Lista....

Jag kan inte låta bli att lista jag heller. Blev inspirerad av Miafia och Johan som gjort det så himla bra. Jag kör också på Winnerbäck, men är i ett lite annat mood än min bror så vi har ändå inte samma svar....

The band: Lars Winnerbäck
Are you male or female? Fröken svår
Describe yourself: Låg (just nu)
How do some people feel about you? En av alla dom
How do you feel about yourself? Varning för ras
Describe your ex girlfriend/boyfriend: Idiot
Describe where you want to be: Över gränsen
Describe what you want to be: Nästan perfekt
Describe what you want: Nånting större
Describe how you live: Gråa dagar
Describe how you love: Måste vara två
Share a few words of wisdom: Tanken som räknas (ja lite klyschigt...Johan hade tagit den bästa)

Lite dyster, jag vet. Men så här är tillståndet just nu. Nästa gång ska jag ta Lasse Berghagen.

Glaskulor

Det är nånting ångestladdat över glaskulor. Klarar inte av dem. Det kan vara färgade glaskulor eller genomskinliga. Det spelar ingen roll. Klarblåa väggar ger mig också en olustkänsla. Varför det?

Taxiresa 2

Jag vaknar när piloten meddelar att de förbereder inflygning mot Arlanda och att det är dags att spänna fast säkerhetsbältet. Jag huttrar och konstaterar att jag är dödstrött. Klockan är närmare 22 och jag inser att det kommer dröja ytterligare 45 minuter innan jag är hemma. Jag skyndar mig av för att hitta en toalett. Jag var kissnödig redan när jag lämnade kontoret i London kl. 15.00 och nu timmar senare har jag fortfarnde inte varit på toaletten. Jag tänker på min mamma som inte kan hålla sig 5 minuter ens. Sätter på mobilen för att se om jag fått svar på något av de sms jag skickade innan jag gick på planet. Inte ett enda. Får en klump i halsen. Passerar tullen och utgången och funderar på hur jag ska ta mig hem. Jag borde kasnke ta Arlanda Express eller flygbussen med tanken på att klockan inte är jättemycket. Jag bestämmer mig för att jag tillbringar tillräckligt mycket tid på att förflytta mig under dagen och tar en taxi. I baksätet på taxi sköljer tröttheten och en känsla ensamhet och uppgivenhet över mig. Kollar återigen på mobilen. Fortfarande inga svar från henne. Ja, inte någon av dem förresten. Känner att det svider i ögonen och dunkar i tinningarna av trötthet. Tårarna börjar rinna. Ska det vara så här? Ser att taxichauffören sneglar på mig i bakspegeln. Han undrar nog varför jag snörvlar. Han säger ingenting, men höjer musiken. Kanske vill han pigga upp mig, eller så tycker han att snörvlandet stör. Funderar på varför jag är så ledsen och kommer fram till att det är allt. Jag känner mig liten som ett barn.Missförstådd och ensam. Passerar Glädjens trafikplats någonstans i närheten av Upplandsväsby. Vilket namn på ett fruktansvärt deprimerande ställe. Vem kom på det? Trafikljusen blir som långa gula streck genom tårarna. Jag blinkar och bilden blir tydligare igen. Olikfärgade trafiklyktor svishar förbi. Jag blir deprimerad av gatljus. Undrar hur det kommer sig? Vi svänger in på min gata och jag betalar och kliver ur. Taxichauffören tittar medlidsamt på mig när han lämnar mitt kvitto. Jag blir tacksam för denna tysta omtanke.

taxiresa 1

Klockan är 05.15 när jag kliver ut genom porten. Den kvinnliga taxichauffören öppnar dörren till bilen och hojtar - Har du inga väskor? - Nej, jag reser bara över dagen, svarar jag. Jag sätter mig till rätta i baksätet, sluter ögonen och lutar huvudet bakåt. Det borde ta en halvtimme minst till Arlanda. Då börjar det. - Jorå, så att bromsarna krånglar ju lite på kärran. Jag sa till chefen att jag måste byta bil. Men när jag kom till garaget så hade han fortfarande inte hört av sig och sagt vilken bil jag skulle ta så jg tog den här ändå. Jag tar ingenting om jag inte fått lov först. Skulle du gjort det? - Nä, nä det är klart, mumlar jag halvsovande. Innan vi ens kommit ur Kungsholmen har hon berättat vad hon tycker om biltullarna (inte bra såklart), att hennes son varit akut hos tandläkaren och att hon var med, pratat om att regeringen lovat att sänka priset hos tandläkaren, skämtat om att alla vägarbeten i stan är rena rama nykterhetstesterna och skrattat åt sig själv. Jag försöker vara lite tillmötesgående och skratta lite när jag inser att det är på sin plats och säger nåt om - Ja det är verkligen en labyrint....
Väl ute på motorvägen mot Arlanda sitter vi faktiskt tysta en lång stund. Jag njuter av tystnaden och känner hur trött jag är. Då säger hon, antagligen dessperat över att det varit tyst så länge - SNART ÄR DET JUL!, jättehögt. Det var typ absolut det sista jag ville höra eftersom jag har en stor ångest över att julen snart är här och att tiden går så fort. Sen kommer hon osökt in på folk som betalar med kreditkort, och konstaterar att det tycker hon är dumt.
Sen frågaron hon om jag läst tidningen. - nja, jo det har jag ju, vad tänkte du på? frågar jag. - Jo den här mobilen som skriker på hjälp, har du hört om den? - Nää, mumlar jag. - För 140 krornor månaden får man en tjänst som gör att om mobilen blir stulen så skriker den HJÄÄÄÄLP, HJÄÄÄÄLP! Om man är på krogen tex och man har telefonen på bordet och någon kommer och tar den så skriker den. Det kan ju bli jättejobbigt för tjuven!. - Ok, men hur vet mobilen att det är tjuv som tagit den och att det inte är ägaren som plockar upp den från bordet, frågar jag". - Mäh, den skriker ju HJÄLP ju. Och dessutom tycker jag att det är dumt att ha mobilen på bordet. Man borde ha den i ett hölster eller i bältet...... Jag tystnar och funderar på om jag ska säga nåt typ "Men det är ju jättefult!", men jag gör inte det. Hon tycker tydligen att det är en bra lösning. Jag föreslår istället att man ska lägga de pengarna på en försäkring så att man får en ny telefon. Väl framme betalar jag, önskar henne en trevli dag och tar ett djupt andetag när dörren går igen bakom mig. Jag ska aldrig mer plåga taxichaufförerna på väg hem från krogen. Det här var antagligen mitt straff.

Medaljong

Jag fick en medaljong av J när vi gifte oss. I den finns jag ett foto på pappa. Det hugger till varje gång jag öppnar den. Nu bär jag pappa allra närmast mitt hjärta.

Höst

Det är helt ofattbart att det snart gått ett år sedan pappa fick besked om att han skulle dö. Jag har fortfarande inte tagit in att han är borta. Jag drömmer om honom ofta och tänker på honom varje dag. Mardrömamrna fortsätter jaga mig natt efter natt. Försöker greppa att vi aldrig kommer att ses igen. Det går inte. Jag mår inte bra. Inte alls. Jag är ganska duktig på att hålla upp en fasad och stundvis också på att förtränga. Allt oftare bryter jag i hop och bara gråter. Hösten påminner mig mycket om den chock jag fick förra året då vi plötsligt ställdes inför att pappa skulle dö. Han försvann så snabbt. Jag hann inte fatta. Jag har fortfarande inte fattat. Jag har inte tagit mig tid att sörja ordentligt. Jag sörjer varje dag, men pressar också mig själv väldigt hårt hela tiden. Därför gör jag bara allt halvdant. Jobb, relationer, fritid. Jag har inte energin.

Bok

Jag ska skriva en bok. Jag har storyn och upplägget klart för mig. Nu gäller det bara att få tid och ro att skriva. Är väl klar om sådär 5-6 år. Håll utkik i bokhandeln då.

Alkohol

Det är läskigt med alkohol. Jag har sett baksidan. Jag vet hur alkohol kan förstöra, förändra och slå en människas liv i spillror. Jag har själv upplevt att bli bortvald i förmån för en flaska vodka. Jag har upplevt hur en av de människor jag älskade mest varit beredd att offra mig för att få den sista klunken ur flaskan.
Det visar hur alkoholen tar en människas kropp och liv i sitt våld för att inte släppa taget.

Jag är inte nykterist. Det händer att jag dricker för mycket. Jag kan längta efter en öl eller tömma en (eller fler) bag in box med vänner. Men jag är oerhört medveten om hur jag dricker. Jag dricker av princip ALDRIG ensam eller när jag är ledsen. Jag undviker att dricka flera dagar i rad. Men framförallt så vet jag att jag har gener som gör att jag ska vara väldigt försiktig med hur jag dricker, hur ofta och hur mycket.

Jag har flera i min omgivning som har ett osunt förhållande till alkohol. I bland kan jag vara överkänslig. I bland har jag all rätt att vara det. Det händer att jag inte lever som jag lär. Men rädslan för att någon i min omgivning ska hamna i det helvete som jag varit och vänt i och kanske ta mig med sig ner igen gör mig livrädd.

En av de personer jag älskade mest i välden dog av sviterna efter ett alldeles för långt alkoholmissbruk trots att han inte druckit en droppe under flera år. De skadorna som han hade orsakat sig själv kunde aldrig läka. Minnen av tiden då alkoholen hade min pappas kropp i sitt våld bleknar dag för dag. Jag sa på pappas dödsbädd att allt är förlåtet, och det menade jag. Men de spåren som utgången av det hela satt min själ kommer aldrig försvinna. Den här saknaden som jag bär på och som är ett konkret bevis för att alkohol i förlängningen kan döda en människa, kommer finnas i mig så länge jag lever.

Hellre mörker än ljus

Jag tillhör de få personer som uppskattar mörker. Inte så att jag föredra mörka kalla vintern före sommaren för jag älskar när ljuset kommer tillbaka på våren och ljusa varma sommarkvällar. Men jag gillar det bara när jag är lycklig. Inget kan få mig så deprimerad som en fin sommarkväll då jag inte har något att göra och sitter ensam hemma. Dock så föredra jag hösten framför våren och har mer tendens att bli deppig på våren.Föredrar också kvällar framför mornar om jag känner mig låg. Det är som att mörkret lugnar mig.

Nu när jag sitter på mitt hotellrum och totalbangar det trevliga eventet i kväll känns det som lugnet kommer över mig ju mer solen sjunker bakom huset. Jag knappar på min dator med Sky news på i bakgrunden. Snart ska jag gå ner till baren och se om man kan få något att äta, eller så lyxar jag till med roomservice idag igen, men då ska jag välja något som jag blir mätt av. Sen ska jag lägga mig och läsa min bok och sova tidigt. I morgon är det hemfärd.

Ensam i grupp

Det finns en sak som är värre än att var ensam. Det är att vara ensam i sällskap. Så har jag känt mig hela dagen i dag. Har varit på seminarie med kollegor från hela världen. Alla utom jag är här i sällskap med någon från sitt eget land. Då blir det lätt grupperingar. Och när man inte är supersocial eller jätteutåtriktad blir det jobbigt att tränga sig på dessa grupper av människor. Samtidigt blir det ju lättare att ta kontakt nästa gång om man har växlat några ord med någon. Jag tycker det är asjobbigt. I kväll är det ett socialt event med middag och drinkar och jag bävar verkligen inför det. Att stå där ensam med min drink och inte ha någon att prata med. Ingen lämnar ju någon utanför med vilja, men jag vet själv att det är lätt hänt. Hade jag bjudit in någon som var ensam till mitt bord om jag haft ett gäng kollegor att umgås med. Hade antagligen inte tänkt på det. Jag funderar på att strunta i att följa med och sitta här och blogga och läsa min deckare i stället. Jag har ju ändå ingte varit utanför hotellet sedan jag kom hit, så varför ska jag ändra på det. Nä men allvarligt, jag vet faktiskt inte vad jag ska göra. En sak vet jag iallafall och det är att jag ska söka ett jobb som passar mig när jag kommer hem. Det är dags att inse att jag inte är superkvinnan som gör karriär på ett av väldens största mjukvaruföretag.

Dyrt och hungrig

Till och med min Room Service beställning blev fiasko. Jag beställde en Ceasar Salld för 180 kronor och fick en några små salladsblad och 4 räkor. Tur att jobbet betalar. Jag var tvungen att ta en chipspåse ur minibaren för att bli lite mätt iallafall. Nä nu tror jag att jag går och lägger mig snart och hoppas på att morgondagen blir bättre.

Lite blev inget

Jag hade tänkt att jag skulle åka in till stan och shoppa bort min ledsamhet men jag hade en del mail att ta tag i och sen kom min svenska kollega Lisa, som åker hem idag upp på mitt rum för att fördriva en timme. Sen var klockan 18.00 och då kändes det försent att åka in till stan med tunnelbana eftersom de på hotellet inte rekommenderade att man skulle åka taxi. Hursomhelst så var jag uppkopplad på nätet när Lisa var på mitt rum och en kollega från Danmark frågade om jag skulle med och käka i kväll. Just när jag svarade hängde sig nätet och jag hade plötsligt inget nätverk. Så vart det med det. För en timme senare när jag fått ordning på grejerna var det plötsligt försent och alla hade loggat ut och antagligen dragit på sin middag. Nu tänker jag beställa roomservice bara för det och blogga hela kvällen.

Aldrig mer

Är det någon som har funderat närmare på vad "aldrig mer" egentligen innebär? Smaka på ordet och tänk efter ordentligt. Jävligt obehagligt tycker jag. Eller att tänka sig att man ALDRIG kommer att genomföra några av de saker man drömmer om. Om man tänker riktigt mycket på det inser man vad definitivt ordet aldrig faktiskt är. Men så länge man lever så har man ju chansen att göra allt man vill och undvika att göra nästan allt man inte vill. Bergränsningarna ligger ju bara hos en själv. När jag miste pappa fick "aldrig" en helt annan innebörd för mig.

(ändå sitter jag här och gråter över att vara i Barcelona)

Ångest i Barcelona

Jag kan inte förklara den här känslan jag får av att vara ensam på ett hotellrum i en ny stad. Den är för mig så ångestladdad att kroppen skriker av motvilja. Har varit här en halvtimme och jag vill bara hem. Den lilla flickan med hemlängtan vaknar inom mig och jag kan bara gråta. Timmarna tills jag får gå och lägga mig känns oändliga och jag får panik av att veta att jag ska genomlida ännu en dag här.
Konstigt kan många tycka... Vilken lyx att få bo på femstjärningt hotell i Barcelona! Det är det inte för mig. Jag skulle hellre sova i tvättstugan.HEMMA!
Jag kan inte ha ett jobb som kräver att jag reser. Jag inser det nu. Jag måste antingen se till att aldrig mer resa själv eller så får jag byta jobb. Så enkelt är det.

Dåligt humör

Jag är på riktigt dåligt humör. Här kommer anledningarna:
- Det är måndag
- Jag har ont i ryggen och vet inte hur jag ska sitta
- Jag har ont i halsen
- Borgarna vann valet och alla är JÄTTEGLADA
- Jag måste åka till Barcelona ensam i morrn och jag vill bara vara hemma
- Jag måste åka ett dygn tidigare än vad jag skulle behöva till barcelona för att alla flyg är fullbokade
- Jag måste hålla en presentation på engelska i barcelona som jag inte fått tid att förbereda mig på
- Pappa finns inte längre!

I dag

Vaknade upp i morse och kände mig bara så himla ledsen. Fick en stark känsla av att vilja ringa pappa. Det kändes så naturligt på nåt sätt. Jag vet vad han skulle ha sagt. Att han satt i köket och läste tidningen, kanske ett suduko. Att han snart skulle gå ut, kanske till Solna Centrum och handla lite. I går hade han varit på puben. R och F hade varit där och sen hade han följt med dem hem och lyssnat på musik. Kanske hade han haft en skiva på högt i bakgrunden som han varit tvungen att sänka volymen på för att höra vad jag sa. Hade han varit frisk hade han kanske redan hunnit vara på gymmet.

Jag vill disskutera saker med honom igen, jag vill berätta om mitt liv och mina planer, jag vill krama honom och få en tafatt kram tillbaka. Hade så gärna velat att han skulle trösta mig nu.

Busy liv

Så har vardagen åter tagit fart. Jag gillar inte vardagar. Jag får ångest av dem. Det är full fart just nu och jag är så stressad att jag knappt hinner tänka. Har jobbat över nästan varje dag den här veckan och i morrn ska vi på kickoff. Sen är det Barcelona på seminarie tisdag till torsdag nästa vecka. Jag åker själv dit så jag lär väl inte vara allt för upptagen på kvällstid och då tänkte jag ta mig tid att blogga lite mer. Har massa saker jag går och tänker på som jag skulle vilja dela med mig av. Vet inte om jag gillar att mitt liv är så här, det går för fort.

Veckan som gått...

...har varit minst sagt omtumlande. Känslorna har åkt bergochdalbana inom mig. Det har varit mycket känslor i gungning. Tomheten efter pappa tränger sig närmare inpå, då det var ett sånt konkret tomrum efter honom under bröllopet. Jag har gråtit och skrattat omvartannat, samtidigt som jag tittat på min man och insett att jag inte kunnat få det bättre. Det visste pappa och lämnade därför över mig till J med varm hand. Bokstavligt faktiskt. Han visste att jag skulle bli väl omhändertagen och var nog därför inte särskillt orolig över hur det skulle gå för mig. Han visste att jag var älskad av någon.

Veckan har dock varit perfekt balanserad. Vi började med en natt på hotell Reisen i Gamla Stan, dock bakis och jävliga. Mysigt, men vi var verkligen sjukt trötta! Sedan åkte vi ut till landet i skärgården och plockade svamp och satt framför brasan. Avslutningsvis åkte vi till Hasseludden - Yasuragi och hade ett riktigt mysigt dygn.

Tillbaka i stan känner jag mig väldigt nöjd med de minnen jag har tillsammans med alla vänner som var där och alla bilder vi har. Nu börjar livet som gift och jag ser fram emot det och rekommenderar alla ogifta att om ni får chansen - GIFT ER!

Bröllop

Vilken fantastisk dag! Det blev allt vi önskade och lite till. Precis så personligt som vi velat ha det! Underbart väder (tack pappa), alla vänner och vår älskade familj var där, jättefin sång under vigseln Johan, otroligt känslosamma och roliga tal under middagen, och en SJUKT rolig fest! Klockan 4.30 snubblade jag och min MAN till vår stuga i mörkret och stupade i säng - och ja, vi somnade!

Tack alla som var med och gjorde vår underbara dag oförglömlig!

Min stora dag!

I dag är den här. Dagen som jag räknat ner till. Jag har knappt sovit i natt av spänning och nervositet. Ändå tycker jag att jag är hyfsat lugn. När jag kommer tillbaka från vår semester vecka (som vi bara ska spendera på hotell här i Stockholm) ska ni få en redogörelse om hela dagen.

Pappa, du kommer vara saknad idag. Du finns i mina tankar.