Cysta

Skräcken sprider sig i mig när jag hör orden. Cysta på ena äggstocken.
Nu kommer jag dö är min första tanke. Trots att läkaren lugnar med att det vanligtvis inte är något farligt, så brister jag ut i panikartad gråt när hon vill lägga in mig över natten. Tänker på vår Thailandsresa och frågar om jag kan åka. Det är för tidigt att säga. Efter en lång väntan får jag en säng i ett rum. Det ser ur som där pappa låg, så som sjukhus ser ut antar jag. En säng med en gul filt bakom ett draperi. Jag börjar gråta igen. Johannes får stanna till klockan sju. Hjälp vad ska jag göra när han gått?
Sjuksystern kommer in och frågar om jag har ont. Jag säger som det är, inte särskillt. Känns mer som en mild mensvärk.
Efter det kommer läkaren in. Hon säger att det inte finns något mer de kan göra i dag, utan vi måste vänta till i morgon bitti, så om jag vill får jag permission och kan åka hem och sova. Vilken lättnad. Jag har kvar min plats om det skulle bli värre under kvällen. Det känns tryggt. Undertiden är det bara att vänta - och att hålla tummarna för att allt går vägen. Jag är livrädd.