Rädd

Nu har livet återgått till det vanliga känns det som. Det gör mig rädd. Klart inte allt är som vanligt egentligen, men vardagen börjar så sakteliga komma tillbaka. Livet känns ganska mycket som vanligt igen. Jag har till och med känt mig glad de senaste dagarna utan ett spår av ledsamhet. Det gör mig livrädd! Har jag glömt? Förtränger jag? Älskade jag inte pappa så mycket som jag trodde? Eller är det helt enkelt så att kroppen och hjärnan måste ta en paus från all sorg och ledsemhet? Antagligen det sistnämnda. För sorgen är väl inte borta, den håller sig nog bara undan ett tag för att jag ska få lite energi och ork tillbaka. Det är inte så att jag vill må dåligt, men jag vill inte förtränga eller glömma och jag behöver faktiskt sörja pappa ett tag till. Vore konstigt om jag redan hade sörjt färdigt. Jag ska nog bara inte tvinga mig själv att tänka om hjärnan vill något annat just nu. Och just nu vill den tänka på vardagliga och enkla saker. Känns som att allting finns där inuti mig, men att jag inte har tillräckligt med ork för att gräva fram det. Låter det nog ligga kvar där inne tills det bubblar upp av sig själv och tar till vara på den här tiden. Tar några djupa andetag så att jag har ordentligt med luft när sorgen griper tag i mig igen.....

Hemma

Min hårddisk har kraschat på jobbet så jag har lite svårt att jobba. Tänkte passa på att skriva några rader. Jag längtar hem. Jag vill bara vara hemma och helst inte gå ut. Känner mig trygg hemma. Hemma kan jag vara mig själv och precis som jag vill. Jag behöver inte låtsas eller anstränga mig för att vara glad. Jag kan slappna av och vara precis som jag är. Ingen kan nå mig hemma om jag inte vill. Jag behöver inte träffa någon och kan strunta i att svara i telefonen om jag känner för det. Jag behöver inte vara duktig eller stark. Det är så skönt. Vill bara ligga i soffan med J och kramas eller kolla på något meningslöst tv-program som skingrar tankarna. Eller lägga mig under täcket och bara blunda i mörkret. Mitt hem är verkligen min borg....

Bra?

Vad ska man svara när folk frågar, "hur är det?", "hur läget?" eller "hur mår du?"... Pappa svarade alltid "Som vanligt" på den frågan när det varken var bättre eller sämre än vanligt. Jag blev irriterad på att han aldrig kunde säga att det var bra eftersom jag ändå visste att det inte var "bra" i den bemärkelsen att allt var toppen. Det sista året var han ändå bättre på att säga att det faktiskt var bra eftersom han faktiskt tyckte att det var det ända till han blev sjuk i cancer. Jag tycker fortfarnade att det är svårt att säga till folk att det är bra när det frågar hur man mår. Det är ju inte bra, men vissa dagar är bättre än andra och många dagar är faktiskt nästan bra. Fast folk vet ju hur läget är och om jag svarar "bra" betyder det ju inte att folk tror att det nu är ett konstant läge och att de skulle tycka att det vore konstigt om jag skulle svara att det inte var något vidare nästa gång det frågar. Eller? Jag föredrar att säga att det är bra istället för att alltid svara "bra efter omständigheterna" vilket egentligen är sanningen. Idag mår jag ju faktiskt ganska bra och då måste jag ju kunna tillåta mig själv att säga det på samma sätt som jag måste kunna säga att det "känns sådär" eller "inget vidare" om det är så utan att känna mig tjatig eller som om jag ältar. Jag skulle inte säga att jag är olycklig, men inte heller lycklig. Jag är väl helt enkelt en hyfsat lycklig person som precis som min bror har en ganska melankolisk konstant grundkänsla i kroppen som jag alltid haft, men som oftare känner mig lycklig än olycklig. Dessutom har jag nu också sorg vilket jag inte hade innan vilket gör att jag är en hyfsat lycklig, ibland melankolisk person med sorg som oftast är glad. Herregud vilken konstig människa jag är.

Några ord

Vill bara säga några ord till dig pappa. Kan ju inte ringa dig så jag skriver dem här så når de iallafall ut på något sätt och hamnar inte bara på ett papper i nåt skåp.

Idag har varit borta från oss en månad. En hel månad. Känns ofattbart på två sätt. För tiden har gått så fort, men ändå känns det som en evighet sen jag såg dig sist. Saknar dig så att det är helt förskäckligt. Saknaden gör fysiskt ont i bröstkorgen och du har lämnat mig ensam med all smärta. Fast jag är inte arg på dig för det. Det är bara så sorgligt. Vi är många som känner smärtan, men på våra egna sätt och det gör att jag känner mig ensam. Ingen kan känna som exakt jag gör och jag kan inte känna exakt som någon annan. Jag älskade ju dig på mitt alldeles speciella sätt och har mina egna minnen av dig. Fast jag älskar dig ju fortfarande förstås. Kommer alltid göra det. Hur skulle jag kunna sluta? Varför kan du inte bara komma gående emot mig med din raska steg och ge mig en sån där stel men ändå hjärtlig kram och göra den där minen du gjorde när du sagt något dumt men ändå tyckte att det du sagt var ganska roligt? Jag saknar det, det var ju du och det är ju just därför jag älskar dig så mycket.

Känner mig ensam utan dig. Ingen förstår mig så bra som du gjorde.

abstrakt

Kan tyckas att jag bara maler på med allt elände och aldrig skriver om det som är roligt eller bra. Det finns en anledning. Jag skriver inte bra när jag är glad. Dessutom är har jag denna blogg främst i terapisyfte, alltså skriver jag när jag känner att jag har något jag behöver skriva av mig om. Idag är jag deppig. Japp, deprimerad. Inte ledsen så att tårarna rinner, men väldigt låg. Känner ingen glädje över något alls. Är hemma från jobbet. Orkade inte i morse. Pappa fattas. Han fattas oerhört mycket. Vi var i hans lägenhet i går och rensade bland hans saker. Det blir så abstrakt allting när man står där och går igenom hans saker och hittar bitar ur hans liv. Ett cv, dikter som han skrivit (några om döden), pappas ringar, lönespecifikationer från förr, noter, plektrum, böcker, brev etc. Hans telefonbok låg uppslagen med våra telefonnummer i köket, en halvfull flaska whiskey som han köpt för att bjuda vänner på i skafferiet. Boken jag köpte som han aldrig läste, sista skivan han lyssnade på i cd:n (Ebba Grön), en kastrull på spisen...
Han kommer aldrig mer tillbaka hem.

Tomt

Dagen efter begravningen vaknade jag med en märklig känsla i kroppen. Jag var inte längre glad som kvällen innan och inte heller ledsen, men tom. Tom på alla känslor, väldigt låg och trött. Kände bara för att sova hela dagen. Kände för första gången att jag inte orkade tänka på pappa. Ville bara tänka på ingenting utan att försöka framkalla några känslor hos mig själv. Jag sov mig igenom hela dagen nästan. Behövde det säkert.

Det är så många som har sagt till mig att "det blir bättre efter begravningen", "efter begravningen kan du gå vidare" osv. Jag har blivit väldigt irriterad när jag hört detta. De som säger så har aldrig mist en nära anhörig. Begravningen är ju bara en praktisk del av allt som det innebär att pappa är död. Men annars är ju ingenting förändrat. Han är fortfarande borta. Visst är det skönt att att slippa oroa sig för begravningen och allt som kommer med den, men det dämpar ju inte smärtan på något sätt att denna del är över. Jag vill inte ta avsked av pappa, det vill jag aldrig göra. Jag kommer nog så småningom acceptera och vänja mig vid att han inte finns, men jag vill att han ska vara levande inom mig och då vill jag inte ta ett avsked. Det känns konstigt när folk säger att man ska gå vidare efter begravningen. På vilket sätt då? Jag har redan gått vidare genom att jag börjat jobba och gör "vanliga" saker på min fritid. Jag planerar fortfarande mitt bröllop och kan fortfarande glädjas åt saker. När man går vidare efter att ett förhållande tar slut tex så lägger man saker bakom sig, men jag kan inte lägga pappa bakom mig och lämna honom i det förflutna. Det kommer jag aldrig kunna eller vilja göra. Han finns i mina tankar nästan alltid och alla minnen av honom vill jag hålla levande så länge jag kan. För de som säger så kanske menar att jag ska bli som vanligt igen, så som jag var innan pappa blev sjuk. Jag kanske aldrig blir exakt densamma igen, för min verklighet ser helt annorlunda ut nu. Även om jag så småningom inte kommer att prata med andra så mycket om pappa och om vad jag känner så är jag övertygad om att jag kommer att tänka på honom varje dag i resten av mitt liv. Jag kommer aldrig kunna släppa sorgen över att han inte fick leva sitt liv tillsammans med alla de människor som faktiskt älskade honom och ville ha honom kvar en stund till.

Begravning

I fredags hade vi begravning för pappa. Det var jättefint. Vi hade valt en vit enkel kista och hade bara placerat tre ljuslyktor och tre röda rosor ovan på. Pappas vän BM hade skickat en jättefin bukett som låg vid sidan om kistan, men det var allt. Vi kom i sista minuten till kapellet och de flesta var redan där. Blev ett hastigt hälsande på alla. Det var många som kom. Både några av mina vänner och de flesta av min brors vänner var där. Släkten var så klart där, farmor, min faster, kusinerna och alla pappas kusiner. Pappas nya vänner kom också men även några av hans gamla. M och P kusinerna från mammas sida var också där och mamma och hennes sambo. Jag önskar att pappa vetat och känt hur många som älskade och brydde sig om honom i hans ensamma stunder. Det blev i allafall en ganska skön bekräftelse för mig.

Det blev en fin cermoni och officianten pratade om allt vi bett honom prata om och gjorde det väldigt bra. Han läste ochså en dikt som jag skrivit och spelade en låt som Johan skrivit till pappa och som vi spelat i tillsammans på cd i förväg. Vi spelade också "Sommarkort" med Cornelis och "Se dig om" med lars Winnerbäck som sita låt. Det blev fint. Det konstiga var att jag inte fick fram några tårar under hela cermonin. Jag grät men tårarna stannade bakom ögonlocken. Inte ens när jag skulle ta avsked vi kistan kom några tårar. Jag var så ledsen, men det liksom fastnade. Jag har ju gråtit så mycket redan, men det var någor annat. Jag kände att jag förberett mig på att det skulle vara så fruktansvärt. Det var inte fruktansvärt, det var vackert. Livet utan pappa är fruktansvärt, men cermonin var bara vacker.

Efter åkte vi hem till mamma och åt lunch med vännerna som inte skulle tillbaks till jobbet. Släkten åkte hem till farmor. Det var skönt att samlas en stund efter. Jag måste faktiskt säga att jag kände mig glad efteråt och det var skönt att få skratta. På eftermiddagen gick jag och mamma och shoppade lite och sedan gick jag och J och tog en öl med några av mina kompisar. Senare mötte vi upp min bror och hans kompisar och käkade middag på Helene's och sedan vidare till Mellow. Det var en rolig kväll och skön avslutning på en konstig dag.

Mina kära

Hade velat att pappa skulle kunnat läsa det jag skrivit till honom och vill därför passa på att skriva några rader till de människor som finns kvar och faktiskt kan ta del av det jag vill säga. Detta är till de människor som får mig att skratta, de som orkar lyssna, de som jag kan gråta med och de som bara finns och gör att jag verkligen vill leva många många år till.

Först och främst min stora kärlek J. Om inte du hade funnits skulle mitt liv kännas betydligt eländigare än det gör nu. Du är den tryggaste och mest genuint snälla människa jag någonsin träffat. Jag älskar att komma hem till dig och att du alltid möter mig i hallen med dina varma kramar. Du tar hand om mig och bryr dig om mig som jag aldrig kunnat föreställa mig var möjligt och du får mig att skratta när jag behöver det. Det och mycket annat älskar jag dig för.

Min älskade bror. Är det något som jag är stolt över här i världen så är det dig. Du har så sunda väderingar, bryr dig så mycket om andra och är nog en av de roligaste personerna jag känner. Att se dig vara ledsen för samma saker som jag själv är ledsen för gör nästan mer ont än saknaden. Men som vi sa samma dag pappa blev sjuk. Vi kommer klara detta tillsammans. Jag behöver verkligen dig. Jag ser så mycket av pappa i dig och det gör mig glad. När vi pratar om våra gemnesamma och enskillda minnen av pappa så känns han fortfarande så levande. Aldrig trodde jag väl när jag var 15 att jag en dag skulle värdera dig så högt som vän som jag gör.

Mina vänner. Har så många vänner som bryr sig om mig och som är ett fantastikt stöd. Inte bara som tröst utan även för att ibland tillåta sig att tänka på annat, skratta och vara glad. Även de vänner som jag inte träffar så ofta är jag oerhört tacksam för. Bara era tankar via sms eller mail betyder hur mycket som helst. Jennie, Sophie, Jenni, Linda, Marre, Linda, Tina, Lisa, Marre Frida, Åsa, Lotta, Korven mfl... Jag har lärt mig att alla hanterar sorg olika, men var och en av er fyller än alldeles speciell funktion, inte bara i mitt sorgearbete utan framförallt i mitt liv.

Anledningen till att jag överhuvudtaget kom på tanken att skriva om detta är för att jag vill uppmärksamma min fantastiska MAMMA. Har med avsikt lämnat den allra viktigaste personen till sist. Även om vi haft svårt att komma överens om saker i livet är jag otroligt stolt och glad över att jag har dig. Vad skulle jag gjort utan dig under alla dessa år? Det här är mitt sätt att be om ursäkt till dig för att jag var en hemsk tonåring och för alla hemska saker jag sagt till dig genom åren. Du förtjänade det aldrig. Du vet att jag har så svårt att säga förlåt - precis som pappa. Men att skriva det är lättare. Så förlåt. Är det något jag lärt mig av att förlora pappa så är det inte ta mina kära för givet och det lovar jag att jag aldrig kommer göra med dig mamma. Är så glad över att du alltid funnits som en stor varm filt av trygghet som du svept in oss i under hela vår uppväxt. Jag älskar dig mer än något annat i den här världen.

Det finns några till som jag verkligen uppsakattar och tycker väldigt mycket om....Lena, Mia, Pyret och Henning tex....

Älskar er alla

Sömnlös

Jag kan inte sova på kvällarna. Ligger vaken och funderar fram till klockan 2-3. Ibland somnar jag ganska snart efter att jag lagt mig men vaknar igen efter en timme med hjärtklappning och kallsvettningar. Mardrömmar. Har haft mardrömmar under en längre tid och periodvis under en mycket lång tid, men just nu är det värre än någonsin. När jag vaknar på morgonen känns det outhärdligt att gå upp. Jag är så trött. Har börjat drömma om pappa men drömmarna är diffusa. Brukar alltid komma i håg vad jag drömmer men när jag drömmer om pappa kommer jag bara ihåg ATT jag drömt om honom.

Begravning på fredag. Är nog nervös. Känner mig orolig för hur jag kommer reagera av att se pappas kista och allt det där. Min älskade pappa i en vit kista. Bättre det än i en kylbox som nu, men ändå ofattbart, overkligt och fruktansvärt.

Oväntat besök

Idag kom den. Verligheten som hittils hållt sig på behörigt avstånd knackade på dörren. Den kom ganska sent och mitt i en film. En komedi tillråga på allt. Kom bara sådär och förstörde allt det roliga. Vekligheten hade en stor påse sorg med sig också som present. Jag som hatar oanmälda besök. Samtidigt har jag ju väntat på att den skulle komma, bara inte vetat när. Här sitter jag nu med en tung påse sorg i knät och vet inte vad jag ska göra med den.....

ARG

Ska man behöva ha dåligt samvete för att man ber om 2 veckors semster när ens pappa dött?? Mailade min chef och frågade snällt om det var ok att jag tog ut mina 2 veckors semester efter pappas begravning eftersom det kommer att bli jobbigt och jag behöver vila upp mig innan vi ska ta tag i att tömma och sälja pappas lägenhet. Eftersom han är i USA så mailade jag, annars är det ju alltid bättre att prata. Jag blev väldigt ledsen och mycket förvånad när jag fick ett NEJ till svar. En vecka var ok, men inte två. Saknar människan all form av empati eller är han bara helt dum i huvudet? Till saken hör ju att jag kom tillbaka tidigare till jobbet än jag tänkt pga att han skulle åka till USA och min andra kollega var på semester. Jag har alltså varit borta 2 veckor allt som allt och då är både julen och de dagar innan pappa dog och han var på sjukhus inräknade plus den veckan jag var hemma efter att han dött. Inte särskillt mycket i mina ögon med tanke pappas ålder. Kanske är lätt att tro att allt är som vanligt igen bara för att jag utan problem sköter mitt jobb och tillochmed skrattar ibland, men vad han inte vet är att jag gråter varje kväll och ligger vaken till sent på nätterna och när jag väl somnar drömmer jag mardrömmar så att jag vaknar runt 5 gånger per natt. Det är min verklighet. Hans verklighet är någon helt annan. Jag skickade ett svar och avslutade med att skriva "...du kanske kommer förstå den dagen du förlorar en förälder" och då kontrade han med att jag var otrevlig i tonen. Nog för att jag visste att han tyckt att det varit besvärligt ända sen dan dagen pappa blev sjuk, men att han inte har någon empati alls för andra människor trodde jag inte.

Jag känner mig jätteledsen för att jag inte kan åka i väg på semster och känna att jag har stöd från jobbet, utan att det känns som om jag sätter alla i skiten så fort jag är borta. Har suttit och gråtit öppet på jobbet idag. Orkar inte hålla igen. Jag är så ledsen.

Pappas dödsannons är i tidningen idag. Det blev bra, men det kändes mycket märkligt att se hans namn där. Jag tänkte att det här ska jag visa pappa sen när vi ses. Helt sjukt. tänkte också att jag ska berätta för honom att vi satte ett textstycke ur thåströms låt "Om Black Jims" i dödsannonsen senare. Vaddå senare, det finns inget senare! Vi kommer aldrig mer att ses ALDRIG MER.

Nu ska jag nog gråta lite till, för jag känner för det. Skiter i om folk tycker att det är opassande eller obekvämt.

Funderingar och svammel

Om man är ledsen totalt 3 timmar av 16 vakna på ett dygn och hyfsat glad och positiv resten av tiden är det väl ok? Man kanske till och med skulle kunna påstå att man klarar sig hyfsat bra? Jag är tacksam för varje dag som det känns så här. Väntar dock hela tiden på att sorgen ska lamslå mig mitt i ett steg. Jag måste ändå erkänna att jag har ganska mycket saker att se fram emot i mitt liv. Ganska många positiva saker. Dock går det inte att komma ifrån att det är en stor del av mig som fattas. Jag har alltid varit en person på jobbet, en person som flickvän, en person som vän och en person som syster och en person som dotter. Sen var jag också pappas flicka vilket var en alldeles speciell del av mig själv som nu är borta och ersatt med...ingenting??? Jo förstås, en person som saknar, sörjer och minns.Men fortfarande pappas flicka på nåt sätt fast en mycket ensammare och sorgsnare person.

Alla personligheter går ju ändå ihop i allt för jag är ju ändå jag. Det är väl därför jag kan slås omkull av saknad efter pappa även när jag är Karriärs-Pia eller Flickväns-Pia. Trots allt är ju allt som har med familjen att göra ens bas i tillvaron och de andra personligheterna känns mindre viktiga. Tycker om att umgås med min bror för då känns pappa så nära. Vi delar ju samma bas.

Oj vad jag svamlar....
Tycker om att skriva här. Känns som terapi för mig. Känns viktigt...Kommer fortsätta skriva här så länge det känns viktigt. Sedan får vi se, då Kanske jag startar en ny blogg om nåt annat! Kommer nog gå bra för mig vem jag än blir i framtiden och hur det än blir. Jag hoppas verkligen det.

Kan inte sova

Klockan är halv två och det är söndag natt. Jag ska jobba i morrn men kan inte sova. Tänker på pappa och jag försöker sortera mina tankar. Jag tänker på pappa som frisk och som han själv skulle sagt, som en fri man. Men jag tänker också på när han var sjuk och att han inte kunde få fram det han ville säga den sista tiden. Vad var det egentligen han ville få sagt? Tänker också på pappa i sin sjukhussäng om och om igen. På hur skräcken fanns i hans ögon, men hur han sen sa att han kände sig trygg och att det kändes ganska behagligt. Vad tänkte han på, och hur kändes det för honom att veta att han snart skulle dö? Jag ser hans ansikte framför mig hela tiden och just ikväll har jag svårt att koppla bort det. Han känns plötsligt så långt borta och på samma gång så nära. Det är väldigt svårt att förklara. Utanför blåste det kraftigt för en liten stund sedan men nu är det plötsligt helt vindstilla. I bland känns det som om pappa försöker säga mig något. Men det är bara önsketänkande och inbillning antar jag. Det hat börjat göra fysiskt ont i in kropp de senaste dagarna. Är det sorg som tränger sig i in i mina leder eller är det något annat? Tror att värken i korsryggen är en av anledningarna att det i kväll är omöjligt att somna. Kändes som om jag sa det mesta till pappa som jag ville ha sagt, men nu är det plötsligt så mycket mer jag skulle velat säga. Inte det som han redan visste att jag älskade honom och så, utan vanliga saker som han inte visste om mig och mitt liv och tankar som jag har. Hade velat prata med om våra jobbiga år och sagt att allt är förlåtet. Jag kom mig aldrig för att säga det men han visste det nog ändå. Jag hoppas det iallafall. Känns så overkligt att jag aldrig ska få se honom i lösa korsord i solskenet på Åmot igen, att jag aldrig mer ska få krama honom godnatt och aldrig spela yatzy med honom i timtal mer. Vi ska aldrig heller gå vägen ned till Lökholmen igen och aldrig spela gitarr tillsammans mer. Kommer aldrig heller få se honom komma gående med snabba steg i svart skinnjacka och svarta halsduk eller ligga och sola på stranden. Pappa lngtade efter några saker. Han längtade efter en operation som skulle ta bort en detalj på magen som störde honom, efter sommaren och få komma till landet igen och efter den Pragresa vi hade lovat att bjuda honom på, men mest tror jag han längtade efter att hitta någon att älska igen. Det sista året var det mycket prat om tjejer. Han var nog förälskad ett par gånger i olika personer han mötte. Jag hade önskat att han en gång till i livet skulle få uppleva riktig kärlek och träffa någon som älskade honom tillbaka på det sätt han förtjänade. Ja du pappa, det här kommer nog bli en lång och sömnlös natt som kommer resultera i en mycket trött morgondag.

Saknad...

Pappa, idag är det tungt. Skulle så gärna vilja prata dig. Skulle vilja tala om att alla saknar dig och hur ledsna människor blivit när de fått veta att du är borta. Skulle än en gång vilja säga hur mycket jag älskar dig och hur stolt jag är över att du tog tag i ditt liv. Skulle vilja tala om hur mycket det värmde i hjärtat varje gång du ringde och berättade att något kul hade hänt, eller att du haft en rolig kväll med dina vänner. Vill också säga hur ledsen och orolig jag blev när du var ledsen eller bekymrad över något. Allt som hände i ditt liv påverkade mig. Jag tänker på dig och minns dig med både glädje och sorg i hjärtat. Jag kan le för mig själv när jag tänker på de saker som du såg fram emot och som du tyckte om att göra. Men jag känner också en djup sorg för allt du inte kommer att få uppleva och allt jag inte kommer att få uppleva med dig. Du känns fortfarande så levande för mig. Kan fortfarande höra ditt skratt, se dig framför mig, och känna lukten av dig. En märklig sak är att jag de senaste åren knappt kunde bli arg på dig. Jag blev det någon enstaka gång när jag tyckte du var envis eller tjurig, men jag blev väldigt sällan irriterad eller tyckte att du var jobbig som man kan göra med föräldrar. Jag var nästan alltid stolt över dig och kände som att det var slöseri med tid att bli osams över småsaker. I och med att du var borta under många år ville jag nog ta igen de förlorade åren och kanske kände jag också på mig att vår tid var begränsad för allt jag gjorde tillsammans med dig kändes otroligt värdefullt. Jag saknar dig mer och mer för varje dag och jag tänker på dig hela tiden. Älskar dig för alltid.

till pappa

På en smal och snårig stig genom livet
tittade solen plötsligt fram och vinden vände
med solen i ryggen skulle du just ta det sista klivet
Då solen gick i moln, det var något som hände

De sa att något obarmhärtigt växte i din kropp
Något som slutligen skulle ta ditt liv
Det fanns inget de kunde göra för att sätta stopp
och rättvisan hade inte längre några motiv

Trots att du bestämt skulle kämpa och vinna
Blev striden kort och du mötte det värsta av öden
och allt blev snarare en kamp för att hinna
På en sekund stod du öga mot öga med döden

Jag höll din hand när du tog ditt sista andetag
Jag smekte din kind och höll handen på din panna
Min starka pappa var plötsligt liten och svag
Och kämpade för att hjärtat inte skulle stanna

Älskade pappa, du finns inte längre i livet
men mina minnen av dig är det bäste jag har
Jag kommer aldrig mer att ta något för givet
för det käraste jag hade finns inte längre kvar

Men i mitt hjärta lever du alltid och jag lovar att leva dina drömmar för du lever i mina

21/12 2005

Så har döden tagit ett riktigt krafttag om pappas kropp. I går ringde läkarna till min bror och sa att pappa måste in till sjukhuset akut. Han hade njursvikt och var uttorkad. Min bror åkte in med honom och var där i 5 timmar. Jag var där nyss tillsammans med min bror. har sjukskrivit mig nu. Han var så liten där han låg i sängen med en massa slangar fästa vid kroppen och han såg så tärd och trött ut. Han sa inte många ord, men det verkade som om han tyckte att det var skönt att vi var där ett tag. Han såg plågad utoch sa att det var mycket tankar i huvudet. Tänk att ligga där och änna att livet rinner ifrån en. Vi fick prata med hans läkare som var riktigt på deffensiven hela tiden. Hon var noga med att inte säga för mycket åt varken ena eller andra hållet. Men det verkar som det är avgörande hur pappas kropp tillgodogör sig vätskan och hur njurarna återhämtar sig hur länge han lever. Men det handlar nog om några veckor som mest. Själv är jag inställd på högst ett par dagar. Är även beredd på att kasta mig i väg redan ikväll. Jag vill att pappa ska känna hur mycket jag älskar honom, men det tror jag att han gör. Han måste veta det efter allt jag gjort för honom de senaste åren. Jag försöker att röra vid honom så mycket som möjligt och även att memorera hans ansikte. Han kommer nog inte hem något mer. Nu sitter jag bara och väntar på att telefonen ska ringa. Pappa, jag älskar dig!!!!!!

20/12 2005

Det är fruktansvärt att se pappa bli sämre och sämre för varje dag. I dag var han i så dåligt skick, mentalt iallafall, att han inte orkade prata. Han sa att han var deppig och bara ville vila. Han känner antagligen att livet rinner i från honom. Jag vet inte hur jag ska kunna hjälpa honom. Vill bara ge honom all kärlek som jag känner inom mig, men jag når inte fram till honom. Just nu snurrar många tankar i mitt huvud. hur kunde det gå så här snabbt. Ödet har verkligen tagit värsta tänkbara väg rakt igenom - från början till slut. Hur hemskt det än låter så vill jag för pappa skull att att allt ska gå hyfsat snabbt så att han slipper lida. Som han lever nu är knappast någon livskvalitet. Ringde honom i morse och hjärtat höll på att stanna på mig när han inte svarade. Jag såg framför mig hur han trillat ner från sin loftsäng och låg hjälplös eller död på golvet. Jag hann tillochmed tänka "Är det så här det slutade" innan min bror ringde och sa att han fått tag i pappa som tydlign var mycket uppstressad, upprörd och förvirrad för att telefonen ringde. Men vad ska man tro? Han har hela tiden varit noggrann att svara i telefonen just för att inte oroa oss. man blir ännu mer orolig när man vet att det är otänkbart att han skulle gå ut som läget är nu. Jag ringde honom igen för en stund sedan och han lät väldigt ledsen. Han sa att han var deppig och inte orkade prata. Vad ska man göra? Låta hom tyna bort i sin ensamhet? Samtidigt måste man ju respektera att han vill vara ensam. Vi var där igår. J lagade mat och han åt, men inte med någon vidare aptit. Han sa inte många ord under tiden vi var där. Han försvinner in i sig själv. Jag fick en ångestattack och var tvungen att rusa därifrån. jag känner hur han försvinner från mig bit för bit och dag för dag och jag kan inget göra. Var tungen att stanna hemma idag. Det funkar inte att vara duktig längre. Och så den här satans förbannade julen!!!!! Känns inte som om pappa är tillräckligt stark för att fira någon jul om han ens lever då. Hur ska jag hinna ta farväl, eller har jag redan gjort det genom att faktiskt prata med honom om det mesta jag ville? Pappa ahde några sjukvårdare hos sig igår som Johan har kontakt med, vi får se vad de kan göra. Tur att Johan tar tag i de praktiska bitarna nu för jag orkar inte. Jag får ta vid när han inte pallar mer.

18/12 2005

Fan vad tiden går fort. Idag var pappa sämre än någonsin. Pappa ringde i morse och var mycket förvirrad. Mamma var på väg dit, hon ville prata med honom. Jag frågade via sms om han ville gå en promenad och ta en fika idag, vilket var det han ringde om. J svarade i telefon och jag såg på hans blick att pappa inte lät som han brukar. Jag åkte dit och när han öppnade dörren blev jag chockad över hur han kunnat gå ner så mycket i vikt sedan i tisdags bara. Han var vit i ansiktet och ögonen matta. Vi satte oss på en varsin stol i köket och stirrade på varandra. Jag grät och pappa tittade på mig med tom blick. Vet inte vad som rör sig i huvudet på honom. Jag kramade honom och han kramade mig hårt tillbaka. Vi kramades flera minuter kändes det som. Kände tydligt hur lite som är kvar av honom. Min bror kom efter en stund. Jag är så glad att jag har honom. Vet inte vad jag skulle göra utan honom. Tror att han känner likadant. Pappa fick plötsligt för sig att han inte tagit morfinet som han ska ta morgon och kväll. Han tog tre tabletter, vilket jag antar var tre tabletter för mycket eftersom det är helt omöjligt att han inte tagit något tidigare pga hans förvirrade tillstånd. Tror att han glömmer och därför överdoserar. Hur ska man kontrollera det. Tror inte heller att han äter. Fanns inga tecken på att han ätit något på länge och med tanke på hur mager han blivit så har han säkert inte ätit sedan jag var där och åt tillsammans med honom för en vecka sedan. Vi ska nu gå dt varje dag under veckan som kommer för att se till att han äter. Vi köpte lite soppa som vi gjorde i ordning och han åt i alla fall upp en hel tallrik. Efter maten verkade han piggna till något. När pappa ville sova gick vi och fikade i två timmar jag och min bror. Vi hade ett långt samtal om pappa, praktiska saker som kommer komma med hans död och andra saker som vi inte hunnit prata om förut. Det var ett bra samtal och jag kände mig lugnare efteråt. När jag kom hem väntade min underbara pojkvän med en varm famn… Han är det bästa som finns och jag är så tacksam över att jag har honom och min otroliga bror och mamma. Är dock orolig för att det inte blir någon jul.

17/12 2005

En månad sedan beskedet om pappas cancer. Han har redan blivit mycket sämre i mina ögon i alla fall. Vet inte hur mycket sämre en läkare skulle säga att han är. Det kanske till och med är värre än jag tror. Pappa har kommit in i en annan fas nu också och han mår mycket sämre mentalt. För mig har nog det här varit den värsta dagen hittills. Först när vi fick beskedet var det en massa ledsamhet blandat med chock, men nu finns bara en djup oro och sorg. Det lilla hopp jag hade ett tag efter att den värsta chocken lagt sig känns helt bortblåst. Detta beror nog iofs mycket på pappas mentala tillstånd. Han är svår att nå och han har svårt att uttrycka vad han känner. Han får morfin för smärtan och känns lite avtrubbad på något sätt. Jag kan inte riktigt nå fram till honom. Jag försökte förklara idag att det känns som om min tid rinner i väg samtidigt som det gör fruktansvärt ont att han inte får glädjas åt det som ändå finns kvar i livet för honom. Istället stänger han in sig och isolerar sig. Han vill inte ses och det går inte att prata ordentligt. Julen som jag såg fram emot så mycket känns nu bara oändligt jobbig. Jag har verkligen tappat all glädje och allt hopp. Vill inte träffa någon och tycker att allt känns så meningslöst. Jag vill ha min pappa kvar. Jag vill att han ska få leva och få vara lycklig några år till. Han förtjänar att få må bra och känna livslust ett tag till. Tyvärr är den här världen så fruktansvärt orättvis. Jag orkar inte gråta längre, men tårarna trillar oavbrutet ändå och mitt huvud värker av spänning, tårar och sorg. Hur ska jag någonsin kunna bli glad igen och hur ska jag orka med mer sorg än så här? Orkar inte mer idag....

14/12 2005

Vilket jävla skit det här är. Jag är hemma från jobbet idag. Energin har tagit slut. Har varit för ”duktig” på sista tiden, och nu hinner allt i kapp mig. Har suttit hemma hos pappa två dagar i rad och vi har bara stirrat på varandra. Han ser utmärglad och blek, går knappt ut och är ständigt mer eller mindre hög på morfin. Vet inte om han tar den dosen han ska/behöver eller om han som gammal missbrukare petar sig så mycket han kan. I vilket fall som helst så kryper det i kroppen på mig att se honom sitta och försvinna bort i sin egen värld och bara få ur sig något ord då och då. För några veckor sedan var han positiv, pratade oavbrutet om sjukdomen osv. Det är helt naturligt att sjukdomen förändrar både hans mentala och fysiska hälsa, men det är så svårt att acceptera och så jobbigt att se. I dag blev vi osams. Eller det kanske bara var jag som blev arg egentligen. Men igår kväll var jag och min bror hos pappa. Det var lucia och min bror hade köpt med sig lussebullar och de drack kaffe. Pappa sa inte många ord under tiden vi var där, och när jag frågade hur det var med honom blev han bara irriterad. Vi var någon timme eller lite mer eftersom jag kände hur irritationen kröp sig på mig och tillslut kände att jag bara var tvungen att komma därifrån. Sedan gick vi hem till mamma för att diskutera hur vi ska kunna hjälpa pappa och vad vi skulle kunna hitta på med honom för att motivera honom. Min bror kom tillexempel på att han och pappa kunde gå på hockey idag och skulle fråga om han ville det. Men nej, det ville han inte. Vi pratade också om att ta med honom till Köpenhamn över en dag, men jag tappade liksom lusten. Även om han är sjuk och trött så är han inte SÅ sjuk ännu och han borde kanske offra sig för vår skull EN gång i alla fall, eftersom vi försöker göra saker för hans skull hela tiden. Blir rädd att han mår sämre än vad han säger också. Därför blev jag arg. Ledsen. Frustrerad. Nu får Min bror ta över ett tag, jag lägger mig och drar täcket över huvudet.