En tanke...

Jag tänker på om pappa hade levt så länge som läkarna sa kanske skulle vara möjligt. Då hade han kanske dött nyligen eller kanske snart. Hade det varit lättare eller svårare? Omöjligt att säga. Men jag vet att jag gärna fått mer tid med pappa som frisk, men inte hade önskat att han levt så här länge om han varit sjuk. Konstigt hur livet kan förändras så fort. Ta vara på varandra!

6 månader

I dag var exakt ett halvår sedan pappa dog. För 2 timmar och 30 minuter sedan. Känns helt overkligt. Tiden har gått så fort.
Kan inte beskriva hur tomt det är och hur mycket jag saknar honom. Han är med mig i tankarna hela tiden. Nu på sommaren är allt både lättare och svårare. Lättare för att det finns glädje förknippat med mycket annat och svårare för att jag också förknippar sommaren med pappa. Han levde för sommaren. Jag avstår från att åka till Strömstad i år iallafall. Det känns för svårt.

Samtal från andra sidan

I natt drömde jag att pappa ringde mig. Jag kände igen hans röst precis. Jag blev precis lika skärrad i drömmen som jag hade blivit om jag faktiskt skulle få ett telefonsamtal från honom på riktigt. Jag frågade vart han var, men han satt han inte visste. Han ville iallafall hälsa att han mådde bra och han skickade en hälsning till min bror också. Kändes väldigt konstigt när jag vaknade. Som om han ville säga nåt.

Kroppen säger i från

Den senaste månaden har min kropp börjat säga i från. Den tycker inte om att att vara ledsen, orolig och stressad längre. Jag brukar inte vara sjuk speciellt ofta, men under en månads tid har jag lyckats klämma in maginfluensa, vanlig influensa och igår fick jag plötsligt mitt första migrän-anfall. Det kanske är dax att börja lyssna på vad kroppen vill säga.

Födelsedag

I går skulle pappa blivt 55 år och jag konsterar att han var åt helvete för ung för att dö.

Grattis på födelsedagen pappa.....

grotta

Har varit insängd i min lilla sorgegrotta i över en vecka. Har varit på jobbet men sen bara gått hem och varit för mig själv. Inte pratat med något och har bara försökt vara i nuet. När jag började släppa in lite ljus i grottan åkte jag på influensan och har legat i sängen i tre dagar. Då fick jag ångest för att jag inte var på jobbet . Så nu har jag mått dåligt över det istället plus feber och muskelvärk. Hursomhelst är jag feberfri nu, ska till jobbet i morrn och börjar må lite bättre igen rent allmänt. Börjar sakna mina vänner och känner att det är dags att träffa dem snart. Men jag tror ändå att det är bättre att försöka stanna i nuet och inte fly från känslorna vilket jag gjort och nu är jag redo att komma ut och känna mig lite glad igen.

Tårarna

Idag tar tårarna inte slut. Det finns ingen botten i tårbrunnen. Har ingen lust till nånting och vill inte prata med någon. Det gör ont i hjärtat.

Helgen

Har många blandade känslor inom mig just nu. Känns som om jag ska sprängas. Stannade hemma från jobbet idag för att reflektera och sitter nu har och försöker sortera mina känslor. Vet inte vad som är vad. Känner en känsla av oro och tomhet i kroppen. Rastlös på något konstigt sätt. Och arg.

I torsdags åkte vi till Örebro för att fira min morbror som fyllde 70 på väg till Strömstad där vi skulle sprida pappas aska i havet. På etermidddagen passade vi på att träffa pappas vän BM. Vi hade ett långt bra samtal om pappa och när jag gick där i från hade jag en lugn behaglig känsla i kroppen. Det var väldigt skönt att få träffa henne och prata om om pappa som person och allt som varit. Hon kände ju honom på ett helt annat sätt än vad vi gjorde.

På fredagen åkte vi vidare till västkusten. Då hade jag en känsla av spänd förväntan blandad med oro. När vi kom ner till Strömstad fanns pappa i hela atmosfären. Allt andades honom. Till skillnad från att kliva in i hans lägenhet var det här en plats som en frisk och glad pappa hade lämnat. Inga spår av sjukdom eller olycka. Trodde att det var just den känslan som skulle bli så jobbig, men det kändes ganska befriande. Vart jag än gick kunde jag se pappa tydligt framför mig. Vi gick upp på det berg där pappa själv brukade sitta för att titta på utsikten och förberedde en minnesplats av stenar. Vi var också runt och tittade i omgivningen och först när vi kom till huset vi havet som pappa drev att vi skulle rusta upp och jag fick se gräsmattan som pappa sått förr sommaren och som nu låg grön och fin så började vemodet tränga sig på. Allt var så sorgligt.

På lördagseftermiddagen tog vi med oss pappas urna och gick ner till stranden där vi samlades för en kort minnesstund. Då kom tårarna igen. Pappas kusiner var där och många grät. Min bror läste en dikt och sa några ord innan jag, min bror, farmor och pappas två närmaste kusiner tog båten ut för att sänka ner pappas urna i hans älskade hav. Äntligen fick pappa komma dit han ville. Vi slängde en varsin bukett med liljekonvaljer på den plats där urnana sjönk. Sen blev jag helt tom. Kände mig lättad att det sista praktiska var avklarat, men samtidigt väldigt tom. Efteråt gick vi alla tillsammans upp till minneplatsen som vi förberett och tände ett ljus och lämnade blommor. Vi la också dit en sten som vi skrivit hans namn på. Det blev jättefint.

På kvällen hade vi en fest med räkor som var en av de saker på pappa älskade med västkusten. Pappa hade önskat sig en fest och det fick han nu. Det blev jättetrevligt och precis så som pappa hade velat ha det. Vi gjorde faktiskt allt så som pappa hade velat och jag tror att han hade varit mycket nöjd.

Jag och min bror tog en sista runda upp till minnesplatsen och tände ljuset som slocknat innan det var dags att åka hem. När vi gick därifrån kände jag mig väldigt sorgsen. Att lämna allt kändes plötsligt väldigt vemodigt. Kände som jag lämnade pappa. Samtidigt så vet jag ju att det var det här han ville. Han ville tillbaka dit. Det var där han var lycklig och det är där han kommer finnas nu - alltid.

Nu sitter jag här och vet som sagt inte vad jag ska känna och kan inte heller beskriva riktigt vad jag känner. Mest av allt har jag en känsla av frustration och ilksa inom mig. Varför blev det så här? Jag saknar pappa mer än någonsin nu och bilden av hans ansikte ligger och skaver på min näthinna hela tiden. Jag känner en maktlöshet som jag inte känt förut och sorgen har tagit ett fast grepp om mitt hjärta.

Det kanske är så här det känns att förlora någon.

En liten tanke

Även om jag inte önskar någon att mista en nära anhörig i cancer så underlättar det att veta att man inte är ensam. Naturligtvis önskar jag ingen att mista någon överhuvudtaget. Men sen pappa dog och även när han var sjuk så har jag funnit något slags lugn i den samhörighet som jag känner med människor som delar samma öde som mig och min bror. Jag läste mycket på Cancerfondens forum för anhöriga när pappa var sjuk. Där delar anhöriga med sig av sina historier och vi är så många som känner samma rädsla, samma sorg och samma ångest. Det hjälper. Jag går fortfarande in och läser på forumet när jag känner att jag behöver och brukar ibland lämna kommentarer, för jag vet att de som skriver där behöver förståelse och folk att dela sina tankar och sin rädlsa med, precis som jag gjorde när ångsten för att pappa skulle dö var som störst.

Skickar en tanke till alla er som förlorat någon ni älskar på ett eller annat sätt!

Tack

Jag vill bara säga tack till de snälla människor som tar sig tid att läsa och kommentera på min blogg. Det är vänner och familj men också folk som jag inte känner. Många av er har sorg precis som jag. Av olika anledningar. Några av samma anledning. Vissa av oss sörjer tillochmed samma person. Att veta att ni läser det jag skriver ger mig lust och energi att fortsätta skriva. TACK!

Pappa i en påse

Idag hämtade mamma pappas aska på begravningsbyrån. Hon fick urnan nedstoppad i en konsumpåse. Känns jävligt olustigt tycker jag. Vi har valt en pappersurna som kan sänkas ned i vattnet och den kommer att luckras upp. Vad hade hänt om skyfallet som kom på eftermiddagen idag hade kommit när mamma var på väg hem med pappersurnan i en papperspåse. Ingen kul tanke alls.

Nu räcker det

Nu har jag stängt av datorn efter att ha tragglat med den där presentationen hela dagen. Jag ska gå upp lite tidigare i morgonbitti för att gå igenom den igen. Idag har inte varit någon bra dag. Många tårar har trillat av olika anledningar. Några av ilska, några av oro, några av frustration, några av sjukdom, några av nervositet och några av saknad.

Skriker rakt ut...

..av frustration. Ska hålla en presentation om saker jag inte har koll på i morrn. Jag hatar att inta ha koll och prata om saker jag inte är hundra på. Vill kunna svara ALLA frågor. Sitter här och känner mig som fem år, när J försöker förklara vad en Share Point Server är etc. Ska kunna det till i morrn och dessutom kunna förklara det för andra. Sjuk, trött och liten sitter jag här och stortjuter. Vill ju så gärna göra bra i från mig!

Spyr

Jag är sällan sjuk. Men i går skulle vi bort på middag hos en kompis. Jag mådde lite konstigt på vägen dit, men todde att jag var hungrig och trött bara. Hann knappt komma innanför dörren innan jag spydde. Sen låg jag nedbäddad i desar soffa medans festen fortsatte. Sen spydde jag igen. Jävligt rolig middagsgäst!

Tänker

I går sa J att han sett ett program på TV om folk som får dödliga sjukdomar. De hade sagt att några dagar innan dessa dödssjuka människor dör så infinner sig ett lugn hos dem som om de visste något som ingen annan vet. Sällan har dödssjuka människor dödsångest precis innan de dör. Läkarna kan inte förklara detta. Jag har tänkt mycket på vad pappa kände och tänkte innan han dog. På något sätt kändes det som om han anade dagarna precis innan, men att han var väldigt lugn och tillfreds. Trots att han var mycket piggare på julafton när vi var där kändes det som om han undanhöll något för oss, som om han redan visste. Kanske visste han att något bättre väntade på honom...

Drömde

Jag har inte drömt särskillt mycket om pappa hittills. Men i natt hälsade han på i drömmen och känslan kan inte riktigt släppa taget om mig nu. Jag drömde att han var sjuk. Vi var i hans lägenhet som vi redan rensat på hans saker i förväg och vi gick bara och väntade på att han skulle dö. Han var på bra humör trots det. Jag kramade honom länge länge och tänkte att jag måste minnas den här stunden. Jag måste komma i håg lukten av honom. Jag frågade om han pratat med BM och jag berättade att hon sörjde. Allt som händer nu hände i drömmen, bara att pappa fortfarande levde.

Jag skulle ge vad dom helt för att få ge honom en sista kram.

Nåt mer

Jag längtar efter nåt mer i livet. Kan inte förstå människor som satsar hela sina liv på jobbet. Är det vad livet går ut på? Naturligtvis handlar allt om pengar och det går ju inte att komma i från att man får mer frihet med mer pengar. Men för mig är det inte värt det. Finns så mycket saker jag vill göra och jag vill inte bli en person som skjuter saker framför mig för att de sedan aldrig ska bli av. Jag har pratat länge om att ta tag i saker men ännu inte kommit till skott. Jag måste ta tag i mig själv!

Inbjudningar

Nu har vi äntligen skickat ut inbjudningarna till vårt bröllop. Känns mer verkligt nu på något sätt. På ett bra sätt. De blev jättefina och min älskade kusin Mia ska ha ett STORT tack för allt jobb. Det blev verkligen så fina som jag hade tänkt mig. J blev också nöjd. Hon ska få en fin present som tack för hjälpen. Det är hon värd!

Skriver

Jag skriver inte lika mycket här längre. Det har varit så mycket annat och om jag ska vara ärlig har jag inte känt något behov av att skriva. men när jag väl sätter mig ner och börjar så kommer allt. Det känns så skönt att få ur sig det man tänker på. Jag vet att det finns folk som behöver läsa det jag skriver av olika anledningar. Därför ska jag fortsätta att skriva.

Mycket i huvudet

Jag ahr myckt i huvudet just nu. Många funderingar och tankar som far runt. Saknaden efter pappa finns någonstans i magtrakten hela tiden. Det är en gnagande känsla. De flesta praktiska sakerna vi haft att ta tag är snart avklarade. Pappas lägenhet är så gott som sålt. Snart kommer en annan person bo där pappa tillbringade sina sista 15 år. Känns konstig, men också skönt att det hela är avklarat. Nästa helg åker vi till västkusten för att sprida pappas aska i havet. Han ska äntligen få förenas med det hav som han älskade så mycket. Känns väldig väldigt sorgligt, men också fint. Jag är orolig för att åka dit. Det är obehaglig känsla växer i min kropp hela tiden. Hur kommer det kännas att komma dit utan pappa? Antagligen fruktansvärt och den känslan sliter i mig. Det kommer bli en plats att minnas pappa på och någongång kanske det känns skönt att komma dit och inte bara jobbigt.