Då är jag så liten och förstår inte hur jag ska kunna gå upp när klockan ringer och vara vuxen igen. Men jag gör det. Igen och igen. Varje dag. Det är ett konstigt liv.

Wiehe

Min pappa gillade Mikael Wiehe. Han står för och uttrycker mycket av det som pappa trodde på. Innan pappa dog lovade jag att leva hans drömmar och göra det som han hade velat göra. Att se Mikael Wiehe spela hade han velat. Därför tackade jag tveklöst ja till att följa med min bror och se honom spela på Göta Lejon i går. Måste erkänna att jag själv inte lyssnat så på mycket på honom, men har alltid gillat det jag hört. När jag satt där i salongen så tänkte jag mycket på pappa och tårarna kom när han spelade en låt tillägnad Björn Afzelius. I somras var Mikael Wiehe förband åt Lars Winnerbäck. Vi var där tillsammans, mamma, pappa, jag, J och min bror. Pappa hade varit på dejt innan och därefter varit på Helenes krog och ätit middag med mamma och min bror. Vi möttes upp på Skansen. Pappa var på bra humör och hade sin gröna manchesterkavaj på sig. Han verkade nöjd med livet. Det var en varm Augustikväll och regnet föll, men det gjorde inget. Pappa hade ett paraply som han gömde i en buske på skansen eftersom han inte fick ta med det in på konsertområdet. Han var orolig att det skulle försvinna. Efter konserten gick vi till Dubliner och tog en öl. Tror att cancern redan då hade börjat växa i hans kropp. Nu står paraplyet kvar i pappas hall men pappa är inte där.

Hedra pappas minne

Jag funderar på om den här bloggen ska få en annan vändning. Jag vill hedra pappas minne. På cancerfondens forum för anhöriga hade en tjej lagt ut en länk till en hemsida hon gjort för att hedra hennes pappas minne. Det var fint. Jag skulle vilja göra något liknande fast på mitt sätt. Det var ju egentligen syftet med den här bloggen från början och på sätt och vis är det ju redan en minnesplats för pappa. Kommer därför att skriva om saker som jag kommer i håg av pappa, inte bara som sjuk, i fortsättningen men även fortsätta skriva om saker som berör mig i mitt vardagliga liv. Välkommen att fortsätta läsa om ni vill.

Smalare

I morgon är det slut på tröstätande och lathet. Jag måste ta tag i mitt liv igen. På senaste tiden har jag bara ätit utan att tänka. För mycket och för dåligt. Jag vill inte se ut som jag gör nu. Ska inte vara så svår att åtgärda egentligen. Bättre mat, mindre portioner och mer motion ska nog göra susen.

Söndag

Så var helgen slut igen. Den hinner inte börja förrän den är slut. Den här helgen har varit fullspäckad så jag har inte hunnit varva ner. Att behöva vara i pappas lägenhet varje helg stressar mig. Det är så känslomässigt påfrestande och tar så mycket energi. Fick en stund i vårsolen idag vilket var skönt. Jag behövde det. Det var tre månader på dagen sedan han dog i dag. Orkar inte ens beskriva hur det känns. Går inte att sätta ord på det. Livet kommer helt enkelt aldrig bli detsamma igen.

Hurra!

Jag har sovit hela natten utan en enda mardröm. Jag vet dock varför. Jag drack två öl i går när jag och J var och käkade. Var inte berusad, men var antagligen inte lika spänd som vanligt. Är det vad som behövs så känns det inte särskillt sunt. Vill ju inte behöva dricka alkohol för att kunna somna. Nu är det iallafall helg snart vilket innebär SÖMN!

Sömnlös

Jag är så trött. Så trött, så trött, så trött. Men ändå vill jag inte gå och lägga mig. Drömmarna skrämmer mig. Jag vill inte vakna med bultande hjärta och vara helt blöt av svett en natt till. Det går ut över mitt jobb. Jag måste ju ha energi och vara allert nu. Jag har ju precis börjat. Det går ut över mitt liv.

Ork

Har inte orkat skriva på ett tag nu. Det har varit lite mycket. Både positivt och negativt. Det positiva är mitt nya jobb där jag trivs. Har inte hunnit komma in i gemenskapen och jobbet riktigt ännu. Men det känns som om det kommer bli bra. Det negativa är att jag sover så dåligt. Jag drömmer mardrömmar och hallucinerar nästan varje natt. I bland tror jag att jag håller på att bli knäpp. Det är läskigt. Men antagligen är det kroppen och hjärnan som bearbetar sorg när min kropp är viloläge. Men detta gör att jag blir helt utmattad och att jag är trött hela tiden. Sen känner jag mig sorgesen. Det känns i hela kroppen. På jobbet kan jag tränga bort känslorna men så fort jag går ut genom dörren på jobbet så kommer känslorna tillbaka. Har svårt att glädjas just nu.

Tabell

Det händer i bland att jag vaknar upp och känner mig olycklig. I dag är en sån dag. Det finns ingen särskilld anledning just idag, men jag känner mig bara tom. Låg kvar länge i sängen och funderade. Tänkte att jag skulle göra ett stapeldiagram med saker som oroar mig eller som gör mig ledsen. Varje enskilld sak som påverkar mig negativt skulle ha en egen stapel baserad på en estimerad procentsatts. Då kunde man se hur stora de olika staplarna är i förhållande till varandra och kanske göra en kurva över tid för att se om det finns någon trend i utvecklingen. Kanske är en viss stapel högre på måndagar och en annan under våren osv. Någon stapel kanske till och med skulle försvinna medan nya skulle tillkomma. Allt skulle bli så mycket lättare att förklara då. Och att förstå själv. Då kunde man bara ta fram sitt diagram och visa när folk frågar varför man är ledsen. Man kanske till och med skulle kunna göra en powerpoint och ha en återkommande uppföljning med de som är intresserade. Som ett seminarium. Jag kanske ska be min bror hjälpa mig med detta. Han är duktigt på formler i excel och så.

Är så trött på...

.... folk. Finns ingen aledning för någon enskilld att ta åt sig för jag vet inte själv vem eller konkret vad jag är trött på. Kanske på mig själv främst och då är det lätt att hitta fel hos andra. Men jag känner bara att jag är så trött på människors gnäll över småsaker i allmänhet. Det finns människor omkring mig som har stora problem. Mycket mycket större än mina. Dessa människor gnäller inte. För mig är det inte att gnälla att vara öppen med att de inte mår bra och har det jobbigt. Men sen finns det många människor som faktiskt gnäller. Människor som glömmer att sätta saker i perspektiv till vad någon annan går i genom eller har gått igenom. Människor som glömmer självklara saker som de är väl medvetna om. Alla har sina problem och de kan vara olika stora beroende på vad man har varit med om och så måste det få vara. Men man får inte glömma att titta över kanten på sitt eget staket och ibland tänka sig för vad man beklagar sig över och framförallt vem man beklagar sig för.

Skriva

Har ett sånt behov att skriva. Jag har massor av ord i huvudet som måste ut. Det här forumet räcker inte till. Vet inte var, vad eller hur jag ska skriva. Är så mycket att det inte går att formulera till vettiga meningar. Känns som om mitt huvud ska sprängas. Hur ska jag få ur mig allt jag tänker på?

Tiden som går...

Pappa försvinner längre och längre bort. Varje dag tar mig längre bort i från honom. Men än så länge är bilden av hans ansikte lika klar som alltid och jag hör hans röst och hans skratt lika tydligt som tidigare. Vet inte om hans ansikte någonsin kommer att blekna i mitt minne och jag vet inte om jag någonsin kommer att glömma hans röst. Men dagarna för oss längre och längre i från varandra. Det är overkligt och skrämmande att en människa som varit så nära plötsligt är så långt borta. Samtidigt så är han så nära i mitt hjärta. Det är bara tiden som går som gör att avståndet känns så stort. Och att han inte finns rent kroppsligt. Jag saknar att prata med honom och jag saknar att krama honom. Ju mer tiden går, desto mer finns det som jag skulle vilja säga som aldrig kommer bli sagt. Fäller några tårar av saknad i kväll...

Konsert

Min brorsa sa att Thåström är gud. Håller inte riktigt med eftersom gud inte finns i min värld. Men det finns kungar. Och Thåström är den enda riktiga kungen. Han var grym i kväll. Jag grät under "Om black Jim" eftersom den påminner mig så mycket om pappa. Kändes som om han spelade den för oss och för pappa. Pappa hade älskat att vara där och han hade älskat Thåströms version av "Bara om min älskade väntar" som för övrigt är en av de finaste låtarna jag vet och Thåström gjorde den sjukt bra.

Jag tänkte på dig under varenda låt pappa. Du skulle varit där. Den här konserten var för dig.

Thåström

Kan inte låta bli att skriva lite trots allt. I morrn ska vi på Thåström. Pappa hade verkligen velat se den här konserten. Innan han blev riktigt sjuk pratade han om att Thåström skulle på turne och om hur gärna han hade velat se honom. Som om han redan visste att han inte skulle leva så länge. Därför bestämde vi att pappa inte skulle få biljetten som min bror köpt till honom i julklapp trots att han levde på julafton. Vi visste ju det då och han hade nog bara blivit ledsen för att han inte skulle kunna följa med. Jag ser fram emot konserten men hade verkligen velat att pappa skulle varit där med oss i morgon.

Programledare

Var bara tvungen att kasta mig in på bloggen för att skriva att jag tycker att programledaren i Från Koja till Slott saknar all form av utstrålning. Tycker verkligen att hon är en trist programledare som verkligen inte passar för det programmet. Så där ja, så har man fått vara bitterkärring idag också.

Bra

Allt har gått bra idag. Och jag mår bra. Men jag är trött så jag orkar inte skriva mer idag.

AHHHHH

Jag är verkligen livrädd för att gå till mitt nya jobb i morrn. Måste tjata om det lite mer. Jag har en kompis som jobbar där. Hon ringde just och berättade om Åre-resen som jag inte var med på i helgen. Nu är jag rädd att jag ska känna mig ännu mer ensam för att alla har varit där och lärt känna varandra och haft kul tillsammans. Varför, varför, varför kan jag inte bara vara cool och lugn inför nya saker och ta dem som de kommer? Just nu är jag så uppstressad att jag håller på att gå i taket. Är rädd för att inte räcka till, rädd för att bli utanför, rädd för att inte vara kompetent nog. Rädd helt enkelt. Jag mår illa!!

Elin

Övar på min gitarr igen. Känns bra. Blir glad av att kunna yla och slå på strängarna på min fina gitarr igen. Övar just nu på "when it comes to you" med Elin Sigvardsson. Måste ju lära mig någon av hennes låtar eftersom det var hon som inspirerade mig att börja spela gitarr. Såg henne när hon var förband åt Lars Winnerbäck en gång för några år sedan och köpte hennes skiva. Jag tycker att hon är duktig och gillar hennes låtar. Om jag övar riktigt mycket kanske jag också kan få vara förband åt Winnerbäck en dag. Eller kanske inte.... Han vill nog inte ha en avdankad 50 åring med popstjärneambitioner på sin scen. För det är ungefär i den åldern jag kommer vara om jag ska hinna bli lika duktig som Elin.

I morgon

I morgon börjar jag mitt nya jobb. Jag är såååå nervös. Jag drömde om jobbet hela natten och vaknade helt kallsvettig. Det var så längesen jag tackade ja, så det känns så overkligt på nåt sätt. Det sjuka är att jag har varit mest orolig för är hur jag ska ta mig in och hur jag ska hitta. Stället är ju gigantiskt och har värsta säkerhetskontrollerna. Förstår inte varför jag oroar mig för såna saker. Finns säkert en plan för hur jag ska komma in. Det finns ju en reception som jag kan be om hjälp att ringa på någon som ska möta mig. Men ändå gör jag en jättestor grej av det. Sen tycker jag det ska bli jätteläskigt med alla nya människor som kommer att stirra på mig och undra vem jag är. Eller kommer de det? De vet ju att jag ska börja och de är ju inte mer än 30 personer på min avdelning. Snacka om att skaffa sig saker att oroa sig för alltså.

Mannen i mitt liv

Min älskling är det bästa som finns. Han är min trygghet och min glädje i livet. Vi skrattar åt samma saker, vi har samma värderingar och vi uppskattar ungefär samma saker i livet. Han är snygg och han är mjuk och förstående som person. Han älskar mig så att det verkligen känns i hjärtat och han vet vad jag behöver. Jag smälter när han ser på mig.

Jag älskar dig. Jag är din för alltid

Skämmande

I bland kan jag drabbas av en sån ångest för att det ska hända min lillebror någonting. Är rädd för att det ska hända honom något när han är ute på krogen tex. Det är verkligen utom min kontroll. Det är skrämmande. Jag vet inte vad jag skulle göra om det hände honom något. Jag älskar honom så mycket! Ta väl hand om dig lillebror. Jag behöver dig.

Brev

Det känns extra tomt efter pappa idag. Första födelsedagen i livet utan pappa. Han brukade alltid ringa först av alla eller skicka ett sms. Idag är det tyst. För ett år sedan var han här och satt i min soffa tillsammans med mina vänner. Det var också första och enda gången han träfafde J's mamma. Jag var glad över att ha honom här då tillsammans med mina närmaste vänner. Jag fick en gitarrstämmare i present. Idag ska jag tänka på honom genom att läsa brevet han skrev till mig dgen då jag föddes för 29 år sedan. Har inte vågat göra det sedan han gick bort, men idag känns som ett bra tillfälle.

Tårta

Idag fyller jag 29 år. Ingen vidare ålder att fira. Men jag ska iallafall göra en tårta. Min bror kommer hit och min kompis J och hennes kille. Jag skulle ju egentligen inte varit hemma i helgen så alla andra har andra planer. Men det gör ingenting. Känner för en lugn och skön födelsedag. I kväll går vi kanske ut och äter eller har en lugn hemma kväll. Kanske går vi och kollar på min brors spelning på Broder Tuck. Får se vad det blir.

Vin

Jodå, visst drack vi lite för mycket vin som vanligt. Inte farligt, men lite ont i huvudet har jag allt idag. Det var trevligt. Hon ville att jag skulle spela lite gitarr. Så jag gjorde det. Är inte bra på det när jag är lite berusad. Försökte sjunga till också. Det gick inget vidare det heller. Men hon är tacksam att spela för. Säger alltid att jag är bra. Tycker dock i nyktert tillstånd att det är pinsamt att jag är så lättövertalad. Gillar ju egentligen inte att "uppträda". Men ändå gör jag det om någon ber be mig. Måste betyda att det bor en liten wanna- be-entertainer i mig ändå även om det är genant att erkänna...

Middag

I dag kommer T hit på middag. Det ska bli trevligt. Hon är skön att umgås med. Hon har en positiv grundinställning till livet men funderar mycket. Hon är några år yngre än mig och brukar fråga mig om råd om saker hon tror jag vet något om eftersom jag är äldre. Som om jag skulle ha svaren?! Det är gulligt att hon tror det iallafall. Hon säger mycket bra saker och man kan både skratta hysteriskt åt och med henne samtidigt som vi kan prata om allvarliga saker. Hon är en bra vän som jag tycker mycket om. Det värsta är att vi alltid dricker för mycket vin när vi ses....

Present

Han frågar vad jag önskar mig. Jag fyller år i morgon. Jag kommer inte på en enda grej. Finns massor jag skulle vilja ha naturigtvis, men inget han har råd att köpa. Inte jag heller för den delen. Han är ju student. Vill inte att han ska lägga sina sista pengar på en present till mig. Det vill jag faktiskt inte. Men han vill. Kan verkligen inte komma på en enda grej. Visst jag skulle behöva en ny hårborste och nya strumpor. Men hur kul är det? Samtidigt vet jag att jag kommer bli lite besviken om jag inte skulle få nånting alls. Svårt det där.

Bråk

Vi bråkar. Om något så banalt som disk. Men ändå bråkar vi om det. Jag tyker att han är orättvis. Han tycker att jag är det. Blir så arg. Skrik och smäll i dörrar. Sen blir vi sams och pratar inte om det mer. Förrän nästa gång när vi blir osams om samma sak igen.

Lämnat bakom mig

Jag tror att jag lämnat mycket av det jobbiga bakom mig. Inte att pappa är borta - men våra jobbiga år. Jag har jag accepterat det men framförallt har jag förlåtit. Visst har det präglat mig och jag kan fortfarnade bli arg för alla år som gick förlorade. Och visst känner jag sorg. Mycket sorg. Men inte främst för min egen skull, utan för pappas skull. Har insett att hur dåligt jag än mådde så mådde han själv allra sämst. När vi rotat bland pappas saker har det bubblat upp igen. Känslan av hur ensam och destruktiv han var under de där åren. Det gör ont. Hade vi inte fått den tiden vi ändå fick på "slutet", hade jag nog mått betydligt sämre idag. Det går att reparera en skadad relation genom att gottgöra och förbättra. Men det krävs att man kan förlåta. Jag är så glad att jag gjorde det.

Citat

"Så länge min chef låtsas som om jag har mycket lön, låtsas jag som om att jag har mycket arbete"

Rullskridskor

Mitt liv känns som en färd på rullskridskor just nu. Det går fort fram och jag står på osäkra ben. I bland ramlar jag och skrapar knäna men för det mesta rullar jag framåt trots att det är vingligt. Men oroa er inte jag har hjälm på mig.

Lampan

Nu är den på plats vår nya lampa. Den passade utmärkt. Gillar den skarpt. En av mina bästa vänner hade visst en likadan. Jag visste det inte när jag köpte den. Hoppas det inte gör nåt.

Gör det inte

Jag har bestämt mig för att inte göra det. Jag har mina skäl. Glömmer bort dem i bland och pressar mig själv för mycket. Jag har bestämt mig för att göra det som är bäst för mig och som jag må bäst av. Ingen blir lidande av det. Inte ens jag. Jag tar igen det senare. Det kommer fler chanser.

Väntar

Jag sitter och väntar på en lampa som vi beställt. En riktig åttitalslampa tycker vissa, andra tycker att den är ful just därför och andra tycker att den är cool. Jag vet iallafall att den kommer att passa hemma hos oss. Och huvudsaken är att VI gillar den.

Tänker

Klockan är mycket. Har försökt somna, men kan inte. Tänker för mycket. Tänker på jobbet, på bröllop, på pappa och på det där jag måste göra. Funderar framåt tllbaka och vrider och vänder. Önskar att jag kunde somna. Jag är trött men samtidigt rastlös. Jag dras automatiskt till bloggen. Mitt andningshål nu för tiden. Det är bra terapi. Jag har ingen "rolig" blogg, det vet jag. Men det är inte syftet. Här lägger jag ifrån mig mina tankar för att lagra dem någon annanstans än i hjärnan. Skulle jag lagra allt jag funderar på i hjärnan skulle utrymmet snart vara fullt. "Du har överskridit lagringsutrymmet i din hjärna, var god radera!" säger den...Vill inte raderar så jag sparar ner dem här istället.

Prestationsångest

Vi pratade om prestationsångest. Hon har det och jag har det. En känsla av att alltid vilja vara duktig och inte göra folk besvikna. Att säga ja till saker man egentligen inte orkar eller vill. Om jag inte gör det jag ska känner jag mig dålig och lat. Tror att jag missar chanser att visa mig duktig. Har ett måste som hänger över mig. Något som jag hade kunnat säga nej till från början vilket jag inte gjorde. Nu måste jag göra det eller så måste jag backa ur. Men då kommer jag få dåligt samvete. Gör jag det kan det bli jättebra eller så kommer jag undra varför jag inte tänkte på mig själv och struntade i det. Det vet jag inte förrän efteråt. Hur ska man kunna göra rätt val, och vad är rätt?

Stjärna

Vi har fått en alldeles egen stjärna. En stjärna till pappas minne. Vi har också fått träd i Afrika. Det känns bra. Bra saker. Nu kan jag titta upp på vår alldeles egna pappa-stjärna. Den är döpt efter honom. Så fint. Jag hoppas också att våra träd i Afrika får mycket regn och sol så att de lever vidare i många många år till.

En bra dag

Idag har varit en bra dag. Jag har umgåtts med någon som jag tycker om. Vi har pratat massor om viktiga saker. Vi pratade flera timmar och drack te. Ändå kändes det som vi hade massor med saker som vi inte hann prata om. Det är så mycket som jag inte vet som jag vill veta. Och så mycket som hon inte vet som jag vill att hon ska veta. Men det kommer fler tillfällen. På bussen hem kände jag mig glad och lugn. Och ute sken solen.

Fint

Jag gjorde något konstruktivt av den deppiga måndagen. Jag fixade så att det blev fint hemma och sen gjorde jag god mat. Både förrätt och varmrätt. Ingen blir gladare av trist mat. Vi börjar få till det här hemma. Saker och ting börjar falla på plats. Hittade två stora målningar i pappas garderob som han gjort. Två porträtt i svart och vitt. Det ena motivet är Frank Zappa och det andra är George Harrison. Pappa gjorde dem när han var 18 år. Jag har aldrig sett dem förut. De ser precis ut som den typiska popkonst som är modern nu. Fast gjort för över 30 är sedan. Jag gillar dem verkligen och att pappa gjort dem gör dem ännu finare. Nu sitter de uppe i vårt vardagsrum.

Spikar

Tog mig för lite av det jag skulle i allafall. Jag var och handlade åt min sjukling och passade på att handla massa nödvändigt också. Sen har jag spikat. Jag har satt upp tavlor som stått och lutat på mot väggen alldeles för länge och jag har packat upp alla kartongerna nu. Känner mig nöjd med mig själv. Undrar om jag ska åka och byta tröjan och kanske gå och träna också så har jag klarat av alla dagens projekt!

Sjuk

Han är sjuk. Ont i halsen och feber. Ingen är så ynklig som han när han är sjuk. Försöker ta hand om. Han behöver mycket kramar och det ska han få. Kankse inte blir någon Åreresa för mig i helgen om bacillerna hittar till mig också.

Måndagar

Jag hatar måndagar. Vardagagens första dag. Den sämsta av dem alla. Även fast jag är ledig idag så blir jag deprimerad av att det är måndag. Det är en sån där sag då man känner att man borde ta tag i allt som man inte gjort. Känner mig lat. Som om att jag borde jobba fast jag är ledig. Har en massa saker att ta tag i men jag vet inte vart jag ska börja. Näe, jag vill inte. Jag skiter i det.

Saker

I går fick jag hem de första kartongerna med grejer från pappas lägenhet. Det är så sorgligt att packa upp hans saker hemma hos mig. Men samtidigt känns det som han flyttar in här. Som om han kommer lite närmare. Det bästa är min minnesbox. Men den är jag inte redo att rota i ännu. Tomheten efter pappa gör sig påmind allt oftare nu. Det knyter sig i hjärtat och bränner i bröstkorgen. Har problem att hitta en värdig plats för pappas saker. Det känns så hopplöst. Försöker acceptera att vi aldrig kommer ses igen. Men det är svårt.

Till M

Det finns en person som alltid stått mig nära. En person som hjälpt mig mycket och som varit både som en kompis och en storasyster. Hon har tagit hand om mig och lyssnat. Vi har gjort roliga saker tillsammans och vi har gråtit tillsammans. Hon mår dåligt ibland. Det gör ont i mig att inte kunna hjälpa. Skulle vilja lyfta ut lite av det onda från hennes hjärta. Skulle vilja hjälpa henne som hon har hjälpt mig. Hon betyder så mycket för mig. Mer än hon vet om.

Min första (?) barnvakt - du vet vem du är. Jag älskar dig!

Filead apelsin

Min man har just filéat en apelsin åt mig. Med min nya Globalkniv som jag fick som avslutningspresent på jobbet. Han blev gladare än vad jag blev för kniven. Nu skär han allt han kommer över i små små bitar. Eller filéar. Jag älskar när han blir i extas över något. När han lyckats och gjort något han är riktigt nöjd med. Som en riktigt välfiléad apelsin. Då gör han gesten jag älskar. Puss du är sötast i världen.

Början

Sådär nu har jag mailat HR och krävt kompesation för förlorad arbetstid. Lär ju inte gå, men man kan ju alltid försöka. Skam den som ger sig.

Krig

Nu är det krig. Eftersom jag inte fick min bonus så passade jag på att kolla vad lagen sa om uppsägningstid. När jag sa upp mig kollade jag mitt avtal och där stod, 1 månad eller enligt lag. Min chef hävdade med bestämdhet att det var 3 månader som gällde enligt lag för det hade vår HR avdelning i London sagt. Jag brydde mig inte om att kolla upp det eftersom jag ville ha min bonus. Någon kunde tydligen inte lagen för enligt LAS gäller nämligen en månad, vilket innebär att jag jobbat 2 månader för mycket - utan bonus. Undrar hur de tänker lösa det här?