Min pappa

Jag skulle vilja skriva några rader om hur min pappa var. Mina starkaste minnen av pappa någonsin är från de sista åren vi hade då han kom tillbaka in i mitt liv. De är också de åren jag har valt att placera närmast mitt hjärta. Han var i grunden en melankolisk, rastlös, sökare. Han var omtänksam, vidsynt och empatisk. Han var godhjärtad, omåttlig, envis, humoristisk och hade ett sinne för estetik. I bland var han tjurig och barnslig - ofta obstinat. Han var ganska ensam, men blev under de sista åren mer och mer social och uttåtriktad. Han älskade musik, fotboll och skaldjur. Han trodde på rättvisa och jämlikhet och stod alltid på den svagas sida.

Han var underbar vän och pappa. Men framförallt var han min pappa.

Pausbild

Jag har alltid pausmusik eller en pausbild i min hjärna när jag inte sysselsätter den. Jag har alltid haft olika pausbilder i olika situationer. Men numer har jag fått en pausbild på hornhinnan som återkommer i alla tankelösa situationer. Bilden är ett sommarvarmt Strömstad. Bilden kan vara Karlsgatan, Stationen, Torskholmen, backen upp til huset, grusvägen ner till stranden, sjömärket, måsarna på torget, Dynekilen, Krossön, hamnen, torskstället, Bollibompa, infarten vid Oslovägen, fotbollsplanen, Skagerack, Höviken, stranden, vägen till lökholmen, Vita stugan... Ja alla platser som pappa älskade som han aldrig kommer få se igen. Jag fasas över att åka dit i igen samtidigt som jag har en otroligt stark längtan dit. På kristi himmelfärd kommer vi att återvända för att sprida pappas aska i vattnet på den plats som han älskade mest på jorden.

Vuxen

Tanken slår mig, att vad konstigt allt är. Eller snarare, vad kontig jag är. Sitter i telfonkonferens med USA. Har tre på raken. Tankarna fladdrar i väg. Jag är vuxen. Jag har ett riktigt jobb på dagarna, jag har telefonkonferenser, åker på tjänsteresor, sitter i möten och tycker och tänker om viktiga saker och får dessutom hyfsat betalt för det jag gör. Jag är en vuxen människa. Sen på kvällarna när jag kommer hem så gråter jag som ett barn och längtar efter min pappa. Då är jag så liten och förstår inte hur jag ska kunna gå upp när klockan ringer och vara vuxen igen. Men jag gör det. Igen och igen. Varje dag. Det är ett konstigt liv.

Wiehe

Min pappa gillade Mikael Wiehe. Han står för och uttrycker mycket av det som pappa trodde på. Innan pappa dog lovade jag att leva hans drömmar och göra det som han hade velat göra. Att se Mikael Wiehe spela hade han velat. Därför tackade jag tveklöst ja till att följa med min bror och se honom spela på Göta Lejon i går. Måste erkänna att jag själv inte lyssnat så på mycket på honom, men har alltid gillat det jag hört. När jag satt där i salongen så tänkte jag mycket på pappa och tårarna kom när han spelade en låt tillägnad Björn Afzelius. I somras var Mikael Wiehe förband åt Lars Winnerbäck. Vi var där tillsammans, mamma, pappa, jag, J och min bror. Pappa hade varit på dejt innan och därefter varit på Helenes krog och ätit middag med mamma och min bror. Vi möttes upp på Skansen. Pappa var på bra humör och hade sin gröna manchesterkavaj på sig. Han verkade nöjd med livet. Det var en varm Augustikväll och regnet föll, men det gjorde inget. Pappa hade ett paraply som han gömde i en buske på skansen eftersom han inte fick ta med det in på konsertområdet. Han var orolig att det skulle försvinna. Efter konserten gick vi till Dubliner och tog en öl. Tror att cancern redan då hade börjat växa i hans kropp. Nu står paraplyet kvar i pappas hall men pappa är inte där.

Hedra pappas minne

Jag funderar på om den här bloggen ska få en annan vändning. Jag vill hedra pappas minne. På cancerfondens forum för anhöriga hade en tjej lagt ut en länk till en hemsida hon gjort för att hedra hennes pappas minne. Det var fint. Jag skulle vilja göra något liknande fast på mitt sätt. Det var ju egentligen syftet med den här bloggen från början och på sätt och vis är det ju redan en minnesplats för pappa. Kommer därför att skriva om saker som jag kommer i håg av pappa, inte bara som sjuk, i fortsättningen men även fortsätta skriva om saker som berör mig i mitt vardagliga liv. Välkommen att fortsätta läsa om ni vill.

Smalare

I morgon är det slut på tröstätande och lathet. Jag måste ta tag i mitt liv igen. På senaste tiden har jag bara ätit utan att tänka. För mycket och för dåligt. Jag vill inte se ut som jag gör nu. Ska inte vara så svår att åtgärda egentligen. Bättre mat, mindre portioner och mer motion ska nog göra susen.

Söndag

Så var helgen slut igen. Den hinner inte börja förrän den är slut. Den här helgen har varit fullspäckad så jag har inte hunnit varva ner. Att behöva vara i pappas lägenhet varje helg stressar mig. Det är så känslomässigt påfrestande och tar så mycket energi. Fick en stund i vårsolen idag vilket var skönt. Jag behövde det. Det var tre månader på dagen sedan han dog i dag. Orkar inte ens beskriva hur det känns. Går inte att sätta ord på det. Livet kommer helt enkelt aldrig bli detsamma igen.

Hurra!

Jag har sovit hela natten utan en enda mardröm. Jag vet dock varför. Jag drack två öl i går när jag och J var och käkade. Var inte berusad, men var antagligen inte lika spänd som vanligt. Är det vad som behövs så känns det inte särskillt sunt. Vill ju inte behöva dricka alkohol för att kunna somna. Nu är det iallafall helg snart vilket innebär SÖMN!

Sömnlös

Jag är så trött. Så trött, så trött, så trött. Men ändå vill jag inte gå och lägga mig. Drömmarna skrämmer mig. Jag vill inte vakna med bultande hjärta och vara helt blöt av svett en natt till. Det går ut över mitt jobb. Jag måste ju ha energi och vara allert nu. Jag har ju precis börjat. Det går ut över mitt liv.

Ork

Har inte orkat skriva på ett tag nu. Det har varit lite mycket. Både positivt och negativt. Det positiva är mitt nya jobb där jag trivs. Har inte hunnit komma in i gemenskapen och jobbet riktigt ännu. Men det känns som om det kommer bli bra. Det negativa är att jag sover så dåligt. Jag drömmer mardrömmar och hallucinerar nästan varje natt. I bland tror jag att jag håller på att bli knäpp. Det är läskigt. Men antagligen är det kroppen och hjärnan som bearbetar sorg när min kropp är viloläge. Men detta gör att jag blir helt utmattad och att jag är trött hela tiden. Sen känner jag mig sorgesen. Det känns i hela kroppen. På jobbet kan jag tränga bort känslorna men så fort jag går ut genom dörren på jobbet så kommer känslorna tillbaka. Har svårt att glädjas just nu.

Tabell

Det händer i bland att jag vaknar upp och känner mig olycklig. I dag är en sån dag. Det finns ingen särskilld anledning just idag, men jag känner mig bara tom. Låg kvar länge i sängen och funderade. Tänkte att jag skulle göra ett stapeldiagram med saker som oroar mig eller som gör mig ledsen. Varje enskilld sak som påverkar mig negativt skulle ha en egen stapel baserad på en estimerad procentsatts. Då kunde man se hur stora de olika staplarna är i förhållande till varandra och kanske göra en kurva över tid för att se om det finns någon trend i utvecklingen. Kanske är en viss stapel högre på måndagar och en annan under våren osv. Någon stapel kanske till och med skulle försvinna medan nya skulle tillkomma. Allt skulle bli så mycket lättare att förklara då. Och att förstå själv. Då kunde man bara ta fram sitt diagram och visa när folk frågar varför man är ledsen. Man kanske till och med skulle kunna göra en powerpoint och ha en återkommande uppföljning med de som är intresserade. Som ett seminarium. Jag kanske ska be min bror hjälpa mig med detta. Han är duktigt på formler i excel och så.

Är så trött på...

.... folk. Finns ingen aledning för någon enskilld att ta åt sig för jag vet inte själv vem eller konkret vad jag är trött på. Kanske på mig själv främst och då är det lätt att hitta fel hos andra. Men jag känner bara att jag är så trött på människors gnäll över småsaker i allmänhet. Det finns människor omkring mig som har stora problem. Mycket mycket större än mina. Dessa människor gnäller inte. För mig är det inte att gnälla att vara öppen med att de inte mår bra och har det jobbigt. Men sen finns det många människor som faktiskt gnäller. Människor som glömmer att sätta saker i perspektiv till vad någon annan går i genom eller har gått igenom. Människor som glömmer självklara saker som de är väl medvetna om. Alla har sina problem och de kan vara olika stora beroende på vad man har varit med om och så måste det få vara. Men man får inte glömma att titta över kanten på sitt eget staket och ibland tänka sig för vad man beklagar sig över och framförallt vem man beklagar sig för.

Skriva

Har ett sånt behov att skriva. Jag har massor av ord i huvudet som måste ut. Det här forumet räcker inte till. Vet inte var, vad eller hur jag ska skriva. Är så mycket att det inte går att formulera till vettiga meningar. Känns som om mitt huvud ska sprängas. Hur ska jag få ur mig allt jag tänker på?

Tiden som går...

Pappa försvinner längre och längre bort. Varje dag tar mig längre bort i från honom. Men än så länge är bilden av hans ansikte lika klar som alltid och jag hör hans röst och hans skratt lika tydligt som tidigare. Vet inte om hans ansikte någonsin kommer att blekna i mitt minne och jag vet inte om jag någonsin kommer att glömma hans röst. Men dagarna för oss längre och längre i från varandra. Det är overkligt och skrämmande att en människa som varit så nära plötsligt är så långt borta. Samtidigt så är han så nära i mitt hjärta. Det är bara tiden som går som gör att avståndet känns så stort. Och att han inte finns rent kroppsligt. Jag saknar att prata med honom och jag saknar att krama honom. Ju mer tiden går, desto mer finns det som jag skulle vilja säga som aldrig kommer bli sagt. Fäller några tårar av saknad i kväll...

Konsert

Min brorsa sa att Thåström är gud. Håller inte riktigt med eftersom gud inte finns i min värld. Men det finns kungar. Och Thåström är den enda riktiga kungen. Han var grym i kväll. Jag grät under "Om black Jim" eftersom den påminner mig så mycket om pappa. Kändes som om han spelade den för oss och för pappa. Pappa hade älskat att vara där och han hade älskat Thåströms version av "Bara om min älskade väntar" som för övrigt är en av de finaste låtarna jag vet och Thåström gjorde den sjukt bra.

Jag tänkte på dig under varenda låt pappa. Du skulle varit där. Den här konserten var för dig.

Thåström

Kan inte låta bli att skriva lite trots allt. I morrn ska vi på Thåström. Pappa hade verkligen velat se den här konserten. Innan han blev riktigt sjuk pratade han om att Thåström skulle på turne och om hur gärna han hade velat se honom. Som om han redan visste att han inte skulle leva så länge. Därför bestämde vi att pappa inte skulle få biljetten som min bror köpt till honom i julklapp trots att han levde på julafton. Vi visste ju det då och han hade nog bara blivit ledsen för att han inte skulle kunna följa med. Jag ser fram emot konserten men hade verkligen velat att pappa skulle varit där med oss i morgon.

Programledare

Var bara tvungen att kasta mig in på bloggen för att skriva att jag tycker att programledaren i Från Koja till Slott saknar all form av utstrålning. Tycker verkligen att hon är en trist programledare som verkligen inte passar för det programmet. Så där ja, så har man fått vara bitterkärring idag också.

Bra

Allt har gått bra idag. Och jag mår bra. Men jag är trött så jag orkar inte skriva mer idag.

AHHHHH

Jag är verkligen livrädd för att gå till mitt nya jobb i morrn. Måste tjata om det lite mer. Jag har en kompis som jobbar där. Hon ringde just och berättade om Åre-resen som jag inte var med på i helgen. Nu är jag rädd att jag ska känna mig ännu mer ensam för att alla har varit där och lärt känna varandra och haft kul tillsammans. Varför, varför, varför kan jag inte bara vara cool och lugn inför nya saker och ta dem som de kommer? Just nu är jag så uppstressad att jag håller på att gå i taket. Är rädd för att inte räcka till, rädd för att bli utanför, rädd för att inte vara kompetent nog. Rädd helt enkelt. Jag mår illa!!

Elin

Övar på min gitarr igen. Känns bra. Blir glad av att kunna yla och slå på strängarna på min fina gitarr igen. Övar just nu på "when it comes to you" med Elin Sigvardsson. Måste ju lära mig någon av hennes låtar eftersom det var hon som inspirerade mig att börja spela gitarr. Såg henne när hon var förband åt Lars Winnerbäck en gång för några år sedan och köpte hennes skiva. Jag tycker att hon är duktig och gillar hennes låtar. Om jag övar riktigt mycket kanske jag också kan få vara förband åt Winnerbäck en dag. Eller kanske inte.... Han vill nog inte ha en avdankad 50 åring med popstjärneambitioner på sin scen. För det är ungefär i den åldern jag kommer vara om jag ska hinna bli lika duktig som Elin.