Känslig

Jag är i USA i veckan. Sitter just nu på 17:e våningen på ett hotell mitt i Seattle och tittar ut över skyskrapor och shoppinggator fulla med juldekorationer och belysning. I fjärran hörs en polissiren och solen börjar sjunka bakom de höga byggnaderna. Snart kommer det vara mörkt. Jag har känt mig förvånansvärt väl till mods sedan jag kom hit, men har just nu en liten dipp. I bland flyter allt bara på och går av sig själv. Man är på bra humör, man gör bra ifrån sig och man är social. Sedan behövs det så lite för mig för att allt ska vända. Jag tar saker otroligt personligt och har svårt att låta det rinna av mig. Det kan vara en kommentar, en situation som känns obekväm eller en oväntad uppgift som man känner att man inte riktigt behärskar. Idag var det en av mina kollegor som kommenterade hur jag sa en sak inför kunderna. Hon tyckte inte att det lät bra och tog mig åt sidan. Även fast jag vet att hon är speciell och en person som många gånger säger konstiga saker till folk kan jag inte låta det rinna av mig utan ältar det i mitt huvud hela tiden. Tror plötsligt att alla tycker att jag är oproffesionell. Det är ju egentligen inget att bry sig om, och det är sånt man får at i arbetslivet. Man kan inte alltid ha samma uppfattning om hur saker ska göras som alla andra. Men jag får väl älta detta en stund till så går det nog över om en stund.

Jul borta

I år kommer vi åka bort på julen. Det blir för jobbigt att vara hemma. Julen kommer aldrig mer bli sig lik och i år är det extra jobbigt. Denna högtid som jag vanligtvis älskar blir nu bara en smärtsam påminnelse om allt som hände för ett år sedan. Tomhet, sorg och jobbiga minnen.
Det känns bra att byta miljö under dessa dagar även om sorgen kommer följa med var vi än kommer att befinna oss.
Det kommer bli en annorlunda jul.
Från början var det tänkt att min man skulle följa med men jag tror dock inte att att det blir så. Han vill inte åka ifrån sin familj. Han säger det inte, men jag märker det. Även om det skulle betyda jättemycket om hans fanns vid min sida vill jag inte ha honom där om han mår dåligt och har dåligt samvete för att han inte är hemma med sin familj.

Om jag fick välja skulle jag lägga mig ner och blunda nu och sen vakna upp i Januari.

Ett år idag

Jag hatar detta fasansfulla datum. Den 18 november - dagen som för ett år sedan förändrade mitt liv för alldtid. Förra året en fredag. I dag en lördag.

För ett år sedan fick jag det samtal jag fasat för. Jag visste att pappa skulle ringa och meddela resultatet av magnetröntgen. Svaret blev det värsta tänkbara. Värre än jag någonsin kunnat tänka mig.

Det var dagen då jag bestämde mig för at oavsett hur lång tid pappa hade kvar att leva så skulle vi göra det bästa av den tiden. Men jag hade aldrig kunnat föreställa mig att tiden skulle bli så kort. Jag hann inte med.

Tiden bara går och idag har det gått ett år sedan vi fick alla var tvugna att ta in att pappa skulle försvinna ifrån oss. Fruktanvärt - inte minst för pappa. Tanken på hur det måste ha känts för honom hugger som en kniv. Såren läker aldrig.

Jag älskar dig pappa - glömmer dig aldrig!

Produktiv

Mitt i all ledsamhet har jag varit ganska produktiv idag. Känns som om jag gjorde rätt i att stanna hemma. Detta har jag åstadkommit: Sovit ut vilket var välbehövligt, budat på min drömlägenhet och dragit mig ur när priset blev för högt, jobbat lite, försökt byta överdrag på vår soffa, städat, pratat om livet och ätit kanelbullar med en god vän, och nu står jag och gör en GI-riktig middag endast gjord av saker jag hittat i skåpen. Har tillochmed duschat!

Hemma idag

Jag behövde vara hemma och samla tankarna idag. I går var en vidrig dag på jobbet. Kunde inte hålla tårarna borta och var helt ofokuserad hela dagen. Så fort någon sa något till mig var jag påväg att brista ut i gråt.
Behövde sova idag, slippa prata och hålla uppe en fasad, och slippa prestera.
Behöver få vara så ledsen som jag faktiskt är.

Ingen vacker syn

Tittar mig i spegeln. Ingen vacker syn att skåda. Ett blekt ansikte med svarta ringar under ögonen. Ansiktet ramas in av en grådassigt brunfärgat hår. Ögonen är matta och tötta och mungiporna pekar nedåt. Plötsligt ser jag hur lik jag är pappa när han såg så där sliten ut. En skrämmande syn.

Tung måndag

Det är tungt idag. Saknaden spränger i bröstet och bakom ögonlocken bränner tårarna.
Jag lyssnar på Thåströms tolkning av Nationalteaterns "Bara om min älskade väntar". Plötsligt är pappa så nära och året som gått känns obefintligt. Minnena kommer tillbaka och är tydligare än på länge. Känns som om det var i går vi höll varandra i handen och försökte ta in det besked vi just fått. Jag minns det vita lilla rummet och pappas kaffekopp. Snällt att han fick kaffe tillsammans med dödsdomen. Pappa hade svart skinnjacka på sig och han grät. Det var enda gången jag såg honom gråta under de 6 veckor som han levde med en dödsdom hängande över sig. Kommer aldrig glömma den dagen.

Det här är inte ett sår som läker, utan en livslång sorg och saknad. Vet inte om folk förstår det. I bland känns det inte så.

"Om idag inte var en ändlös landsväg
Och inatt en vild och krokig stig
Om imorgon inte kändes så oändlig
Då är ensamhet ett ord som inte finns

Men bara om min älskade väntar
Om jag hör hennes hjärta sakta slå...
Bara om hon låg här tätt intill mig
Kan jag bli den jag var igår

Jag kan inte se min spegelbild i vattnet
Jag kan inte säga sorglösa ord
Jag hör inte mitt eko slå mot gatan
Kan inte minnas vem jag var igår

Men barta om min älskade väntar
Om jag här hennes hjärta sakta slå...
Bara om hon låg här tätt intill mig
Kan jag bli den jag var igår

Det finns skönhet i flodens silversånger
Det finns skönhet i gryningssolens sken
Men då ser jag i min älskades öga
En skönhet större än allting som jag vet

Och bara om jag vet att hon väntar
Om jag här hennes hjärta sakta slå
Bara om hon låg här tätt intill mig
Kan jag bli den jag var igår"

Ett ljus

I dag har tänder jag och min bror ett ljus för pappa bredvid en bild på honom. Just idag saknar jag en gravplats att gå till.

Vinter

Idag kom vintern. Konstigt att det blir sånt kaos varje år. En sak kan man ju vara säker på, och det är att det blir vinter. När jag halkade fram längs gatan i mina högklackade stövlar med stelfruset ansikte och iskalla händer kändes det som om det aldrig varit någon sommar.

Jag känner mig matt just nu. Mörkret gör mig trött. Har haft så mycket som tagit upp min tid tankemässigt att jag inte ens hunnit vara ledsen på sistone. Jag har inte tagit mig tid för det. Till viss del förtränger jag. Det är iofs bra. Jag behöver koppla bort sorgen i bland. Jag tänker däremot på pappa varje dag. På så sätt lever han vidare. Senast idag fick jag en känsla av att jag skulle säga till pappa att vara försiktig med den hala backen utanför porten. Den är nog lika hal som den brukar, ända skillnaden är att ingen pappa kommer halka och slå sig i den. I allafall inte min pappa.

Vid den här tiden ungefär för ett år sedan fick vi veta att pappa skulle dö. Det har gått så fort. Jag förundras ändå över hur man lyckas gå vidare - men på något sätt går det. Snart ett år utan pappa.

Projekt

Man ska alltid se till att man har ett stort och livsavgörande projekt på gång som tar upp all ens hjärnkapacitet. Man ska också se till att det tar så pass mycket tid att man varken hinner eller orkar göra något annat. Jag började tex med att gifta mig. Det var ett årslångt projekt som inte tillät mig att tänka på något annat än, gästlistor, menyer, klänning och framförallt ekonomi. När det var över blev jag rastlös och på började operation byta jobb. Inte bara för saken skull naturligtvis, men ändå. Så det sysslade jag med under några månader tills jag till slut stod med två jobberbjudanden och ett på gång. Allt funderade fram och tillbaka, vägande för och emot tog så mycket energi att när jag hade bestämt mig lättad sov mig igenom hela helgen. Men innan helgen var slut hann jag påbörja projekt nummer tre. Nämligen att köpa bostadsrätt. Söndagen ägnades alltså åt visningar och de två senaste dagarna har jag ägnat mig åt att följa budgivningar och leta nya objekt att springa och titta på i helgen som kommer. Jag inser att detta projekt kommer ta ett tag eftersom det är dyrt och man verkligen vill hitta något som känns bra, så jag ska nog kunna hålla hjärnan sysselsatt ett tag framåt. Vad kan nästa stora grej bli? Barn, renovering eller kanske jobb-byte igen?

Lättad

Jag tog ett beslut idag. Det blir nog bra tror jag. Kändes plötsligt rätt i magen. Stannar i tryggheten som nu blir ännu tryggare. Så nu ska jag fira i kväll och i helgen vila efter en vecka med mycket funderande och känsloutbrott.

Trevlig helg!

Julhelvete

Känner mig helt panikslagen över att julen närmar sig. Har alltid känt mig väldigt kluven inför julen. Jag har älskat stämningen och värmen med julen, men den har också inneburit en massa jobbigt. Som att mamma och pappa var skilda och man inte ville lämna någon ensam. Att man under många år inte visste om pappa skulle hålla sig nykter eller inte. Ja en massa jobbiga moment helt enkelt.
Förrförra året åkte jag till Afrika med J och firade med hans familj. En underbar resa, men någonstans hade jag en känsla av att jag inte borde åka. Jag hade en känsla av att något skulle hända och att jag inte skulle få fira jul med någon av mina föräldrar igen. Det var en obehaglig känsla som visade sig vara sann. Jag kan inte hjälpa att jag idag ångrar att jag åkte.

Samma tid som nu ungefär förra året började vi dock planera julen ovetandes om sjukdomar och hemskheter. Det bestämdes att jag och J skulle fira tillsammans hemma hos oss för första gången med min bror, pappa och johannes mamma. Jag såg fram emot att pappa skulle komma hem till oss och vi skulle fira tillsammans med våra familjer. Det blev inte så. På julaftonskvällen skickade jag ett sms till pappa där jag skrev att jag saknade honom, men han läste aldrig det. När vi kom till sjukhuset på annandagen då pappa redan var medveslös fanns det ett oläst sms på han mobil. Pappa dog den kvällen. In i det sista hoppades jag att vi skulle få fira jul tillsammans, men han orkade inte.

Nu önskar jag att vi kunde hoppa över hela december och allt vad julstämning heter. Jag vill inte känna lukten av lussebullar och glögg, jag vill inte se julskyltning eller veta av julklappar. Jag vill inte se julgranar, vit snö eller äta julbord. Jag vill inte se ett enda luciatåg, julstjärnor eller höra julsånger på radio. Jag vill aldrig mer fira jul.

Jag vill ha min pappa tillbaka.

Magkänslan

De senaste dagarna har jag försökt få kontakt med min magkänsla. Den som borde infinna sig i det här läget. Det skulle vara så mycket enklare då. Alla säger nämligen att jag ska gå på magkänslan, men jag har ingen. Anledningen att den är så efterlängtad just nu är att jag står inför ett ganska avgörande beslut och jag har två, kanske tre olika vägar att gå. Jag är livrädd för att ta fel väg, men även för att om jag tvekar för länge ska stå utan ett enda alternativ. Jag måste fatta ett snabbt beslut. Helst i morgon och det hänger på en massa andra människor om jag ska kunna göra det eller inte. Även om det förhoppningsvis leder till något bra och är ett hyfsat angenämt problem så känner jag mig aningen pressad. Plötsligt känner jag en en känsla. Magont. Tyvärr är det inte den känslan jag letade efter.

VAR?

Var har mina länkar tagit vägen????
Plötsligt är allt borta.... någon som vet?

Sven-Erik Magnusson

Jag har alltid tyckt att pappa var lik Sven-Erik Magnusson, men idag när jag kollade Aftonbladet på nätet var det riktigt kusligt. http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,915749,00.html
Otroligt lika. Han har likadan näsa, ansiktsform, hårfäste och ögon som pappa hade.

Roligt uppdrag

I går gjorde jag något som var riktigt kul. Jag och en av mina kompisar "homestylade" min brors etta på 32 kvadrat. Han ska sälja och har varken lagt ner tid eller hjärta på att inreda sitt hem. Alla som kollat på lägenheter vet ju att det första intrycket är superviktigt även om det känns lite fuskigt. Eftersom inredning är ett av mina största intressen så var det med stor entusiasm jag tog mig ann uppdraget.

Vi hade en hyfsat liten budget så det gällde att handla smart och verkligen ta till vara på de möjligheter som redan fanns i lägenheten. Badrummet har en grön färg och har inte renoverats sen -59 så det var bara att göra det bästa av den inte så snygga gröna färgen. Vi köpte handukar som gick i vitt, brunt och som också plockade den gröna fägen på kaklet. Vi köpte också en tvålpump i grönt, ett nytt vitt duschdraperi och en brun badrumsmatta. På hyllan ovanför handfatet placerade vi små värmeljushållare i olika gröna nyanser. I hallen som är lila satte vi upp en hylla i mörkt trä och ska placera en vas med färska blommor till visningen.

I rummet stod en mörkgrön soffa, ett litet "Lack"-bord i björk från IKEA, ett fint slagbord i trä och två mörka mörka "Gilbert"-stolar från Ikea. Rummet inhöll också en bokhylla i samma mörka trä som stolarna. Vi köpte två bruna och en vit blomkruka till fönstret som vi ska köpa gröna växter till, hängde upp två mörkbruna gardinvepor i fönstret och på bordet la vi en medaljongmönstrad löpare i två olika bruna nyanser. Till soffan köpte vi mönstrade kuddar som lyfte upp det gröna från soffan. Bordet ska vi ta bort och ta dit ett bord som mamma har hemma istället som passar bättre med de övrika träslagen i lägenheten. Bokhyllan plockade vi ur och placerade några få böcker, några små ljus och jag ska ta med mig några fina detaljer hemifrån som kommer göra susen.

Min bror målade under tiden om sin loftsäng i furu till vitt och hade dagen innan lämnat i luckorna i köket och lagt nytt golv. Köket kommer bli jättefint med krukväxter i de nya krukorna vi köpte till fönstret i köket och lite färska kryddor.

Jag vill jobba med sånt här, det är så himla kul!

Ska lägga ut en bild på resultatet sen när vi är helt klara!

Reflektion

Jag kan inte tycka att regeringens budgetförslag är bra trots att jag hör till den kategorin som gynnas av förslaget. De som redan har det bra får det bättre och de som har det dåligt får det sämre.

Visst är det bra att de försöker göra något åt arbetslösheten som är alldeles för hög och det finns en massa människor som utnyttjar systemen och bidragen. Men de glömde nåt, eller snarare sket i det. Nämligen de personer som skulle ge vad som helst för att få jobba men som tex är invandrare eller för gamla för att få ett jobb. Kanske låter osannolikt för en del. Regeringen har ju lovat sänkt arbetsgivaravgift om man anställer en långtidsarbetslös eller sjukskriven. My as!

Är man närmare 50 och får sparken är det snudd på omöjligt att få ett nytt jobb. Jag har många exempel på det. Det kommer inga sänkta arbetsgivaravgifter i världen ändra på. Det är jag hyfsat säker på. Dessa människor har många gånger 15 år kvar till pension och har jobbat hårt hela sina liv. Många av dessa, naturligtvis inte alla, skulle ge vad som helst för ett jobb men ratas till förmån för yngre människor när de söker nya jobb. Har ett ganska bra exempel på en välutbildad person runt 50 som blev nekad jobb pga av sin ålder. När personen till sist sökte städjobb blev personen kallad överkvalificerad. Ganska hopplöst, men så ser verkligheten ut för många.

Vad ska de göra och hur ska de försöja sig med det nya budgetförslaget? Det är så lätt att tänka på sig själv så länge man har det bra och så länge ens nära och kära har det bra. Arbetslöshet kan faktiskt drabba alla. Men tycker man fortfarande att den bästa lösningen är att sänka bidrag för arbetslösa om ens mamma eller pappa skulle bli arbetslös, eller om man själv skulle bli det? Det finns faktiskt en stor grupp människor som vill jobba men som inte får chansen. Självklart ska man premiera arbete framför bidrag, men jag tycker att det är läskigt med ett samhälle som lämnar vissa grupper utanför. Jag är inte för den typen av samhälle även om jag själv får mer pengar i plånboken till följd av det här förslaget.

Vad hände?

Ett besök hos frisören och jag blev en korthårig (ja korthårigare iallafall) brunett!!

Ilsken

Vet inte var all min ilska kommer från. Jag har alltid varit ganska arg. Eller i allafall till och från. Jag reagerar ofta med ilska när jag blir orättvist behandlad eller när saker inte blir om jag har tänkt mig.

Det finns en massa människor som jag går runt och är arg på för olika saker. Det är ganska jobbigt. Skulle vilja att jag kunde låta saker rinna av mig, för att vara arg kräver rätt mycket energi.

I bland är det bra att bli arg istället för ledsen men ibland är det bara destruktivt. Jag har väldigt svårt att dölja vad jag känner. Man kan kan se direkt vilket humör jag är på. Humörsmänniska? Ja, det är väl det jag är.

Skor

Idag roade jag mig med att räkna mina skor. Jag hade närmare 40 par i lägenheten. Sen har jag ytterligare 15-20 par på vinden. Det är helt galet. Ändå tycker jag inte att jag har några snygga skor och saknar alltid något. På bilden är ett urval av de skor som fanns i skohyllan. Jag använder kanske 5 par av dessa par skor, men kan ändå inte slänga några. Jag är alltid rädd att jag ka ångra mig när jag slänger något.