Bråkiga äggstockar

I fredags fick jag komma till Sophiahemmet och kolla min äggstock som bråkat med mig ett tag.
Fick återigen blödningar och värk för mer än en vecka sedan och var säker på att jag fått en ny cysta och återigen började tankar om cancer och inferlitet snurra i mitt huvud. Så det var med lätt hjärta som jag gick ut från gynekologen i vårsolen i fredags efter att de konstaterat att inget fanns på äggstocken och att jag bara haft ägglossning och att allt var normalt.

Jag inser ju att även om jag alltid variot hypkondriskt lagd blivit extra skräckslagen av tanken på att dö efter att pappa gick bort.
Det är inte längre något som bara drabbar andra.

Fantastiskt väder

Känner mig helt uppfylld av livslust. Ser fram emot en helg utan planer.
Tänker på mina nära kära. M som är ensam på Mallorca och samlar tankar och kraft efter hennes mammas död. Jag hoppas att du är ok. Min bror på semester i Argentina. Är ganska säker på att han mår bra. Min mamma som inte får bo hemma pga av vattenskada. Hon är ledsen.
Är tacksam över att jag har mina vänner och min familj som tålmodigt står ut med mina hypokondriska dagar, mina sorgsna dagar, min oro, och mina humörsvängningar.
Men just nu känner jag mig stark och glad.

Låttext

Gillar den här texten "The Quiz" av Hello Saferide. Grym låt också.

You look nice alright
and I like the way you nod after everything I say
like it actually means something
to you

And I like your record collection
Townes and Jens with a hint of Rickie Lee
And you’ve cleaned up the bathroom, made a really nice soup
but a bit too much sci-fi in your shelf with DVD’s

There are things you need to know about me
I’m weak right now, so weak right now
I need proof before I dare to open this heart
so I prepared a quiz for you

Would you freak out if I said i liked you?
Do you walk the line
Is your IQ higher than your neighbour’s
And is it very much higher than mine

Can you sleep when I grind my teeth
Do you look away if I slob when I eat
Will you let me be myself
Can you at all times wear socks, because I’m still scared of feet

And if I’d fall, would you pick me up
And if I’d fall, would you pick me up

Do you talk in the middle of Seinfeld
Do you read more than two books a month
Do you get racist or sexist when you’ve had a few
Is it fine if I make more money than you

Have you slept with any people I work with
Is there anyone you’d rather wish I’d be
Do you still keep pictures of old girlfriends
Are they prettier than me

And if I’d fall, would you pick me up
If I’d fall, would you pick me up

Det finns hopp

Febern påväg ner! Har sovit bra i natt och känner mig fortfarande inte hundra, men mycket piggare.
Det finns nog hopp om att jag med en liten värktablett ska känna mig så gott som ny i kväll!
Ska inte ta ut segern i förskott, men jag känner mig positiv!

Elände

Ser mörkt ut. Febern vill inte ge med sig. 140 kronor senare vet jag att det är influensavirus. Hade hoppats att det skulle vara något som jag kunde få penecillin för. Typ lunginflammation eller nåt (sjukt att önska sig lunginflammation, men jag är desperat)
Känns väldigt ledsamt att jag till 90% säkerhet måste ställa in mitt lilla kalas i morrn. Att gråta gör knappast att febern försvinner, men jag kan inte låta bli. Det är så JÄVLA typiskt.
Får roa mig med ännu en stillaliggande kväll framför tv:n. Har ett paket saltabjörnar iallafall.

Sjuk

Fjärde feberdagen har precis börjat. Känner mig helt matt. I natt vaknade jag och hade närmare 39 graders feber. Hosta och ont i bröstet.
Jag är inte sjuk ofta och så här sjuk har jag bara vara ett fåtal gånger. I morrn ska jag ju ha kompisar hemma för att fira att jag blivit 30. Hur ska det gå? Som det känns just nu så får jag ställa in, men mirakel har skett förr.

Får nog försöka ta mig till vårdcentralen idag.

Svunnen ungdom

Hittade en låda med gamla kort idag.
Konstaterade att jag börjar känna mig gammal.
Jag insåg också hur mycket mitt liv förändrats de tio senaste åren. Till det bättre. Då hade jag ett destruktivt förhållande och ett betydligt sämre självförtrende, och trots att pappa inte finns längre skulle jag inte vilja gå tillbaka tio år i tiden. Då var allt helt annorlunda. Jag hade ingen pappa då heller även om han fanns i livet. Nu är han död, och den person jag saknar och älskar är inte den han var då.
Jag trodde inte att pappa skulle leva länge, då för tio år sedan, men jag trodde att han skulle dö ensam och olycklig. Det gjorde han inte.
Men de sista tre åren inbillade jag mig att faran var över. Tanken slog mig aldrig att livet skulle vara så grymt att det tog någon som jobbat så hårt för att få leva ett lyckligt liv. Det gjorde det.

Men hur livet än blivit så kan jag känna mig lycklig idag. Det gjorde jag aldrig då för 10 år sedan.

Alva

Nya lägenheten

Förnekelse

Pappa är så levande för mig fortfarande att jag har kommit i ett förnekelsestadie tror jag. När jag hörde en låt som min bror skrivit om pappa i går så var det som att jag hajade till därför att han skrev om honom som att han inte fanns. Jag kom då på att jag går runt och inbillar mig att han finns där i sin lägenhet, att jag skulle kunna stöta på honom på hans väg till Solna Centrum eller att han när som helst kommer slå en signal. Bilden av honom är så tydlig. Jag kan höra hans röst och jag känner hans lukt. Det kanske det som är betydlesen av att själen lever vidare.

Det värsta som kunde hända..

Jag minns när man var liten och det värsta som kunde hända var tillfälligt avbrott på Tv'n mitt i ett program man ville se. Det var tider det. Tänk vad lite man visste om livet.

Lugg och ny färg

Nu är vi hemma igen. Som tur var hade jag varit förutseende nog att boka en tid hos frisören 4 timmar efter hemkomst eftersom mitt hår blev lätt grönfärgat av sol och saltvatten. Dessutom har jag aldrig kännt mig hundraprocentig i den dassiga bruna färgen jag fick sist jag besökte frisören. Nu är jag lite ljusare och har fått en varmare färg på kalufsen samt en lugg. Tror att vi ska trivas i hop luggen och jag.

Annars känns det just nu rätt skönt att vara hemma trots att det är vinter och kallt. Vår semester kändes alldeles lagom lång.
Visst skulle jag överlevt att stanna ett tag till i värmen, men det är rätt trevligt att vara hemma också. Att gå till jobbet känns dock inte lika lockande - mer semester åt folket!

Annu en dag...

Ytterligare en lat dag pa stranden. Vi har det fantastiskt skont.
Om 3 dagar bar det av till Bangkok igen for ett dygns shopping. Finns en massa skrap att kopa, men en del roliga saker ocksa. Far se om det vi far med oss nagot hem.
Drommer om jobbet pa natterna. Vet inte om det ar ett sarskillt bra tecken....
Kanns helt galet att jag snart kommer sitta och stirra ut pa ett gradaskigt Akalla igen. Tror att jag later bli att tanka pa det ett tag till.
Igar gade vi en lugn dag vi poolen eftersom magen borjade krangla. Ganska vantat.
Pa kvallen at vi barbeque pa stranden och sedan lag vi varsin matta och drack drinkar. Maten ar valdigt billig, men ol och drinkar nagot dyrare. Betalade lika mycket for tva drinkar som for en hel middag for tva.

Glomde skriva att vi var pa elefantsafari haromdagen med J och hennes familj.
Det var en minst sagt skumpig fard. Kul att ha gjort ddet och fatt se djungeln innefran, men en timme rackte gott och val.

Det hander inte mycket har sa jag har inte sarkillt mycket mer att uppdatera med. Lagger i tva bilder som talar for sig sjalva om hur bra vi har det istallet....

I Thailand

Sitter just nu och svalkar mig pa ett internetcafe och mina prickar funkar inte sa jag hoppas ni kan lasa.
Vi har det fantastiskt. Just nu ar vi pa en o som heter Koh Chang. Innan vi kom hit var vi en natt i Bangkok och sen tre dagar pa en liten lugn o som heter koh samet.
Bangkok var hysteriskt. Forst gillade jag det inte alls och ville bara aka darifran, men sen bestamde jag mig for att det inte var sa illa anda. Pa vagen hem ska vi dit ett dygn till och da ska vi shoppa en massa. Basta maten jag atit hittils at vi bangkok. Det blev en stor kontrast att sedan hamna pa koh Samet. Dar fanns efgentligen inget att gora alls. Vi kom dit pa helgen sa nastan alla stallen var fulla. vi fick noja oss med en skabbig bungalow i skogen. Efter tva natter fick vi dock byta till en med hogre standard narmare stranden. En natt i bekvamlighet i allafall.

Idag har vi paddlat kajak, last i solen och Johannes har fatt massage.
Det ar sa skont att bara vara och inte ens behova titta pa klockan. Man ater nar man ar hungrig och sover nar man ar trott. Dar i mellan solar vi, laser, dricker ol, far massage och badar. Vi bor pa ett stalle som heter White sand beach pa ett mycket fint hotell, iallafall om man jamfor med hyddan pa koh Samet. Vi har tva dagar i rad besokt andra strander och kommer nog fortsatta med det. Var strand ar fin men det ar den popularaste stranden. Det ar skont nar det ar lite lugnare. Min kompis J och hennes kille och deras barn var har i tre dagar men akte i gar och det blev tomt utan dem.

I kvall ska vi kaka barbeque pa stranden och fundera pa om vi ska bege oss ut pa 5 timmars trekking i djungeln i morgon. Det kan bli varmt...

Jaja. Ska uppdatera med en bild snart.
Until next time vill jag bara saga att livet ar fantastiskt trevligt.

Happy

Bara två dagar kvar till vår efterlängtade semester. Har sällan sett fram emot något så mycket.
Jo kanske till att flytta till vår nya lägenhet, vilket vi gör 2 veckor efter att vi kommit hem.
Vi var där och tittade idag. Den är perfekt för mig mig och J. Känns bra i hela kroppen att veta att den snart kommer vara bebodd av oss och innehålla våra möbler och saker.

Är också glad eftersom smärtan och blödningarna efter cystan nu börjar lägga sig vilket innebär att jag kan åka till Thailand och koppla av utan att behöva tänka på eländet.

Det är skönt att leva!

De små sakerna

Det är inte de stora sakerna i livet som är avgörande.
Det är det små sakerna som gör mig lycklig.
För att påmina mig själv vad mycket saker jag har att vara lycklig för tänker jag lista dem nu.
- En armkrokspromenad i Stockholm en ljummen sommarkväll
- En kopp te
- Nya kläder
- En uppskattande kommentar
- Skymning vid vattnet på Ljusterö
- Sommarhumlor och ängsblommor
- Smågodis
- Spontan middag ute med J
- Att gå på bio och se en riktig bra film
- Att dansa fuldans med J i vardagsrummet
- För mycket vin med bästa vännerna
- Att längta efter något riktigt mycket
- Kramar och pussar
- När det finns ett äpple kvar i fruktskålen på jobbet på fredagen
- Skummad mjölk
- Brev
- Bra musik
- Känslan av att veta att man snart har semester!!

Faran över

Puh, det var en ofarlig cysta som kommer växa bort och jag blev hemskickad efter ett dygn på SÖS.
Vilken ångest jag haft och tusen olika scenarion har spelats upp i huvudet på mig.
Men som sagt, inget farligt även om jag fortfarande är öm och blöder. Får se till att hålla koll.
Ser också ut som om vi kommer i väg till Thailand trots allt.

Firade med att hämta ut mitt nya pass och äta en semla med min bästis och hennes bebis.

Cysta

Skräcken sprider sig i mig när jag hör orden. Cysta på ena äggstocken.
Nu kommer jag dö är min första tanke. Trots att läkaren lugnar med att det vanligtvis inte är något farligt, så brister jag ut i panikartad gråt när hon vill lägga in mig över natten. Tänker på vår Thailandsresa och frågar om jag kan åka. Det är för tidigt att säga. Efter en lång väntan får jag en säng i ett rum. Det ser ur som där pappa låg, så som sjukhus ser ut antar jag. En säng med en gul filt bakom ett draperi. Jag börjar gråta igen. Johannes får stanna till klockan sju. Hjälp vad ska jag göra när han gått?
Sjuksystern kommer in och frågar om jag har ont. Jag säger som det är, inte särskillt. Känns mer som en mild mensvärk.
Efter det kommer läkaren in. Hon säger att det inte finns något mer de kan göra i dag, utan vi måste vänta till i morgon bitti, så om jag vill får jag permission och kan åka hem och sova. Vilken lättnad. Jag har kvar min plats om det skulle bli värre under kvällen. Det känns tryggt. Undertiden är det bara att vänta - och att hålla tummarna för att allt går vägen. Jag är livrädd.

Snart semster!

Jag längtar. Om en vecka åker vi till Thailand och jag kan knappt vänta.
17 dagar i sol och värme tilsammans med J.
Sen när vi kommer hem så är det bara 2 veckor kvar till vi ska flytta. GLÄDJE!

Känner en massa positiv energi just nu. Skönt!

Begravning - igen

Så bar det åter i väg till Norra Kapellet. Kändes konstig att komma tillbaka nästan precis ett år senare.
Snön låg på marken - precis som förra året och känslan var otäckt bekant när jag stod i kylan utanför och väntade på att vi skulle få gå in. När dörrarna öppnades tog ett försiktigt kliv in i kapellet och jag tittade mig omkrig och kände försiktigt efter.
Känns det ok? Ja, det gjorde det faktiskt. Hjärtat började slå lite långsammare igen. Tittade på min vän M som tog plats på exakt samma plats där jag satt för ett år sedan. Hon såg lugn ut. Kände plötsligt att min egen nervositet ersattes av oro för hur M skulle klara cermonin. Jag satt på bänkraden bakom. På podiet framför oss stod två fotografier av R - M's mamma och runt om massor av blommor. På podiet stod också en urna i vit keramik. Cermonin var sedan mycket vacker och personlig. M hade valt musik som hennes mamma tyckte om och officianten pratade om R's liv. Trots att det var väldigt känslosamt och sorgligt var det också en vacker och ljus begravning.

Nu önskar jag bara min vän lite lugn och ro så att hon kan samla krafter för att börja sitt sorgarbete.

Oväder

Kan inte låta bli att tänka på pappa när jag läser tidningen om stormen som drar fram över Sverige.
Hörde att vågorna utanför Koster var 11 meter höga.
Tänker på våran strand, på vågorna som slår in över den och mot bergväggen. Tänker på pappas aska i vattnet. På Västkusten.

Tänker

Jag tänker mycket just nu. Därför denna långa tysnad. Jag vet inte om jag ska fortsätta skriva här. I bland vill jag ibland inte.
Har många tankar på hur jag ska ta ytterligare ett steg och komma vidare. Vad är viktigt? Vad klara jag mig utan? Vad vill jag uppnå och vart vill jag komma? Inga jättelätta frågor att besvara. Under tiden ägnar jag mig åt ytliga saker som att shoppa, dricka latte och spela Singstar.

Lillebror

När du är ledsen känns det i hela magen på mig. Jag vill beskydda, trösta och ta bort det onda.
Din lycka är lika viktig som min egen. Önskar att jag kunde sätta ett Kalle Anka plåster på ditt hjärta så att det läkte lite fortare.
Min kärlek räcker inte, jag vet. Men den har du vilkorslöst i allafall.

Årsdagen

Det är helt osannolikt att det gått ett år. På ett sätt har det gått fort och på ett annat sätt känns det som en evighet. Pappa känns fortfarande lika levande för mig och jag kommer i håg varenda detalj i hans ansikte. Tänker på honom nästan varje dag och har börjat prata mycket om honom och hur det känns med J. Det har fört oss närmare varandra på något sätt. Något som förvånat mig är att det är så många människor som inte verkar förstå hur det känns att förlora någon. Det är som att de bagatelliserar känslan och inte vill ta till sig hur det skulle kännas om det var en person i deras närhet som gick bort. Det viftas bort, eller så pratats det inte om det alls. Många av mina vänner har gjort mig besviken och många har gjort mig förvånad. Jag har bestämt mig för att strunta i att försöka få dem att förstå hur det känns och inser att alla människor hanterar saker på olika sätt. De som inte förstår nu kommer förstå den dagen de förlorar någon. Det ska tilläggas att många också varit fantastiska och det är jag evigt tacksam för.

Den 26:e i år dog en av mina äldsta och bästa vänners mamma. Det blev en smärtsam påminnelse om det som hände oss för ett år sedan. Jag är så ledsen för hennes skull och ag kommer att göra vad jag kan för att vara att vara ett så bra stöd för henne som jag kan!

Julen passerat

Så kom julen som jag våndats för så länge. Känner mig lättad i efterhand över att det gick så bra som det gjorde. Jag hade fruktat det värsta men med J vid min sida och byte av miljö gick allt hyfsat bra. Jag är tacksam för det och nu börjar snart ett nytt år. Ett nytt år som ska bli mycket bättre.

23:e December

23:e december..... Snart har pappa varit borta ett år. Ett år av saknad, sorg och förtvivlan. Skulle vilja sammanfatta det med - ett skitår. Dt har hänt många bra saker också, men saknaden efter pappa ligger som en skugga över allt som är roligt.
Idag är jag ledsen och arg av en annan anledning som jag tyvärr inte kan skriva om här. Det är något som jag ine kan påverka eller som jag vet egentligen inte har något med mig och göra, men det känns ändå himla orättvist. Det sitter som en tagg.

Stress och tårar

Jag orkade ju inte med julen sa jag. Ändå sprang jag runt i Kistacentrum som en tokig efter jobbet och letade julklappar. Inga julklappar sa jag men där står jag med svett i pannan och ångest över att inte veta vad jag ska köpa pulserande i kroppen. Jackan är för varm och väskan för tung. Folk överallt som går in i en och är i vägen. In och ut i varje affär utan att ha enaning om vad jag ska köpa. Paniken sprider sig i kroppen. Datorväska glider ner från axeln hela tiden och skorna klämmer. Känner tårarna komma. för många besluts som måste tas. För många krav. För många förväntningar. Jag klarar det inte. Jag vill inte fira jul. Jag vill bara försvinna just nu. Sätter mig på tunnelbanan och åker hem med en enda julklapp innhandlad trots att jag vet att det inte finns någon mer tid till att handla.

Saknar inspiration

Har ingen inspiration att skriva just nu. Jag har egentligen massa som jag vill skriva, men får inte ner det i skrift.
Jobbet tar rätt mycket energi även om jag inte känner att jag presterar något för tillfället. Sitter mest och stirrar på skärmen och undrar vart jag ska börja. Har börjat en ny roll, eller snarare är tanken att jag ska börja en ny roll. Problemet är att jag inte kan släppa mina gamla arbetsuppgifter eftersom de inte en börjat leta efter en ersättare till mig. Svårt att vara driven och motiverad när man har dubbla jobb och inte vet hur man ska ta sig an det nya och inte kan släppa det gamla men ändå måste vara engerad och driven för att göra ett bra jobb.

Behöver lite ledigt nu tror jag!

Trångt!

Jag håller på att bli tokig! Vi får inte plats. Varje gång vi tvättat och kläderna ska hängas in i garderoben måste allt som redan hänger där tas ut och så måste allt struktureras upp och hängas om. Sedan hänger kläderna så packat att varje gång jag ska ta ut ett klädesplagg ramlar ett annat ner och sen är det snart kaos igen. Samma sak i hallen. Vi har ingenstans att hänga undan jackor eftersom vi bara har en varsin liten garderob. Därför är vår klädhängare överfull till bristningsgränsen. Jag organiserar dessutom skorna i skohyllan flera gånger i veckan, men ändå ligger våra skor överallt i hela hallen jämt. Och faktum är att det inte beror på att vi har för mycket saker utan att vi har för lite utrymme för förvaring. Tur att vi snart ska flytta.

Lycklig

Läste Annas blogg om att vara lycklig i nuet och fick mig en tankeställare. Det är ju det allting handlar om. Man lever här och nu och då måste man se till att faktiskt ta till vara på det som händer här och nu. Jag har dagar då allt känns mörkt och hopplöst, men de flesta dagarna mår jag rätt bra. Jag planerar dock framåt för mycket och glömmer bort att vara lycklig nuet. Jag längtar till, eller våndas för saker som ska hända i framtiden istället för att ta tillvara på ögonblicken som faktiskt inte är så dumma som de är. Jag har en fanstastisk man, jag har en fortfarande en mamma och en bror som jag älskar, jag har ett bra jobb, jag har precis köpt en underbar lägenhet, jag har råd att köpa saker jag vill ha, och jag är frisk!
Allt kan förändras på en sekund därför är det så viktigt att inte skjuta på saker för mycket. I bland är jag väldigt olycklig för det jag inte har (pappa tex) och det kommer jag fortsätta att tillåta mig att vara när jag känner så men jag ska också försöka lära mig att uppskatta det jag har mer. Jag har ju en massa saker att vara lycklig för.

Känslig

Jag är i USA i veckan. Sitter just nu på 17:e våningen på ett hotell mitt i Seattle och tittar ut över skyskrapor och shoppinggator fulla med juldekorationer och belysning. I fjärran hörs en polissiren och solen börjar sjunka bakom de höga byggnaderna. Snart kommer det vara mörkt. Jag har känt mig förvånansvärt väl till mods sedan jag kom hit, men har just nu en liten dipp. I bland flyter allt bara på och går av sig själv. Man är på bra humör, man gör bra ifrån sig och man är social. Sedan behövs det så lite för mig för att allt ska vända. Jag tar saker otroligt personligt och har svårt att låta det rinna av mig. Det kan vara en kommentar, en situation som känns obekväm eller en oväntad uppgift som man känner att man inte riktigt behärskar. Idag var det en av mina kollegor som kommenterade hur jag sa en sak inför kunderna. Hon tyckte inte att det lät bra och tog mig åt sidan. Även fast jag vet att hon är speciell och en person som många gånger säger konstiga saker till folk kan jag inte låta det rinna av mig utan ältar det i mitt huvud hela tiden. Tror plötsligt att alla tycker att jag är oproffesionell. Det är ju egentligen inget att bry sig om, och det är sånt man får at i arbetslivet. Man kan inte alltid ha samma uppfattning om hur saker ska göras som alla andra. Men jag får väl älta detta en stund till så går det nog över om en stund.

Jul borta

I år kommer vi åka bort på julen. Det blir för jobbigt att vara hemma. Julen kommer aldrig mer bli sig lik och i år är det extra jobbigt. Denna högtid som jag vanligtvis älskar blir nu bara en smärtsam påminnelse om allt som hände för ett år sedan. Tomhet, sorg och jobbiga minnen.
Det känns bra att byta miljö under dessa dagar även om sorgen kommer följa med var vi än kommer att befinna oss.
Det kommer bli en annorlunda jul.
Från början var det tänkt att min man skulle följa med men jag tror dock inte att att det blir så. Han vill inte åka ifrån sin familj. Han säger det inte, men jag märker det. Även om det skulle betyda jättemycket om hans fanns vid min sida vill jag inte ha honom där om han mår dåligt och har dåligt samvete för att han inte är hemma med sin familj.

Om jag fick välja skulle jag lägga mig ner och blunda nu och sen vakna upp i Januari.

Ett år idag

Jag hatar detta fasansfulla datum. Den 18 november - dagen som för ett år sedan förändrade mitt liv för alldtid. Förra året en fredag. I dag en lördag.

För ett år sedan fick jag det samtal jag fasat för. Jag visste att pappa skulle ringa och meddela resultatet av magnetröntgen. Svaret blev det värsta tänkbara. Värre än jag någonsin kunnat tänka mig.

Det var dagen då jag bestämde mig för at oavsett hur lång tid pappa hade kvar att leva så skulle vi göra det bästa av den tiden. Men jag hade aldrig kunnat föreställa mig att tiden skulle bli så kort. Jag hann inte med.

Tiden bara går och idag har det gått ett år sedan vi fick alla var tvugna att ta in att pappa skulle försvinna ifrån oss. Fruktanvärt - inte minst för pappa. Tanken på hur det måste ha känts för honom hugger som en kniv. Såren läker aldrig.

Jag älskar dig pappa - glömmer dig aldrig!

Produktiv

Mitt i all ledsamhet har jag varit ganska produktiv idag. Känns som om jag gjorde rätt i att stanna hemma. Detta har jag åstadkommit: Sovit ut vilket var välbehövligt, budat på min drömlägenhet och dragit mig ur när priset blev för högt, jobbat lite, försökt byta överdrag på vår soffa, städat, pratat om livet och ätit kanelbullar med en god vän, och nu står jag och gör en GI-riktig middag endast gjord av saker jag hittat i skåpen. Har tillochmed duschat!

Hemma idag

Jag behövde vara hemma och samla tankarna idag. I går var en vidrig dag på jobbet. Kunde inte hålla tårarna borta och var helt ofokuserad hela dagen. Så fort någon sa något till mig var jag påväg att brista ut i gråt.
Behövde sova idag, slippa prata och hålla uppe en fasad, och slippa prestera.
Behöver få vara så ledsen som jag faktiskt är.

Ingen vacker syn

Tittar mig i spegeln. Ingen vacker syn att skåda. Ett blekt ansikte med svarta ringar under ögonen. Ansiktet ramas in av en grådassigt brunfärgat hår. Ögonen är matta och tötta och mungiporna pekar nedåt. Plötsligt ser jag hur lik jag är pappa när han såg så där sliten ut. En skrämmande syn.

Tung måndag

Det är tungt idag. Saknaden spränger i bröstet och bakom ögonlocken bränner tårarna.
Jag lyssnar på Thåströms tolkning av Nationalteaterns "Bara om min älskade väntar". Plötsligt är pappa så nära och året som gått känns obefintligt. Minnena kommer tillbaka och är tydligare än på länge. Känns som om det var i går vi höll varandra i handen och försökte ta in det besked vi just fått. Jag minns det vita lilla rummet och pappas kaffekopp. Snällt att han fick kaffe tillsammans med dödsdomen. Pappa hade svart skinnjacka på sig och han grät. Det var enda gången jag såg honom gråta under de 6 veckor som han levde med en dödsdom hängande över sig. Kommer aldrig glömma den dagen.

Det här är inte ett sår som läker, utan en livslång sorg och saknad. Vet inte om folk förstår det. I bland känns det inte så.

"Om idag inte var en ändlös landsväg
Och inatt en vild och krokig stig
Om imorgon inte kändes så oändlig
Då är ensamhet ett ord som inte finns

Men bara om min älskade väntar
Om jag hör hennes hjärta sakta slå...
Bara om hon låg här tätt intill mig
Kan jag bli den jag var igår

Jag kan inte se min spegelbild i vattnet
Jag kan inte säga sorglösa ord
Jag hör inte mitt eko slå mot gatan
Kan inte minnas vem jag var igår

Men barta om min älskade väntar
Om jag här hennes hjärta sakta slå...
Bara om hon låg här tätt intill mig
Kan jag bli den jag var igår

Det finns skönhet i flodens silversånger
Det finns skönhet i gryningssolens sken
Men då ser jag i min älskades öga
En skönhet större än allting som jag vet

Och bara om jag vet att hon väntar
Om jag här hennes hjärta sakta slå
Bara om hon låg här tätt intill mig
Kan jag bli den jag var igår"

Ett ljus

I dag har tänder jag och min bror ett ljus för pappa bredvid en bild på honom. Just idag saknar jag en gravplats att gå till.

Vinter

Idag kom vintern. Konstigt att det blir sånt kaos varje år. En sak kan man ju vara säker på, och det är att det blir vinter. När jag halkade fram längs gatan i mina högklackade stövlar med stelfruset ansikte och iskalla händer kändes det som om det aldrig varit någon sommar.

Jag känner mig matt just nu. Mörkret gör mig trött. Har haft så mycket som tagit upp min tid tankemässigt att jag inte ens hunnit vara ledsen på sistone. Jag har inte tagit mig tid för det. Till viss del förtränger jag. Det är iofs bra. Jag behöver koppla bort sorgen i bland. Jag tänker däremot på pappa varje dag. På så sätt lever han vidare. Senast idag fick jag en känsla av att jag skulle säga till pappa att vara försiktig med den hala backen utanför porten. Den är nog lika hal som den brukar, ända skillnaden är att ingen pappa kommer halka och slå sig i den. I allafall inte min pappa.

Vid den här tiden ungefär för ett år sedan fick vi veta att pappa skulle dö. Det har gått så fort. Jag förundras ändå över hur man lyckas gå vidare - men på något sätt går det. Snart ett år utan pappa.

Projekt

Man ska alltid se till att man har ett stort och livsavgörande projekt på gång som tar upp all ens hjärnkapacitet. Man ska också se till att det tar så pass mycket tid att man varken hinner eller orkar göra något annat. Jag började tex med att gifta mig. Det var ett årslångt projekt som inte tillät mig att tänka på något annat än, gästlistor, menyer, klänning och framförallt ekonomi. När det var över blev jag rastlös och på började operation byta jobb. Inte bara för saken skull naturligtvis, men ändå. Så det sysslade jag med under några månader tills jag till slut stod med två jobberbjudanden och ett på gång. Allt funderade fram och tillbaka, vägande för och emot tog så mycket energi att när jag hade bestämt mig lättad sov mig igenom hela helgen. Men innan helgen var slut hann jag påbörja projekt nummer tre. Nämligen att köpa bostadsrätt. Söndagen ägnades alltså åt visningar och de två senaste dagarna har jag ägnat mig åt att följa budgivningar och leta nya objekt att springa och titta på i helgen som kommer. Jag inser att detta projekt kommer ta ett tag eftersom det är dyrt och man verkligen vill hitta något som känns bra, så jag ska nog kunna hålla hjärnan sysselsatt ett tag framåt. Vad kan nästa stora grej bli? Barn, renovering eller kanske jobb-byte igen?

Lättad

Jag tog ett beslut idag. Det blir nog bra tror jag. Kändes plötsligt rätt i magen. Stannar i tryggheten som nu blir ännu tryggare. Så nu ska jag fira i kväll och i helgen vila efter en vecka med mycket funderande och känsloutbrott.

Trevlig helg!

Julhelvete

Känner mig helt panikslagen över att julen närmar sig. Har alltid känt mig väldigt kluven inför julen. Jag har älskat stämningen och värmen med julen, men den har också inneburit en massa jobbigt. Som att mamma och pappa var skilda och man inte ville lämna någon ensam. Att man under många år inte visste om pappa skulle hålla sig nykter eller inte. Ja en massa jobbiga moment helt enkelt.
Förrförra året åkte jag till Afrika med J och firade med hans familj. En underbar resa, men någonstans hade jag en känsla av att jag inte borde åka. Jag hade en känsla av att något skulle hända och att jag inte skulle få fira jul med någon av mina föräldrar igen. Det var en obehaglig känsla som visade sig vara sann. Jag kan inte hjälpa att jag idag ångrar att jag åkte.

Samma tid som nu ungefär förra året började vi dock planera julen ovetandes om sjukdomar och hemskheter. Det bestämdes att jag och J skulle fira tillsammans hemma hos oss för första gången med min bror, pappa och johannes mamma. Jag såg fram emot att pappa skulle komma hem till oss och vi skulle fira tillsammans med våra familjer. Det blev inte så. På julaftonskvällen skickade jag ett sms till pappa där jag skrev att jag saknade honom, men han läste aldrig det. När vi kom till sjukhuset på annandagen då pappa redan var medveslös fanns det ett oläst sms på han mobil. Pappa dog den kvällen. In i det sista hoppades jag att vi skulle få fira jul tillsammans, men han orkade inte.

Nu önskar jag att vi kunde hoppa över hela december och allt vad julstämning heter. Jag vill inte känna lukten av lussebullar och glögg, jag vill inte se julskyltning eller veta av julklappar. Jag vill inte se julgranar, vit snö eller äta julbord. Jag vill inte se ett enda luciatåg, julstjärnor eller höra julsånger på radio. Jag vill aldrig mer fira jul.

Jag vill ha min pappa tillbaka.

Magkänslan

De senaste dagarna har jag försökt få kontakt med min magkänsla. Den som borde infinna sig i det här läget. Det skulle vara så mycket enklare då. Alla säger nämligen att jag ska gå på magkänslan, men jag har ingen. Anledningen att den är så efterlängtad just nu är att jag står inför ett ganska avgörande beslut och jag har två, kanske tre olika vägar att gå. Jag är livrädd för att ta fel väg, men även för att om jag tvekar för länge ska stå utan ett enda alternativ. Jag måste fatta ett snabbt beslut. Helst i morgon och det hänger på en massa andra människor om jag ska kunna göra det eller inte. Även om det förhoppningsvis leder till något bra och är ett hyfsat angenämt problem så känner jag mig aningen pressad. Plötsligt känner jag en en känsla. Magont. Tyvärr är det inte den känslan jag letade efter.

VAR?

Var har mina länkar tagit vägen????
Plötsligt är allt borta.... någon som vet?

Sven-Erik Magnusson

Jag har alltid tyckt att pappa var lik Sven-Erik Magnusson, men idag när jag kollade Aftonbladet på nätet var det riktigt kusligt. http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,915749,00.html
Otroligt lika. Han har likadan näsa, ansiktsform, hårfäste och ögon som pappa hade.

Roligt uppdrag

I går gjorde jag något som var riktigt kul. Jag och en av mina kompisar "homestylade" min brors etta på 32 kvadrat. Han ska sälja och har varken lagt ner tid eller hjärta på att inreda sitt hem. Alla som kollat på lägenheter vet ju att det första intrycket är superviktigt även om det känns lite fuskigt. Eftersom inredning är ett av mina största intressen så var det med stor entusiasm jag tog mig ann uppdraget.

Vi hade en hyfsat liten budget så det gällde att handla smart och verkligen ta till vara på de möjligheter som redan fanns i lägenheten. Badrummet har en grön färg och har inte renoverats sen -59 så det var bara att göra det bästa av den inte så snygga gröna färgen. Vi köpte handukar som gick i vitt, brunt och som också plockade den gröna fägen på kaklet. Vi köpte också en tvålpump i grönt, ett nytt vitt duschdraperi och en brun badrumsmatta. På hyllan ovanför handfatet placerade vi små värmeljushållare i olika gröna nyanser. I hallen som är lila satte vi upp en hylla i mörkt trä och ska placera en vas med färska blommor till visningen.

I rummet stod en mörkgrön soffa, ett litet "Lack"-bord i björk från IKEA, ett fint slagbord i trä och två mörka mörka "Gilbert"-stolar från Ikea. Rummet inhöll också en bokhylla i samma mörka trä som stolarna. Vi köpte två bruna och en vit blomkruka till fönstret som vi ska köpa gröna växter till, hängde upp två mörkbruna gardinvepor i fönstret och på bordet la vi en medaljongmönstrad löpare i två olika bruna nyanser. Till soffan köpte vi mönstrade kuddar som lyfte upp det gröna från soffan. Bordet ska vi ta bort och ta dit ett bord som mamma har hemma istället som passar bättre med de övrika träslagen i lägenheten. Bokhyllan plockade vi ur och placerade några få böcker, några små ljus och jag ska ta med mig några fina detaljer hemifrån som kommer göra susen.

Min bror målade under tiden om sin loftsäng i furu till vitt och hade dagen innan lämnat i luckorna i köket och lagt nytt golv. Köket kommer bli jättefint med krukväxter i de nya krukorna vi köpte till fönstret i köket och lite färska kryddor.

Jag vill jobba med sånt här, det är så himla kul!

Ska lägga ut en bild på resultatet sen när vi är helt klara!

Reflektion

Jag kan inte tycka att regeringens budgetförslag är bra trots att jag hör till den kategorin som gynnas av förslaget. De som redan har det bra får det bättre och de som har det dåligt får det sämre.

Visst är det bra att de försöker göra något åt arbetslösheten som är alldeles för hög och det finns en massa människor som utnyttjar systemen och bidragen. Men de glömde nåt, eller snarare sket i det. Nämligen de personer som skulle ge vad som helst för att få jobba men som tex är invandrare eller för gamla för att få ett jobb. Kanske låter osannolikt för en del. Regeringen har ju lovat sänkt arbetsgivaravgift om man anställer en långtidsarbetslös eller sjukskriven. My as!

Är man närmare 50 och får sparken är det snudd på omöjligt att få ett nytt jobb. Jag har många exempel på det. Det kommer inga sänkta arbetsgivaravgifter i världen ändra på. Det är jag hyfsat säker på. Dessa människor har många gånger 15 år kvar till pension och har jobbat hårt hela sina liv. Många av dessa, naturligtvis inte alla, skulle ge vad som helst för ett jobb men ratas till förmån för yngre människor när de söker nya jobb. Har ett ganska bra exempel på en välutbildad person runt 50 som blev nekad jobb pga av sin ålder. När personen till sist sökte städjobb blev personen kallad överkvalificerad. Ganska hopplöst, men så ser verkligheten ut för många.

Vad ska de göra och hur ska de försöja sig med det nya budgetförslaget? Det är så lätt att tänka på sig själv så länge man har det bra och så länge ens nära och kära har det bra. Arbetslöshet kan faktiskt drabba alla. Men tycker man fortfarande att den bästa lösningen är att sänka bidrag för arbetslösa om ens mamma eller pappa skulle bli arbetslös, eller om man själv skulle bli det? Det finns faktiskt en stor grupp människor som vill jobba men som inte får chansen. Självklart ska man premiera arbete framför bidrag, men jag tycker att det är läskigt med ett samhälle som lämnar vissa grupper utanför. Jag är inte för den typen av samhälle även om jag själv får mer pengar i plånboken till följd av det här förslaget.

Vad hände?

Ett besök hos frisören och jag blev en korthårig (ja korthårigare iallafall) brunett!!

Ilsken

Vet inte var all min ilska kommer från. Jag har alltid varit ganska arg. Eller i allafall till och från. Jag reagerar ofta med ilska när jag blir orättvist behandlad eller när saker inte blir om jag har tänkt mig.

Det finns en massa människor som jag går runt och är arg på för olika saker. Det är ganska jobbigt. Skulle vilja att jag kunde låta saker rinna av mig, för att vara arg kräver rätt mycket energi.

I bland är det bra att bli arg istället för ledsen men ibland är det bara destruktivt. Jag har väldigt svårt att dölja vad jag känner. Man kan kan se direkt vilket humör jag är på. Humörsmänniska? Ja, det är väl det jag är.

Skor

Idag roade jag mig med att räkna mina skor. Jag hade närmare 40 par i lägenheten. Sen har jag ytterligare 15-20 par på vinden. Det är helt galet. Ändå tycker jag inte att jag har några snygga skor och saknar alltid något. På bilden är ett urval av de skor som fanns i skohyllan. Jag använder kanske 5 par av dessa par skor, men kan ändå inte slänga några. Jag är alltid rädd att jag ka ångra mig när jag slänger något.

Jag är livrädd för att leva och jag är dödsrädd för att dö

Jag tror att det är jätteviktigt att prata om döden. Döden skrämmer de flesta. Jag tycker att det hjälper att prata om det jag är rädd för och jag är verkligen rädd för döden. Kanske inte för döden i sig men för att inte få vara med längre. I går när jag träffade min vän J så pratade vi om döden. Vi var båda rädda för döden, men på två helt olika sätt. Min rädsla var rent egoistiskt grundad. Jag vill inte dö och missa något. Den största sorgen för mig om jag skulle få en dödsdom skulle vara tanken och vetskapen om allt jag aldrig skulle få vara med om. Att världen skulle fortsätta snurra utan mig.

J's rädsla var något helt annat. Hon tänkte ur sin lilla sons perspektiv. Att han inte skulle få ha en mamma och att hon inte skulle kunna hjälpa honom till att få ett bra liv. Sorgen skulle egentligen inte vara hennes utan hennes sons. Hennes ur det perspektiv att hon inte skulle få se honom växa upp, men inte alls egostiskt på det sättet som jag såg det.

Jag har aldrig tänkt så förut, men det måste verkligen vara helt annorlunda när man får barn. Jag tänkte mycket på det som J sa i skogen idag. Tänkte på pappa och hur han sa att han var mest ledsen för vår skull. Trodde att det bara var något han sa, men efter vårt samtal i går så inser jag att det nog faktiskt var så. Hans största rädsla och sorg var hur vi skulle ha det och hur vi skulle må när han väl var borta. Tror att han kände en trygghet i att lämna oss med tanken på att vi hittils klarat oss väldigt bra. Pappa visste att jag hade en kille som verkligen skulle ta hand om mig och att både jag och min bror hade lägenheter, bra jobb och en mamma som älskar oss.

Jag minns att han sa när jag höll på och byta jobb och flytta i samband med att pappa blev sjuk att det blev för mycket förändringar. Det gjorde honom stressad. Han ville nog veta var han lämnade oss.
Mitt och J's samtal fick mig att känna ännu mer att jag vill göra pappa stolt. Jag ska fortsätta kämpa för att vara lycklig under mitt liv. Han hade velat det.

Mysig söndag också

När jag vaknade i morse önskade jag att vi inte hade bestämt att vi skulle plocka svamp med våra mammor. Jag var så trött och hade behövt sova flera timmar till. Tröttheten gick dock över lite när jag väl kommit upp hur sängen. Det blev en jättemysig dag i skogen trots att tårarna trillade lite när vi kom till skogen där jag sist var med pappa för 2 höstar sedan. Det kändes så sorgligt . När vi fäl kom hem med en papperskasse full med trattkantareller var jag sådär skönt trött som man blir efter en dag med mycket frisk luft. Det var precis vad jag behövde idag.

Skön lördag

På lördag morgonen vaknade jag upp och var helt slut. Den här veckan har varit jobbig så kroppen och hjärnan behövde vila.
Det kunde inte varit mer lägligt att jag och en av mina bästa vänner bokat en varsin lyxbehandling på Sturebadet. Vi hade båda presentkort som behövde utnyttjas och vad kunde vara trevligare än att göra det tillsammans. Först fick vi fotbad, ansiktmassage och handmassage. Efter det hade vi bokat kurbad och ansiktsbeandling. Det var helt fantastiskt skönt. Tänk om man hade ett sånt där kurbads-badkar hemma! Sen gjorde vi oss ordning tillsammans och tog bussen till Söder.Vi var vid de laget så hungriga att vi hade kunnat äta i princip vad som helst, men i hamnade på en mysig grekisk restuarang. Efter förätt, varmrätt och en flaska vin var vi så mätta så vi knappt kunde stå så då gick vi vidare till Vampyre launch och tog en drink. När klockan va 22.00 var vi båda supertötta och bestämde oss för att åka hem. Händer inte ofta att man är trött så tidigt när man är ute, men båda två hade vi haft en hektisk vecka och sen hade vi ju haft en lång dag tillsammans så det var alldeles lagom.

Tack för en jättemysig lördag J! Det är skönt att umgås och prata med dig. Vi måste bli bättre på att ses oftare.

positiv

Har fått lite energi. Många påpekar att jag låter så ledsen på bloggen och oroar sig för det. Jag är ju det ganska ofta, men inte alltid. Jag skriver däremot främst när jag har något vettigt och konkret att skriva om och det blir mest när jag är nere. Men jag vill bara hälsa till er som kanske oroar er för mig, att jag klarar mig. I bland är det tufft som sjutton, men det positiva i livet är större än de negativa. Jag har ju jättemycket att vara lycklig för!!

Gripande historia...

http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=113&a=230715

Glada människa

Människor kan fan vara FÖR glada. Missförstå mig inte nu, för jag gillar glada människor. Med finns människor som är så glada så att de liksom blir onaturliga. De liksom kvittar hela tiden, pratar och nynnar högt så att alla ska höra hur glada de är, och tycker att ALLT är fantastiskt!
Just nu har jag lust att slå just en sån människa med något hårt i huvudet!

listar igen..

Provar en annan favorit också...

The band: Elin Sigvardsson
Are you male or female? A person called she
Describe yourself: Porcelain
How do some people feel about you? Boredom
How do you feel about yourself? Dear I
Describe your ex girlfriend/boyfriend: Cruice and crash
Describe where you want to be: gone, gone, gone
Describe what you want to be: Like a charm
Describe what you want: Windows and doors
Describe how you live: Treading water
Describe how you love: For years, for you
Share a few words of wisdom: You get what you earn

Lista....

Jag kan inte låta bli att lista jag heller. Blev inspirerad av Miafia och Johan som gjort det så himla bra. Jag kör också på Winnerbäck, men är i ett lite annat mood än min bror så vi har ändå inte samma svar....

The band: Lars Winnerbäck
Are you male or female? Fröken svår
Describe yourself: Låg (just nu)
How do some people feel about you? En av alla dom
How do you feel about yourself? Varning för ras
Describe your ex girlfriend/boyfriend: Idiot
Describe where you want to be: Över gränsen
Describe what you want to be: Nästan perfekt
Describe what you want: Nånting större
Describe how you live: Gråa dagar
Describe how you love: Måste vara två
Share a few words of wisdom: Tanken som räknas (ja lite klyschigt...Johan hade tagit den bästa)

Lite dyster, jag vet. Men så här är tillståndet just nu. Nästa gång ska jag ta Lasse Berghagen.

Glaskulor

Det är nånting ångestladdat över glaskulor. Klarar inte av dem. Det kan vara färgade glaskulor eller genomskinliga. Det spelar ingen roll. Klarblåa väggar ger mig också en olustkänsla. Varför det?

Taxiresa 2

Jag vaknar när piloten meddelar att de förbereder inflygning mot Arlanda och att det är dags att spänna fast säkerhetsbältet. Jag huttrar och konstaterar att jag är dödstrött. Klockan är närmare 22 och jag inser att det kommer dröja ytterligare 45 minuter innan jag är hemma. Jag skyndar mig av för att hitta en toalett. Jag var kissnödig redan när jag lämnade kontoret i London kl. 15.00 och nu timmar senare har jag fortfarnde inte varit på toaletten. Jag tänker på min mamma som inte kan hålla sig 5 minuter ens. Sätter på mobilen för att se om jag fått svar på något av de sms jag skickade innan jag gick på planet. Inte ett enda. Får en klump i halsen. Passerar tullen och utgången och funderar på hur jag ska ta mig hem. Jag borde kasnke ta Arlanda Express eller flygbussen med tanken på att klockan inte är jättemycket. Jag bestämmer mig för att jag tillbringar tillräckligt mycket tid på att förflytta mig under dagen och tar en taxi. I baksätet på taxi sköljer tröttheten och en känsla ensamhet och uppgivenhet över mig. Kollar återigen på mobilen. Fortfarande inga svar från henne. Ja, inte någon av dem förresten. Känner att det svider i ögonen och dunkar i tinningarna av trötthet. Tårarna börjar rinna. Ska det vara så här? Ser att taxichauffören sneglar på mig i bakspegeln. Han undrar nog varför jag snörvlar. Han säger ingenting, men höjer musiken. Kanske vill han pigga upp mig, eller så tycker han att snörvlandet stör. Funderar på varför jag är så ledsen och kommer fram till att det är allt. Jag känner mig liten som ett barn.Missförstådd och ensam. Passerar Glädjens trafikplats någonstans i närheten av Upplandsväsby. Vilket namn på ett fruktansvärt deprimerande ställe. Vem kom på det? Trafikljusen blir som långa gula streck genom tårarna. Jag blinkar och bilden blir tydligare igen. Olikfärgade trafiklyktor svishar förbi. Jag blir deprimerad av gatljus. Undrar hur det kommer sig? Vi svänger in på min gata och jag betalar och kliver ur. Taxichauffören tittar medlidsamt på mig när han lämnar mitt kvitto. Jag blir tacksam för denna tysta omtanke.

taxiresa 1

Klockan är 05.15 när jag kliver ut genom porten. Den kvinnliga taxichauffören öppnar dörren till bilen och hojtar - Har du inga väskor? - Nej, jag reser bara över dagen, svarar jag. Jag sätter mig till rätta i baksätet, sluter ögonen och lutar huvudet bakåt. Det borde ta en halvtimme minst till Arlanda. Då börjar det. - Jorå, så att bromsarna krånglar ju lite på kärran. Jag sa till chefen att jag måste byta bil. Men när jag kom till garaget så hade han fortfarande inte hört av sig och sagt vilken bil jag skulle ta så jg tog den här ändå. Jag tar ingenting om jag inte fått lov först. Skulle du gjort det? - Nä, nä det är klart, mumlar jag halvsovande. Innan vi ens kommit ur Kungsholmen har hon berättat vad hon tycker om biltullarna (inte bra såklart), att hennes son varit akut hos tandläkaren och att hon var med, pratat om att regeringen lovat att sänka priset hos tandläkaren, skämtat om att alla vägarbeten i stan är rena rama nykterhetstesterna och skrattat åt sig själv. Jag försöker vara lite tillmötesgående och skratta lite när jag inser att det är på sin plats och säger nåt om - Ja det är verkligen en labyrint....
Väl ute på motorvägen mot Arlanda sitter vi faktiskt tysta en lång stund. Jag njuter av tystnaden och känner hur trött jag är. Då säger hon, antagligen dessperat över att det varit tyst så länge - SNART ÄR DET JUL!, jättehögt. Det var typ absolut det sista jag ville höra eftersom jag har en stor ångest över att julen snart är här och att tiden går så fort. Sen kommer hon osökt in på folk som betalar med kreditkort, och konstaterar att det tycker hon är dumt.
Sen frågaron hon om jag läst tidningen. - nja, jo det har jag ju, vad tänkte du på? frågar jag. - Jo den här mobilen som skriker på hjälp, har du hört om den? - Nää, mumlar jag. - För 140 krornor månaden får man en tjänst som gör att om mobilen blir stulen så skriker den HJÄÄÄÄLP, HJÄÄÄÄLP! Om man är på krogen tex och man har telefonen på bordet och någon kommer och tar den så skriker den. Det kan ju bli jättejobbigt för tjuven!. - Ok, men hur vet mobilen att det är tjuv som tagit den och att det inte är ägaren som plockar upp den från bordet, frågar jag". - Mäh, den skriker ju HJÄLP ju. Och dessutom tycker jag att det är dumt att ha mobilen på bordet. Man borde ha den i ett hölster eller i bältet...... Jag tystnar och funderar på om jag ska säga nåt typ "Men det är ju jättefult!", men jag gör inte det. Hon tycker tydligen att det är en bra lösning. Jag föreslår istället att man ska lägga de pengarna på en försäkring så att man får en ny telefon. Väl framme betalar jag, önskar henne en trevli dag och tar ett djupt andetag när dörren går igen bakom mig. Jag ska aldrig mer plåga taxichaufförerna på väg hem från krogen. Det här var antagligen mitt straff.

Medaljong

Jag fick en medaljong av J när vi gifte oss. I den finns jag ett foto på pappa. Det hugger till varje gång jag öppnar den. Nu bär jag pappa allra närmast mitt hjärta.

Höst

Det är helt ofattbart att det snart gått ett år sedan pappa fick besked om att han skulle dö. Jag har fortfarande inte tagit in att han är borta. Jag drömmer om honom ofta och tänker på honom varje dag. Mardrömamrna fortsätter jaga mig natt efter natt. Försöker greppa att vi aldrig kommer att ses igen. Det går inte. Jag mår inte bra. Inte alls. Jag är ganska duktig på att hålla upp en fasad och stundvis också på att förtränga. Allt oftare bryter jag i hop och bara gråter. Hösten påminner mig mycket om den chock jag fick förra året då vi plötsligt ställdes inför att pappa skulle dö. Han försvann så snabbt. Jag hann inte fatta. Jag har fortfarande inte fattat. Jag har inte tagit mig tid att sörja ordentligt. Jag sörjer varje dag, men pressar också mig själv väldigt hårt hela tiden. Därför gör jag bara allt halvdant. Jobb, relationer, fritid. Jag har inte energin.

Bok

Jag ska skriva en bok. Jag har storyn och upplägget klart för mig. Nu gäller det bara att få tid och ro att skriva. Är väl klar om sådär 5-6 år. Håll utkik i bokhandeln då.

Alkohol

Det är läskigt med alkohol. Jag har sett baksidan. Jag vet hur alkohol kan förstöra, förändra och slå en människas liv i spillror. Jag har själv upplevt att bli bortvald i förmån för en flaska vodka. Jag har upplevt hur en av de människor jag älskade mest varit beredd att offra mig för att få den sista klunken ur flaskan.
Det visar hur alkoholen tar en människas kropp och liv i sitt våld för att inte släppa taget.

Jag är inte nykterist. Det händer att jag dricker för mycket. Jag kan längta efter en öl eller tömma en (eller fler) bag in box med vänner. Men jag är oerhört medveten om hur jag dricker. Jag dricker av princip ALDRIG ensam eller när jag är ledsen. Jag undviker att dricka flera dagar i rad. Men framförallt så vet jag att jag har gener som gör att jag ska vara väldigt försiktig med hur jag dricker, hur ofta och hur mycket.

Jag har flera i min omgivning som har ett osunt förhållande till alkohol. I bland kan jag vara överkänslig. I bland har jag all rätt att vara det. Det händer att jag inte lever som jag lär. Men rädslan för att någon i min omgivning ska hamna i det helvete som jag varit och vänt i och kanske ta mig med sig ner igen gör mig livrädd.

En av de personer jag älskade mest i välden dog av sviterna efter ett alldeles för långt alkoholmissbruk trots att han inte druckit en droppe under flera år. De skadorna som han hade orsakat sig själv kunde aldrig läka. Minnen av tiden då alkoholen hade min pappas kropp i sitt våld bleknar dag för dag. Jag sa på pappas dödsbädd att allt är förlåtet, och det menade jag. Men de spåren som utgången av det hela satt min själ kommer aldrig försvinna. Den här saknaden som jag bär på och som är ett konkret bevis för att alkohol i förlängningen kan döda en människa, kommer finnas i mig så länge jag lever.

Hellre mörker än ljus

Jag tillhör de få personer som uppskattar mörker. Inte så att jag föredra mörka kalla vintern före sommaren för jag älskar när ljuset kommer tillbaka på våren och ljusa varma sommarkvällar. Men jag gillar det bara när jag är lycklig. Inget kan få mig så deprimerad som en fin sommarkväll då jag inte har något att göra och sitter ensam hemma. Dock så föredra jag hösten framför våren och har mer tendens att bli deppig på våren.Föredrar också kvällar framför mornar om jag känner mig låg. Det är som att mörkret lugnar mig.

Nu när jag sitter på mitt hotellrum och totalbangar det trevliga eventet i kväll känns det som lugnet kommer över mig ju mer solen sjunker bakom huset. Jag knappar på min dator med Sky news på i bakgrunden. Snart ska jag gå ner till baren och se om man kan få något att äta, eller så lyxar jag till med roomservice idag igen, men då ska jag välja något som jag blir mätt av. Sen ska jag lägga mig och läsa min bok och sova tidigt. I morgon är det hemfärd.

Ensam i grupp

Det finns en sak som är värre än att var ensam. Det är att vara ensam i sällskap. Så har jag känt mig hela dagen i dag. Har varit på seminarie med kollegor från hela världen. Alla utom jag är här i sällskap med någon från sitt eget land. Då blir det lätt grupperingar. Och när man inte är supersocial eller jätteutåtriktad blir det jobbigt att tränga sig på dessa grupper av människor. Samtidigt blir det ju lättare att ta kontakt nästa gång om man har växlat några ord med någon. Jag tycker det är asjobbigt. I kväll är det ett socialt event med middag och drinkar och jag bävar verkligen inför det. Att stå där ensam med min drink och inte ha någon att prata med. Ingen lämnar ju någon utanför med vilja, men jag vet själv att det är lätt hänt. Hade jag bjudit in någon som var ensam till mitt bord om jag haft ett gäng kollegor att umgås med. Hade antagligen inte tänkt på det. Jag funderar på att strunta i att följa med och sitta här och blogga och läsa min deckare i stället. Jag har ju ändå ingte varit utanför hotellet sedan jag kom hit, så varför ska jag ändra på det. Nä men allvarligt, jag vet faktiskt inte vad jag ska göra. En sak vet jag iallafall och det är att jag ska söka ett jobb som passar mig när jag kommer hem. Det är dags att inse att jag inte är superkvinnan som gör karriär på ett av väldens största mjukvaruföretag.

Dyrt och hungrig

Till och med min Room Service beställning blev fiasko. Jag beställde en Ceasar Salld för 180 kronor och fick en några små salladsblad och 4 räkor. Tur att jobbet betalar. Jag var tvungen att ta en chipspåse ur minibaren för att bli lite mätt iallafall. Nä nu tror jag att jag går och lägger mig snart och hoppas på att morgondagen blir bättre.

Lite blev inget

Jag hade tänkt att jag skulle åka in till stan och shoppa bort min ledsamhet men jag hade en del mail att ta tag i och sen kom min svenska kollega Lisa, som åker hem idag upp på mitt rum för att fördriva en timme. Sen var klockan 18.00 och då kändes det försent att åka in till stan med tunnelbana eftersom de på hotellet inte rekommenderade att man skulle åka taxi. Hursomhelst så var jag uppkopplad på nätet när Lisa var på mitt rum och en kollega från Danmark frågade om jag skulle med och käka i kväll. Just när jag svarade hängde sig nätet och jag hade plötsligt inget nätverk. Så vart det med det. För en timme senare när jag fått ordning på grejerna var det plötsligt försent och alla hade loggat ut och antagligen dragit på sin middag. Nu tänker jag beställa roomservice bara för det och blogga hela kvällen.

Aldrig mer

Är det någon som har funderat närmare på vad "aldrig mer" egentligen innebär? Smaka på ordet och tänk efter ordentligt. Jävligt obehagligt tycker jag. Eller att tänka sig att man ALDRIG kommer att genomföra några av de saker man drömmer om. Om man tänker riktigt mycket på det inser man vad definitivt ordet aldrig faktiskt är. Men så länge man lever så har man ju chansen att göra allt man vill och undvika att göra nästan allt man inte vill. Bergränsningarna ligger ju bara hos en själv. När jag miste pappa fick "aldrig" en helt annan innebörd för mig.

(ändå sitter jag här och gråter över att vara i Barcelona)

Ångest i Barcelona

Jag kan inte förklara den här känslan jag får av att vara ensam på ett hotellrum i en ny stad. Den är för mig så ångestladdad att kroppen skriker av motvilja. Har varit här en halvtimme och jag vill bara hem. Den lilla flickan med hemlängtan vaknar inom mig och jag kan bara gråta. Timmarna tills jag får gå och lägga mig känns oändliga och jag får panik av att veta att jag ska genomlida ännu en dag här.
Konstigt kan många tycka... Vilken lyx att få bo på femstjärningt hotell i Barcelona! Det är det inte för mig. Jag skulle hellre sova i tvättstugan.HEMMA!
Jag kan inte ha ett jobb som kräver att jag reser. Jag inser det nu. Jag måste antingen se till att aldrig mer resa själv eller så får jag byta jobb. Så enkelt är det.

Dåligt humör

Jag är på riktigt dåligt humör. Här kommer anledningarna:
- Det är måndag
- Jag har ont i ryggen och vet inte hur jag ska sitta
- Jag har ont i halsen
- Borgarna vann valet och alla är JÄTTEGLADA
- Jag måste åka till Barcelona ensam i morrn och jag vill bara vara hemma
- Jag måste åka ett dygn tidigare än vad jag skulle behöva till barcelona för att alla flyg är fullbokade
- Jag måste hålla en presentation på engelska i barcelona som jag inte fått tid att förbereda mig på
- Pappa finns inte längre!

I dag

Vaknade upp i morse och kände mig bara så himla ledsen. Fick en stark känsla av att vilja ringa pappa. Det kändes så naturligt på nåt sätt. Jag vet vad han skulle ha sagt. Att han satt i köket och läste tidningen, kanske ett suduko. Att han snart skulle gå ut, kanske till Solna Centrum och handla lite. I går hade han varit på puben. R och F hade varit där och sen hade han följt med dem hem och lyssnat på musik. Kanske hade han haft en skiva på högt i bakgrunden som han varit tvungen att sänka volymen på för att höra vad jag sa. Hade han varit frisk hade han kanske redan hunnit vara på gymmet.

Jag vill disskutera saker med honom igen, jag vill berätta om mitt liv och mina planer, jag vill krama honom och få en tafatt kram tillbaka. Hade så gärna velat att han skulle trösta mig nu.

Busy liv

Så har vardagen åter tagit fart. Jag gillar inte vardagar. Jag får ångest av dem. Det är full fart just nu och jag är så stressad att jag knappt hinner tänka. Har jobbat över nästan varje dag den här veckan och i morrn ska vi på kickoff. Sen är det Barcelona på seminarie tisdag till torsdag nästa vecka. Jag åker själv dit så jag lär väl inte vara allt för upptagen på kvällstid och då tänkte jag ta mig tid att blogga lite mer. Har massa saker jag går och tänker på som jag skulle vilja dela med mig av. Vet inte om jag gillar att mitt liv är så här, det går för fort.

Veckan som gått...

...har varit minst sagt omtumlande. Känslorna har åkt bergochdalbana inom mig. Det har varit mycket känslor i gungning. Tomheten efter pappa tränger sig närmare inpå, då det var ett sånt konkret tomrum efter honom under bröllopet. Jag har gråtit och skrattat omvartannat, samtidigt som jag tittat på min man och insett att jag inte kunnat få det bättre. Det visste pappa och lämnade därför över mig till J med varm hand. Bokstavligt faktiskt. Han visste att jag skulle bli väl omhändertagen och var nog därför inte särskillt orolig över hur det skulle gå för mig. Han visste att jag var älskad av någon.

Veckan har dock varit perfekt balanserad. Vi började med en natt på hotell Reisen i Gamla Stan, dock bakis och jävliga. Mysigt, men vi var verkligen sjukt trötta! Sedan åkte vi ut till landet i skärgården och plockade svamp och satt framför brasan. Avslutningsvis åkte vi till Hasseludden - Yasuragi och hade ett riktigt mysigt dygn.

Tillbaka i stan känner jag mig väldigt nöjd med de minnen jag har tillsammans med alla vänner som var där och alla bilder vi har. Nu börjar livet som gift och jag ser fram emot det och rekommenderar alla ogifta att om ni får chansen - GIFT ER!

Bröllop

Vilken fantastisk dag! Det blev allt vi önskade och lite till. Precis så personligt som vi velat ha det! Underbart väder (tack pappa), alla vänner och vår älskade familj var där, jättefin sång under vigseln Johan, otroligt känslosamma och roliga tal under middagen, och en SJUKT rolig fest! Klockan 4.30 snubblade jag och min MAN till vår stuga i mörkret och stupade i säng - och ja, vi somnade!

Tack alla som var med och gjorde vår underbara dag oförglömlig!

Min stora dag!

I dag är den här. Dagen som jag räknat ner till. Jag har knappt sovit i natt av spänning och nervositet. Ändå tycker jag att jag är hyfsat lugn. När jag kommer tillbaka från vår semester vecka (som vi bara ska spendera på hotell här i Stockholm) ska ni få en redogörelse om hela dagen.

Pappa, du kommer vara saknad idag. Du finns i mina tankar.

Sentimental storasyster

Det finns en person som jag älskar så att det nästan gör ont i bröstet. En person som jag skulle göra vad som helst för. Han är min stora stöd och min vägvisare. I bland kan få ont i magen av oro för att det ska hända honom något eller få tårar i ögonen av stolthet när han gör något bra.

Min bror. Var rädd om dig.

Blåsa

Jag hoppas att du tar ett riktigt stort andetag och blåser allt vad du har på molnen på lördag pappa! Du behöver ju bara blåsa mellan 15-17, det grejar du väl? Du kan väl kolla me Solveig och mormor om de kan hjälpa dig? Farfar kanske har blivit av med astman nu så att han också kan ta och blåsa riktigt ordentligt?!

Sminkad

Idag har jag blivit provsminkad. Två olika sminkningar, en på vardera öga. Vet inte vilken jag ska välja, men det lutar åt den sotiga ögonskuggan. Jag har också betställt brudbukett. Idag känner jag mig rätt lugn. Läget är under kontroll. Jag är spänd, lite nervös och har fjärilar i magen. På lördag kommer sminkösen hem till min tärna för att sminka oss båda. Om vädret blir fint kommer allt bli perfekt.

Min älskling

Jag skulle vilja skriva några ord om min älskling.
Han är mitt livs stora kärlek, min trygghet och har varit det stöd jag verkligen har behövt det här halvåret. Han har fått mig att se framåt och faktiskt se fram emot framtiden trots den tunga förlusten. Med honom får jag vara stark, svag, korkad och han tycker faktiskt att jag är klok. Vi skrattar åt samma saker och har samma värderingar. Han har ett tålamod som är helt ofattbart. Ja beundrar honom för att han inte ger upp och går ut genom dörren ibland. Det vore inte så konstigt.

Tack för att du orkar styra skutan även när det stormar som värst!

Snart där

Känner mig faktiskt riktigt utvilad efter helgen. Har sovit MASSOR och det behövde jag. De sista bitarna i bröllopsplaneringen börjar falla på plats vilket också lättar på ångesten lite. Tänk att jag kommer vara gift om mindre än en vecka. Känns helt ofattbart. Den där dagen man drömt och fantiserat om sedan man var liten är faktiskt här om ynka 5 dagar. Jag kommer sakna pappa nåt otroligt. Han var ju med och planerade från början. Jag vet att han var så ledsen när han insåg att han skulle missa min stora dag. Han kommer vara med oss på lördag, om inte annat i mina tankar och i mitt hjärta.

Omotiverad

Har så svårt att hitta motivation på jobbet. De senaste veckorna har jag inte gjort mycket nytta. En av anledningarna är att vi är mitt uppe i en omorganisation och som konsult ska jag omplaceras. Det finns i princip två fasta tjänster som jag kan söka. En som kommer gynna mig karriärsmässigt, men som jag tror kommer slita mig i stycken mentalt av olika anledningar. Ett roligt jobb säkert, men det finns stora nackdelar som jag inte vills skriva om i ett offentligt forum som det här. Det andra är kanske ett något mindre stimulerande jobb, stressigare, men kankse mindre psykiskt stressande inbillar jag mig. Däremot får jag jobba med roliga kollegor och en bra chef. Jag vet inte vilken väg jag ska välja, även som det säkert låter som jag har bestämt mig. För det senare. Men det har jag inte. Sen är det också så att jag kan söka tjänsterna som alla andra, men det finns inga garantier att jag får något av jobben. Det är jävligt stressande.

Helt slutkörd

Jag är på bristningsgränsen. Helt färdig. Sitter här och har gråten i halsen. Har ett jobbigt beslut att ta på jobbet som kanske ändå inte leder någon vart eller kanske leder mig in på fel spår. Min sömnbrist är på väg att ta kål på mig. Den tillsammans med sen psykiska stressen på jobbet och allt som snurrar i huvudet inför bröllopet bryter ner mig. Under allt det där ligger saknade efter pappa och trycker på, den vill upp till ytan och få luft. Jag trycker tillbaka, men snart går det inte längre. Det är så jävla tomt. Jag har plötslig börja glömma saker, blanda i hop människor, komma på mig själv att bara stirra rakt fram. Helt apatiskt. Har till och med glömt mammas telefonnummer.

Snälla pappa

Du har ju styrt upp förut. Kan du inte se till att det blir sol den 2:a september? Uppehåll räcker om sol är för svårt att fixa, bara det inte regnar. Det är mer värt för mig än att få vinna i Yatzy! Snälla du kan väl se om du kan göra nåt?

Så trött

Jag drömmer fortfarande mardrömmar på nätterna. Måste uppsöka läkare snart. Idag är jag så trött att jag mår illa. Jag drömmer mardrömmar varje natt. Det är inte bara att jag drömmer läskigt och vaknar, utan jag hallucinerar och ser saker som inte finns. Ofta får jag tända lampan för att somna om. Stackars Johannes som vaknar av att jag vaknar i skräck på nätterna. Det är ändå skönt att han finns där, trygg och varm. Skönt att ha någon som torkar svetten ur pannan och säger att allt bara var en dröm.

Höst

Det känns som det är höst i luften. Efter denna underbara sommar känns det nästan lite mysigt när hösten kommer. Ser fram emot att pyssla hemma, dricka te, ta långa promenader, äta långa middagar med vänner, långkok och rödvin osv. Men med hösten kommer också tid att tänka, mörker och minnen. I november är det år sedan pappa fick beskedet om att han hade cancer. Har på känn att hösten kommer blir tung efter en hyfsat ljus sommar. Jag har haft fullt upp med att planera bröllop, försöka få ordning på jobbet och att andas in sommarluften. Men jag vet att jag skjutit undan det som ligger och gnager. Är rädd att luften ska gå ur mig när bröllopet är över.

Söta små barn

Inom loppet av två dagar har jag träffat två av mina vänners nyfödda små bebisar. Underbart söta små varelser. Jag är imponerad av alla starka kvinnor som orkar genmföra förlossningar. Det verkar outhärdligt, men samtidigt måste det ju vara värt smärtan. Annars skulle kvinnor genom alla tider inte göra om det igen och igen.

Välkommen till världen Alva och Jack.

Saker att göra innan jag dör

Jag har börjat fundera mycket på livet och att jag vill så ut så mycket av det så länge det varar. Rent krasst så har man ju inte all tid i världen och man vet aldrig när det kommer ta slut. Några saker verkligen vill göra är:
1. Ta körkort
2. Resa, långt bort och länge
3. Skriva en bok
4. Öppna något eget
5. Ha ett hus i skärgården, gärna med glasveranda och stor prunkande trädgård
6. Lära mig spela gitarr riktigt bra!

Inte helt omöjliga mål ändå... Det handlar mest om pengar....
Har en massa andra saker jag vill göra också, men de här sakerna var det som kom upp först.

Vrak

Han ramlade in genom dörren kl. 2.30. Glad, men han kunde knappt prata. I alla fall inte sammanhängande. Han hade haft en jätterolig dag. Nu ligger han här bredvid mig och ylar och luktar som en dunk mäsk. Men det gör inget. Det får man efter sin svensexa.

Du har massor av vänner som älskar dig, och det gör jag också. Hur mycket som helst. Nu har vi det viktigaste kvar. Bröllopet och framförallt vårt gemensamma liv tillsammans!

Sömnlös

Har legat i stort sett sömnlös i natt. Det kommer 15 killar instormande i vår lägenhet strax för att kidnappa min sambo till hans svensexa. Dom är sena och Johannes ifrågasätter allt jag gör. Varför går du upp? Varför gör du så? Mistänksam som sjutton. Nu får dom komma, annars kommer jag dö av nervositet. Var uppe klockan 6.05 i morse och ställde upp dörren för att han inte skulle höra det. Man hör liksom allt som den andra gör på 47 kv. Jag har sagt att jag ska gå och handla frukost, så han undrar säkert varför jag aldrig går. Men går jag är jag rädd att han går och låser dörren och då pajar ju allt. KOM NU!

Aj aj aj

Mitt huvud värker. Mitt hjärta slår fort. Jag skakar. Jag svettas. Jag hade en jättetrevlig kväll men jag kanske inte borde druckit det allra sista glaset vin.

Ett nytt liv

Jag pratade just med min älskade vän. Vi grät en skvätt båda två. Kändes otroligt stort när jag hörde den lilla gnälla till. Allt hade gått bra, men det hade varit fruktansvärt jobbigt. Efter 20 timmar blev hon förlöst med kejsarsnitt. Hon lät trött men glad. Det är så stort. Jag har ju varit med under hela greviditeten och vi har pratat så mycket. Nu är hon här och det blev en tjej precis som jag trott hela tiden. Vad konstigt det är ändå med liv som börjar och liv som tar slut. När ett liv slutar börjar ett annat.

Alva

I natt kom lilla Alva till världen. Jag försöker hålla tårarna tillbaka eftersom jag sitter på jobbet. Det är glada tårar den här gången. Min bästa vän har fått en dotter.

Ursäkt

Det kom en ursäkt från hjärtat. Jag hörde att rösten var tjock och att den darrade. Det händer inte ofta. Du vet att du gick för långt. Vi kommer nog kunna lösa det här, men en förändring måste ske. Du är ju mitt allt. Jag kan ju inte leva utan dig.

Kaos

Vad var det som hände? Kaos. Så här ska det väl inte vara nu? Kommer vi kunna lösa det? Det krävs uppoffring. Från din sida den här gången. Klump i magen. Trött och ledsen...

Bild på pappa

Jag önskar att jag hade en nytagen bild på pappa som han såg ut innan han blev sjuk, men inte för lång tillbaka i tiden. Den sista bilden jag har på honom finns i min mobil och är från sjukhuset bara några dagar innan han dog. Jag måste föra över den till datorn så att jag har den kvar om jag skulle tappa mobilen. Den sista bilden jag har av pappa som frisk är tagen för 3 sommrar sedan.

Jag har en väldigt tydlig bild av pappas ansikte på näthinnan. Men hur länge kommer jag minnas detaljerna?

Älskar dig pappa!

Hur?

Varför kan folk inte förstå att man kan vara ledsen och kämpa som en idiot för att gå vidare trots att solen skiner?

Tillbaka till verkligheten

Så var man tillbaka efter en otroligt varm och skön sommar som fortfarande håller i sig. Två veckors semester blev det bara. Jag är rastlös, hyfsat till freds men samtidigt nedstämd. På kvällarna kommer tankarna. Det är så ofattbart att pappa är borta. Han känns fortfarande så levande. Jag tänker på honom varje dag och ibland knyter det sig i magtrakten. På kvällarna kommer också tårarna. Det är som om jag tampas med demonerna. Jag försöker leva mitt liv, leva i nuet och inte tänka så mycket. Men sorgen finns i bakgrunden och trycker på. Jag tänker mycket på livet. vad konstigt det är. Allt som människor lgger ner tid på och oroar sig för ett helt liv och sen dör man ändå bara. Det är inte som att man få ett längre liv om man lyckas samla på sig en massa kunskap eller en gedigen CV. Jo, självklart om man gör något man verkligen mår bra av, men hur många jobbar med något de verkligen tycker om. Man borde stanna upp och fundera på livet verkligen är på riktigt och verkligen förvalta det med omsorg. Jag tänker mycket på sånt där.

Sommarpaus

Jag har tagit en sommarpaus från alla tankar, sorgen, och den svåaste längtan. Saknaden finns hela tiden, men just nu förtränger jag. Orkar helt enkelt inte vara ledsen. Det kommer därför också fortsätta var tyst på bloggen ett tag till, men jag tror med alla säkerhet att jag kommer tillbaka till hösten och då hoppas jag att vi hörs!

Kram på er alla!