Årsdagen

Det är helt osannolikt att det gått ett år. På ett sätt har det gått fort och på ett annat sätt känns det som en evighet. Pappa känns fortfarande lika levande för mig och jag kommer i håg varenda detalj i hans ansikte. Tänker på honom nästan varje dag och har börjat prata mycket om honom och hur det känns med J. Det har fört oss närmare varandra på något sätt. Något som förvånat mig är att det är så många människor som inte verkar förstå hur det känns att förlora någon. Det är som att de bagatelliserar känslan och inte vill ta till sig hur det skulle kännas om det var en person i deras närhet som gick bort. Det viftas bort, eller så pratats det inte om det alls. Många av mina vänner har gjort mig besviken och många har gjort mig förvånad. Jag har bestämt mig för att strunta i att försöka få dem att förstå hur det känns och inser att alla människor hanterar saker på olika sätt. De som inte förstår nu kommer förstå den dagen de förlorar någon. Det ska tilläggas att många också varit fantastiska och det är jag evigt tacksam för.

Den 26:e i år dog en av mina äldsta och bästa vänners mamma. Det blev en smärtsam påminnelse om det som hände oss för ett år sedan. Jag är så ledsen för hennes skull och ag kommer att göra vad jag kan för att vara att vara ett så bra stöd för henne som jag kan!

Julen passerat

Så kom julen som jag våndats för så länge. Känner mig lättad i efterhand över att det gick så bra som det gjorde. Jag hade fruktat det värsta men med J vid min sida och byte av miljö gick allt hyfsat bra. Jag är tacksam för det och nu börjar snart ett nytt år. Ett nytt år som ska bli mycket bättre.

23:e December

23:e december..... Snart har pappa varit borta ett år. Ett år av saknad, sorg och förtvivlan. Skulle vilja sammanfatta det med - ett skitår. Dt har hänt många bra saker också, men saknaden efter pappa ligger som en skugga över allt som är roligt.
Idag är jag ledsen och arg av en annan anledning som jag tyvärr inte kan skriva om här. Det är något som jag ine kan påverka eller som jag vet egentligen inte har något med mig och göra, men det känns ändå himla orättvist. Det sitter som en tagg.

Stress och tårar

Jag orkade ju inte med julen sa jag. Ändå sprang jag runt i Kistacentrum som en tokig efter jobbet och letade julklappar. Inga julklappar sa jag men där står jag med svett i pannan och ångest över att inte veta vad jag ska köpa pulserande i kroppen. Jackan är för varm och väskan för tung. Folk överallt som går in i en och är i vägen. In och ut i varje affär utan att ha enaning om vad jag ska köpa. Paniken sprider sig i kroppen. Datorväska glider ner från axeln hela tiden och skorna klämmer. Känner tårarna komma. för många besluts som måste tas. För många krav. För många förväntningar. Jag klarar det inte. Jag vill inte fira jul. Jag vill bara försvinna just nu. Sätter mig på tunnelbanan och åker hem med en enda julklapp innhandlad trots att jag vet att det inte finns någon mer tid till att handla.

Saknar inspiration

Har ingen inspiration att skriva just nu. Jag har egentligen massa som jag vill skriva, men får inte ner det i skrift.
Jobbet tar rätt mycket energi även om jag inte känner att jag presterar något för tillfället. Sitter mest och stirrar på skärmen och undrar vart jag ska börja. Har börjat en ny roll, eller snarare är tanken att jag ska börja en ny roll. Problemet är att jag inte kan släppa mina gamla arbetsuppgifter eftersom de inte en börjat leta efter en ersättare till mig. Svårt att vara driven och motiverad när man har dubbla jobb och inte vet hur man ska ta sig an det nya och inte kan släppa det gamla men ändå måste vara engerad och driven för att göra ett bra jobb.

Behöver lite ledigt nu tror jag!

Trångt!

Jag håller på att bli tokig! Vi får inte plats. Varje gång vi tvättat och kläderna ska hängas in i garderoben måste allt som redan hänger där tas ut och så måste allt struktureras upp och hängas om. Sedan hänger kläderna så packat att varje gång jag ska ta ut ett klädesplagg ramlar ett annat ner och sen är det snart kaos igen. Samma sak i hallen. Vi har ingenstans att hänga undan jackor eftersom vi bara har en varsin liten garderob. Därför är vår klädhängare överfull till bristningsgränsen. Jag organiserar dessutom skorna i skohyllan flera gånger i veckan, men ändå ligger våra skor överallt i hela hallen jämt. Och faktum är att det inte beror på att vi har för mycket saker utan att vi har för lite utrymme för förvaring. Tur att vi snart ska flytta.

Lycklig

Läste Annas blogg om att vara lycklig i nuet och fick mig en tankeställare. Det är ju det allting handlar om. Man lever här och nu och då måste man se till att faktiskt ta till vara på det som händer här och nu. Jag har dagar då allt känns mörkt och hopplöst, men de flesta dagarna mår jag rätt bra. Jag planerar dock framåt för mycket och glömmer bort att vara lycklig nuet. Jag längtar till, eller våndas för saker som ska hända i framtiden istället för att ta tillvara på ögonblicken som faktiskt inte är så dumma som de är. Jag har en fanstastisk man, jag har en fortfarande en mamma och en bror som jag älskar, jag har ett bra jobb, jag har precis köpt en underbar lägenhet, jag har råd att köpa saker jag vill ha, och jag är frisk!
Allt kan förändras på en sekund därför är det så viktigt att inte skjuta på saker för mycket. I bland är jag väldigt olycklig för det jag inte har (pappa tex) och det kommer jag fortsätta att tillåta mig att vara när jag känner så men jag ska också försöka lära mig att uppskatta det jag har mer. Jag har ju en massa saker att vara lycklig för.

Känslig

Jag är i USA i veckan. Sitter just nu på 17:e våningen på ett hotell mitt i Seattle och tittar ut över skyskrapor och shoppinggator fulla med juldekorationer och belysning. I fjärran hörs en polissiren och solen börjar sjunka bakom de höga byggnaderna. Snart kommer det vara mörkt. Jag har känt mig förvånansvärt väl till mods sedan jag kom hit, men har just nu en liten dipp. I bland flyter allt bara på och går av sig själv. Man är på bra humör, man gör bra ifrån sig och man är social. Sedan behövs det så lite för mig för att allt ska vända. Jag tar saker otroligt personligt och har svårt att låta det rinna av mig. Det kan vara en kommentar, en situation som känns obekväm eller en oväntad uppgift som man känner att man inte riktigt behärskar. Idag var det en av mina kollegor som kommenterade hur jag sa en sak inför kunderna. Hon tyckte inte att det lät bra och tog mig åt sidan. Även fast jag vet att hon är speciell och en person som många gånger säger konstiga saker till folk kan jag inte låta det rinna av mig utan ältar det i mitt huvud hela tiden. Tror plötsligt att alla tycker att jag är oproffesionell. Det är ju egentligen inget att bry sig om, och det är sånt man får at i arbetslivet. Man kan inte alltid ha samma uppfattning om hur saker ska göras som alla andra. Men jag får väl älta detta en stund till så går det nog över om en stund.

Jul borta

I år kommer vi åka bort på julen. Det blir för jobbigt att vara hemma. Julen kommer aldrig mer bli sig lik och i år är det extra jobbigt. Denna högtid som jag vanligtvis älskar blir nu bara en smärtsam påminnelse om allt som hände för ett år sedan. Tomhet, sorg och jobbiga minnen.
Det känns bra att byta miljö under dessa dagar även om sorgen kommer följa med var vi än kommer att befinna oss.
Det kommer bli en annorlunda jul.
Från början var det tänkt att min man skulle följa med men jag tror dock inte att att det blir så. Han vill inte åka ifrån sin familj. Han säger det inte, men jag märker det. Även om det skulle betyda jättemycket om hans fanns vid min sida vill jag inte ha honom där om han mår dåligt och har dåligt samvete för att han inte är hemma med sin familj.

Om jag fick välja skulle jag lägga mig ner och blunda nu och sen vakna upp i Januari.

Ett år idag

Jag hatar detta fasansfulla datum. Den 18 november - dagen som för ett år sedan förändrade mitt liv för alldtid. Förra året en fredag. I dag en lördag.

För ett år sedan fick jag det samtal jag fasat för. Jag visste att pappa skulle ringa och meddela resultatet av magnetröntgen. Svaret blev det värsta tänkbara. Värre än jag någonsin kunnat tänka mig.

Det var dagen då jag bestämde mig för at oavsett hur lång tid pappa hade kvar att leva så skulle vi göra det bästa av den tiden. Men jag hade aldrig kunnat föreställa mig att tiden skulle bli så kort. Jag hann inte med.

Tiden bara går och idag har det gått ett år sedan vi fick alla var tvugna att ta in att pappa skulle försvinna ifrån oss. Fruktanvärt - inte minst för pappa. Tanken på hur det måste ha känts för honom hugger som en kniv. Såren läker aldrig.

Jag älskar dig pappa - glömmer dig aldrig!

Produktiv

Mitt i all ledsamhet har jag varit ganska produktiv idag. Känns som om jag gjorde rätt i att stanna hemma. Detta har jag åstadkommit: Sovit ut vilket var välbehövligt, budat på min drömlägenhet och dragit mig ur när priset blev för högt, jobbat lite, försökt byta överdrag på vår soffa, städat, pratat om livet och ätit kanelbullar med en god vän, och nu står jag och gör en GI-riktig middag endast gjord av saker jag hittat i skåpen. Har tillochmed duschat!

Hemma idag

Jag behövde vara hemma och samla tankarna idag. I går var en vidrig dag på jobbet. Kunde inte hålla tårarna borta och var helt ofokuserad hela dagen. Så fort någon sa något till mig var jag påväg att brista ut i gråt.
Behövde sova idag, slippa prata och hålla uppe en fasad, och slippa prestera.
Behöver få vara så ledsen som jag faktiskt är.

Ingen vacker syn

Tittar mig i spegeln. Ingen vacker syn att skåda. Ett blekt ansikte med svarta ringar under ögonen. Ansiktet ramas in av en grådassigt brunfärgat hår. Ögonen är matta och tötta och mungiporna pekar nedåt. Plötsligt ser jag hur lik jag är pappa när han såg så där sliten ut. En skrämmande syn.

Tung måndag

Det är tungt idag. Saknaden spränger i bröstet och bakom ögonlocken bränner tårarna.
Jag lyssnar på Thåströms tolkning av Nationalteaterns "Bara om min älskade väntar". Plötsligt är pappa så nära och året som gått känns obefintligt. Minnena kommer tillbaka och är tydligare än på länge. Känns som om det var i går vi höll varandra i handen och försökte ta in det besked vi just fått. Jag minns det vita lilla rummet och pappas kaffekopp. Snällt att han fick kaffe tillsammans med dödsdomen. Pappa hade svart skinnjacka på sig och han grät. Det var enda gången jag såg honom gråta under de 6 veckor som han levde med en dödsdom hängande över sig. Kommer aldrig glömma den dagen.

Det här är inte ett sår som läker, utan en livslång sorg och saknad. Vet inte om folk förstår det. I bland känns det inte så.

"Om idag inte var en ändlös landsväg
Och inatt en vild och krokig stig
Om imorgon inte kändes så oändlig
Då är ensamhet ett ord som inte finns

Men bara om min älskade väntar
Om jag hör hennes hjärta sakta slå...
Bara om hon låg här tätt intill mig
Kan jag bli den jag var igår

Jag kan inte se min spegelbild i vattnet
Jag kan inte säga sorglösa ord
Jag hör inte mitt eko slå mot gatan
Kan inte minnas vem jag var igår

Men barta om min älskade väntar
Om jag här hennes hjärta sakta slå...
Bara om hon låg här tätt intill mig
Kan jag bli den jag var igår

Det finns skönhet i flodens silversånger
Det finns skönhet i gryningssolens sken
Men då ser jag i min älskades öga
En skönhet större än allting som jag vet

Och bara om jag vet att hon väntar
Om jag här hennes hjärta sakta slå
Bara om hon låg här tätt intill mig
Kan jag bli den jag var igår"

Ett ljus

I dag har tänder jag och min bror ett ljus för pappa bredvid en bild på honom. Just idag saknar jag en gravplats att gå till.

Vinter

Idag kom vintern. Konstigt att det blir sånt kaos varje år. En sak kan man ju vara säker på, och det är att det blir vinter. När jag halkade fram längs gatan i mina högklackade stövlar med stelfruset ansikte och iskalla händer kändes det som om det aldrig varit någon sommar.

Jag känner mig matt just nu. Mörkret gör mig trött. Har haft så mycket som tagit upp min tid tankemässigt att jag inte ens hunnit vara ledsen på sistone. Jag har inte tagit mig tid för det. Till viss del förtränger jag. Det är iofs bra. Jag behöver koppla bort sorgen i bland. Jag tänker däremot på pappa varje dag. På så sätt lever han vidare. Senast idag fick jag en känsla av att jag skulle säga till pappa att vara försiktig med den hala backen utanför porten. Den är nog lika hal som den brukar, ända skillnaden är att ingen pappa kommer halka och slå sig i den. I allafall inte min pappa.

Vid den här tiden ungefär för ett år sedan fick vi veta att pappa skulle dö. Det har gått så fort. Jag förundras ändå över hur man lyckas gå vidare - men på något sätt går det. Snart ett år utan pappa.

Projekt

Man ska alltid se till att man har ett stort och livsavgörande projekt på gång som tar upp all ens hjärnkapacitet. Man ska också se till att det tar så pass mycket tid att man varken hinner eller orkar göra något annat. Jag började tex med att gifta mig. Det var ett årslångt projekt som inte tillät mig att tänka på något annat än, gästlistor, menyer, klänning och framförallt ekonomi. När det var över blev jag rastlös och på började operation byta jobb. Inte bara för saken skull naturligtvis, men ändå. Så det sysslade jag med under några månader tills jag till slut stod med två jobberbjudanden och ett på gång. Allt funderade fram och tillbaka, vägande för och emot tog så mycket energi att när jag hade bestämt mig lättad sov mig igenom hela helgen. Men innan helgen var slut hann jag påbörja projekt nummer tre. Nämligen att köpa bostadsrätt. Söndagen ägnades alltså åt visningar och de två senaste dagarna har jag ägnat mig åt att följa budgivningar och leta nya objekt att springa och titta på i helgen som kommer. Jag inser att detta projekt kommer ta ett tag eftersom det är dyrt och man verkligen vill hitta något som känns bra, så jag ska nog kunna hålla hjärnan sysselsatt ett tag framåt. Vad kan nästa stora grej bli? Barn, renovering eller kanske jobb-byte igen?

Lättad

Jag tog ett beslut idag. Det blir nog bra tror jag. Kändes plötsligt rätt i magen. Stannar i tryggheten som nu blir ännu tryggare. Så nu ska jag fira i kväll och i helgen vila efter en vecka med mycket funderande och känsloutbrott.

Trevlig helg!

Julhelvete

Känner mig helt panikslagen över att julen närmar sig. Har alltid känt mig väldigt kluven inför julen. Jag har älskat stämningen och värmen med julen, men den har också inneburit en massa jobbigt. Som att mamma och pappa var skilda och man inte ville lämna någon ensam. Att man under många år inte visste om pappa skulle hålla sig nykter eller inte. Ja en massa jobbiga moment helt enkelt.
Förrförra året åkte jag till Afrika med J och firade med hans familj. En underbar resa, men någonstans hade jag en känsla av att jag inte borde åka. Jag hade en känsla av att något skulle hända och att jag inte skulle få fira jul med någon av mina föräldrar igen. Det var en obehaglig känsla som visade sig vara sann. Jag kan inte hjälpa att jag idag ångrar att jag åkte.

Samma tid som nu ungefär förra året började vi dock planera julen ovetandes om sjukdomar och hemskheter. Det bestämdes att jag och J skulle fira tillsammans hemma hos oss för första gången med min bror, pappa och johannes mamma. Jag såg fram emot att pappa skulle komma hem till oss och vi skulle fira tillsammans med våra familjer. Det blev inte så. På julaftonskvällen skickade jag ett sms till pappa där jag skrev att jag saknade honom, men han läste aldrig det. När vi kom till sjukhuset på annandagen då pappa redan var medveslös fanns det ett oläst sms på han mobil. Pappa dog den kvällen. In i det sista hoppades jag att vi skulle få fira jul tillsammans, men han orkade inte.

Nu önskar jag att vi kunde hoppa över hela december och allt vad julstämning heter. Jag vill inte känna lukten av lussebullar och glögg, jag vill inte se julskyltning eller veta av julklappar. Jag vill inte se julgranar, vit snö eller äta julbord. Jag vill inte se ett enda luciatåg, julstjärnor eller höra julsånger på radio. Jag vill aldrig mer fira jul.

Jag vill ha min pappa tillbaka.

Magkänslan

De senaste dagarna har jag försökt få kontakt med min magkänsla. Den som borde infinna sig i det här läget. Det skulle vara så mycket enklare då. Alla säger nämligen att jag ska gå på magkänslan, men jag har ingen. Anledningen att den är så efterlängtad just nu är att jag står inför ett ganska avgörande beslut och jag har två, kanske tre olika vägar att gå. Jag är livrädd för att ta fel väg, men även för att om jag tvekar för länge ska stå utan ett enda alternativ. Jag måste fatta ett snabbt beslut. Helst i morgon och det hänger på en massa andra människor om jag ska kunna göra det eller inte. Även om det förhoppningsvis leder till något bra och är ett hyfsat angenämt problem så känner jag mig aningen pressad. Plötsligt känner jag en en känsla. Magont. Tyvärr är det inte den känslan jag letade efter.