Årsdagen

Det är helt osannolikt att det gått ett år. På ett sätt har det gått fort och på ett annat sätt känns det som en evighet. Pappa känns fortfarande lika levande för mig och jag kommer i håg varenda detalj i hans ansikte. Tänker på honom nästan varje dag och har börjat prata mycket om honom och hur det känns med J. Det har fört oss närmare varandra på något sätt. Något som förvånat mig är att det är så många människor som inte verkar förstå hur det känns att förlora någon. Det är som att de bagatelliserar känslan och inte vill ta till sig hur det skulle kännas om det var en person i deras närhet som gick bort. Det viftas bort, eller så pratats det inte om det alls. Många av mina vänner har gjort mig besviken och många har gjort mig förvånad. Jag har bestämt mig för att strunta i att försöka få dem att förstå hur det känns och inser att alla människor hanterar saker på olika sätt. De som inte förstår nu kommer förstå den dagen de förlorar någon. Det ska tilläggas att många också varit fantastiska och det är jag evigt tacksam för.

Den 26:e i år dog en av mina äldsta och bästa vänners mamma. Det blev en smärtsam påminnelse om det som hände oss för ett år sedan. Jag är så ledsen för hennes skull och ag kommer att göra vad jag kan för att vara att vara ett så bra stöd för henne som jag kan!

Julen passerat

Så kom julen som jag våndats för så länge. Känner mig lättad i efterhand över att det gick så bra som det gjorde. Jag hade fruktat det värsta men med J vid min sida och byte av miljö gick allt hyfsat bra. Jag är tacksam för det och nu börjar snart ett nytt år. Ett nytt år som ska bli mycket bättre.

23:e December

23:e december..... Snart har pappa varit borta ett år. Ett år av saknad, sorg och förtvivlan. Skulle vilja sammanfatta det med - ett skitår. Dt har hänt många bra saker också, men saknaden efter pappa ligger som en skugga över allt som är roligt.
Idag är jag ledsen och arg av en annan anledning som jag tyvärr inte kan skriva om här. Det är något som jag ine kan påverka eller som jag vet egentligen inte har något med mig och göra, men det känns ändå himla orättvist. Det sitter som en tagg.

Stress och tårar

Jag orkade ju inte med julen sa jag. Ändå sprang jag runt i Kistacentrum som en tokig efter jobbet och letade julklappar. Inga julklappar sa jag men där står jag med svett i pannan och ångest över att inte veta vad jag ska köpa pulserande i kroppen. Jackan är för varm och väskan för tung. Folk överallt som går in i en och är i vägen. In och ut i varje affär utan att ha enaning om vad jag ska köpa. Paniken sprider sig i kroppen. Datorväska glider ner från axeln hela tiden och skorna klämmer. Känner tårarna komma. för många besluts som måste tas. För många krav. För många förväntningar. Jag klarar det inte. Jag vill inte fira jul. Jag vill bara försvinna just nu. Sätter mig på tunnelbanan och åker hem med en enda julklapp innhandlad trots att jag vet att det inte finns någon mer tid till att handla.

Saknar inspiration

Har ingen inspiration att skriva just nu. Jag har egentligen massa som jag vill skriva, men får inte ner det i skrift.
Jobbet tar rätt mycket energi även om jag inte känner att jag presterar något för tillfället. Sitter mest och stirrar på skärmen och undrar vart jag ska börja. Har börjat en ny roll, eller snarare är tanken att jag ska börja en ny roll. Problemet är att jag inte kan släppa mina gamla arbetsuppgifter eftersom de inte en börjat leta efter en ersättare till mig. Svårt att vara driven och motiverad när man har dubbla jobb och inte vet hur man ska ta sig an det nya och inte kan släppa det gamla men ändå måste vara engerad och driven för att göra ett bra jobb.

Behöver lite ledigt nu tror jag!

Trångt!

Jag håller på att bli tokig! Vi får inte plats. Varje gång vi tvättat och kläderna ska hängas in i garderoben måste allt som redan hänger där tas ut och så måste allt struktureras upp och hängas om. Sedan hänger kläderna så packat att varje gång jag ska ta ut ett klädesplagg ramlar ett annat ner och sen är det snart kaos igen. Samma sak i hallen. Vi har ingenstans att hänga undan jackor eftersom vi bara har en varsin liten garderob. Därför är vår klädhängare överfull till bristningsgränsen. Jag organiserar dessutom skorna i skohyllan flera gånger i veckan, men ändå ligger våra skor överallt i hela hallen jämt. Och faktum är att det inte beror på att vi har för mycket saker utan att vi har för lite utrymme för förvaring. Tur att vi snart ska flytta.

Lycklig

Läste Annas blogg om att vara lycklig i nuet och fick mig en tankeställare. Det är ju det allting handlar om. Man lever här och nu och då måste man se till att faktiskt ta till vara på det som händer här och nu. Jag har dagar då allt känns mörkt och hopplöst, men de flesta dagarna mår jag rätt bra. Jag planerar dock framåt för mycket och glömmer bort att vara lycklig nuet. Jag längtar till, eller våndas för saker som ska hända i framtiden istället för att ta tillvara på ögonblicken som faktiskt inte är så dumma som de är. Jag har en fanstastisk man, jag har en fortfarande en mamma och en bror som jag älskar, jag har ett bra jobb, jag har precis köpt en underbar lägenhet, jag har råd att köpa saker jag vill ha, och jag är frisk!
Allt kan förändras på en sekund därför är det så viktigt att inte skjuta på saker för mycket. I bland är jag väldigt olycklig för det jag inte har (pappa tex) och det kommer jag fortsätta att tillåta mig att vara när jag känner så men jag ska också försöka lära mig att uppskatta det jag har mer. Jag har ju en massa saker att vara lycklig för.

Känslig

Jag är i USA i veckan. Sitter just nu på 17:e våningen på ett hotell mitt i Seattle och tittar ut över skyskrapor och shoppinggator fulla med juldekorationer och belysning. I fjärran hörs en polissiren och solen börjar sjunka bakom de höga byggnaderna. Snart kommer det vara mörkt. Jag har känt mig förvånansvärt väl till mods sedan jag kom hit, men har just nu en liten dipp. I bland flyter allt bara på och går av sig själv. Man är på bra humör, man gör bra ifrån sig och man är social. Sedan behövs det så lite för mig för att allt ska vända. Jag tar saker otroligt personligt och har svårt att låta det rinna av mig. Det kan vara en kommentar, en situation som känns obekväm eller en oväntad uppgift som man känner att man inte riktigt behärskar. Idag var det en av mina kollegor som kommenterade hur jag sa en sak inför kunderna. Hon tyckte inte att det lät bra och tog mig åt sidan. Även fast jag vet att hon är speciell och en person som många gånger säger konstiga saker till folk kan jag inte låta det rinna av mig utan ältar det i mitt huvud hela tiden. Tror plötsligt att alla tycker att jag är oproffesionell. Det är ju egentligen inget att bry sig om, och det är sånt man får at i arbetslivet. Man kan inte alltid ha samma uppfattning om hur saker ska göras som alla andra. Men jag får väl älta detta en stund till så går det nog över om en stund.

Jul borta

I år kommer vi åka bort på julen. Det blir för jobbigt att vara hemma. Julen kommer aldrig mer bli sig lik och i år är det extra jobbigt. Denna högtid som jag vanligtvis älskar blir nu bara en smärtsam påminnelse om allt som hände för ett år sedan. Tomhet, sorg och jobbiga minnen.
Det känns bra att byta miljö under dessa dagar även om sorgen kommer följa med var vi än kommer att befinna oss.
Det kommer bli en annorlunda jul.
Från början var det tänkt att min man skulle följa med men jag tror dock inte att att det blir så. Han vill inte åka ifrån sin familj. Han säger det inte, men jag märker det. Även om det skulle betyda jättemycket om hans fanns vid min sida vill jag inte ha honom där om han mår dåligt och har dåligt samvete för att han inte är hemma med sin familj.

Om jag fick välja skulle jag lägga mig ner och blunda nu och sen vakna upp i Januari.

Ett år idag

Jag hatar detta fasansfulla datum. Den 18 november - dagen som för ett år sedan förändrade mitt liv för alldtid. Förra året en fredag. I dag en lördag.

För ett år sedan fick jag det samtal jag fasat för. Jag visste att pappa skulle ringa och meddela resultatet av magnetröntgen. Svaret blev det värsta tänkbara. Värre än jag någonsin kunnat tänka mig.

Det var dagen då jag bestämde mig för at oavsett hur lång tid pappa hade kvar att leva så skulle vi göra det bästa av den tiden. Men jag hade aldrig kunnat föreställa mig att tiden skulle bli så kort. Jag hann inte med.

Tiden bara går och idag har det gått ett år sedan vi fick alla var tvugna att ta in att pappa skulle försvinna ifrån oss. Fruktanvärt - inte minst för pappa. Tanken på hur det måste ha känts för honom hugger som en kniv. Såren läker aldrig.

Jag älskar dig pappa - glömmer dig aldrig!

Produktiv

Mitt i all ledsamhet har jag varit ganska produktiv idag. Känns som om jag gjorde rätt i att stanna hemma. Detta har jag åstadkommit: Sovit ut vilket var välbehövligt, budat på min drömlägenhet och dragit mig ur när priset blev för högt, jobbat lite, försökt byta överdrag på vår soffa, städat, pratat om livet och ätit kanelbullar med en god vän, och nu står jag och gör en GI-riktig middag endast gjord av saker jag hittat i skåpen. Har tillochmed duschat!

Hemma idag

Jag behövde vara hemma och samla tankarna idag. I går var en vidrig dag på jobbet. Kunde inte hålla tårarna borta och var helt ofokuserad hela dagen. Så fort någon sa något till mig var jag påväg att brista ut i gråt.
Behövde sova idag, slippa prata och hålla uppe en fasad, och slippa prestera.
Behöver få vara så ledsen som jag faktiskt är.

Ingen vacker syn

Tittar mig i spegeln. Ingen vacker syn att skåda. Ett blekt ansikte med svarta ringar under ögonen. Ansiktet ramas in av en grådassigt brunfärgat hår. Ögonen är matta och tötta och mungiporna pekar nedåt. Plötsligt ser jag hur lik jag är pappa när han såg så där sliten ut. En skrämmande syn.

Tung måndag

Det är tungt idag. Saknaden spränger i bröstet och bakom ögonlocken bränner tårarna.
Jag lyssnar på Thåströms tolkning av Nationalteaterns "Bara om min älskade väntar". Plötsligt är pappa så nära och året som gått känns obefintligt. Minnena kommer tillbaka och är tydligare än på länge. Känns som om det var i går vi höll varandra i handen och försökte ta in det besked vi just fått. Jag minns det vita lilla rummet och pappas kaffekopp. Snällt att han fick kaffe tillsammans med dödsdomen. Pappa hade svart skinnjacka på sig och han grät. Det var enda gången jag såg honom gråta under de 6 veckor som han levde med en dödsdom hängande över sig. Kommer aldrig glömma den dagen.

Det här är inte ett sår som läker, utan en livslång sorg och saknad. Vet inte om folk förstår det. I bland känns det inte så.

"Om idag inte var en ändlös landsväg
Och inatt en vild och krokig stig
Om imorgon inte kändes så oändlig
Då är ensamhet ett ord som inte finns

Men bara om min älskade väntar
Om jag hör hennes hjärta sakta slå...
Bara om hon låg här tätt intill mig
Kan jag bli den jag var igår

Jag kan inte se min spegelbild i vattnet
Jag kan inte säga sorglösa ord
Jag hör inte mitt eko slå mot gatan
Kan inte minnas vem jag var igår

Men barta om min älskade väntar
Om jag här hennes hjärta sakta slå...
Bara om hon låg här tätt intill mig
Kan jag bli den jag var igår

Det finns skönhet i flodens silversånger
Det finns skönhet i gryningssolens sken
Men då ser jag i min älskades öga
En skönhet större än allting som jag vet

Och bara om jag vet att hon väntar
Om jag här hennes hjärta sakta slå
Bara om hon låg här tätt intill mig
Kan jag bli den jag var igår"

Ett ljus

I dag har tänder jag och min bror ett ljus för pappa bredvid en bild på honom. Just idag saknar jag en gravplats att gå till.

Vinter

Idag kom vintern. Konstigt att det blir sånt kaos varje år. En sak kan man ju vara säker på, och det är att det blir vinter. När jag halkade fram längs gatan i mina högklackade stövlar med stelfruset ansikte och iskalla händer kändes det som om det aldrig varit någon sommar.

Jag känner mig matt just nu. Mörkret gör mig trött. Har haft så mycket som tagit upp min tid tankemässigt att jag inte ens hunnit vara ledsen på sistone. Jag har inte tagit mig tid för det. Till viss del förtränger jag. Det är iofs bra. Jag behöver koppla bort sorgen i bland. Jag tänker däremot på pappa varje dag. På så sätt lever han vidare. Senast idag fick jag en känsla av att jag skulle säga till pappa att vara försiktig med den hala backen utanför porten. Den är nog lika hal som den brukar, ända skillnaden är att ingen pappa kommer halka och slå sig i den. I allafall inte min pappa.

Vid den här tiden ungefär för ett år sedan fick vi veta att pappa skulle dö. Det har gått så fort. Jag förundras ändå över hur man lyckas gå vidare - men på något sätt går det. Snart ett år utan pappa.

Projekt

Man ska alltid se till att man har ett stort och livsavgörande projekt på gång som tar upp all ens hjärnkapacitet. Man ska också se till att det tar så pass mycket tid att man varken hinner eller orkar göra något annat. Jag började tex med att gifta mig. Det var ett årslångt projekt som inte tillät mig att tänka på något annat än, gästlistor, menyer, klänning och framförallt ekonomi. När det var över blev jag rastlös och på började operation byta jobb. Inte bara för saken skull naturligtvis, men ändå. Så det sysslade jag med under några månader tills jag till slut stod med två jobberbjudanden och ett på gång. Allt funderade fram och tillbaka, vägande för och emot tog så mycket energi att när jag hade bestämt mig lättad sov mig igenom hela helgen. Men innan helgen var slut hann jag påbörja projekt nummer tre. Nämligen att köpa bostadsrätt. Söndagen ägnades alltså åt visningar och de två senaste dagarna har jag ägnat mig åt att följa budgivningar och leta nya objekt att springa och titta på i helgen som kommer. Jag inser att detta projekt kommer ta ett tag eftersom det är dyrt och man verkligen vill hitta något som känns bra, så jag ska nog kunna hålla hjärnan sysselsatt ett tag framåt. Vad kan nästa stora grej bli? Barn, renovering eller kanske jobb-byte igen?

Lättad

Jag tog ett beslut idag. Det blir nog bra tror jag. Kändes plötsligt rätt i magen. Stannar i tryggheten som nu blir ännu tryggare. Så nu ska jag fira i kväll och i helgen vila efter en vecka med mycket funderande och känsloutbrott.

Trevlig helg!

Julhelvete

Känner mig helt panikslagen över att julen närmar sig. Har alltid känt mig väldigt kluven inför julen. Jag har älskat stämningen och värmen med julen, men den har också inneburit en massa jobbigt. Som att mamma och pappa var skilda och man inte ville lämna någon ensam. Att man under många år inte visste om pappa skulle hålla sig nykter eller inte. Ja en massa jobbiga moment helt enkelt.
Förrförra året åkte jag till Afrika med J och firade med hans familj. En underbar resa, men någonstans hade jag en känsla av att jag inte borde åka. Jag hade en känsla av att något skulle hända och att jag inte skulle få fira jul med någon av mina föräldrar igen. Det var en obehaglig känsla som visade sig vara sann. Jag kan inte hjälpa att jag idag ångrar att jag åkte.

Samma tid som nu ungefär förra året började vi dock planera julen ovetandes om sjukdomar och hemskheter. Det bestämdes att jag och J skulle fira tillsammans hemma hos oss för första gången med min bror, pappa och johannes mamma. Jag såg fram emot att pappa skulle komma hem till oss och vi skulle fira tillsammans med våra familjer. Det blev inte så. På julaftonskvällen skickade jag ett sms till pappa där jag skrev att jag saknade honom, men han läste aldrig det. När vi kom till sjukhuset på annandagen då pappa redan var medveslös fanns det ett oläst sms på han mobil. Pappa dog den kvällen. In i det sista hoppades jag att vi skulle få fira jul tillsammans, men han orkade inte.

Nu önskar jag att vi kunde hoppa över hela december och allt vad julstämning heter. Jag vill inte känna lukten av lussebullar och glögg, jag vill inte se julskyltning eller veta av julklappar. Jag vill inte se julgranar, vit snö eller äta julbord. Jag vill inte se ett enda luciatåg, julstjärnor eller höra julsånger på radio. Jag vill aldrig mer fira jul.

Jag vill ha min pappa tillbaka.

Magkänslan

De senaste dagarna har jag försökt få kontakt med min magkänsla. Den som borde infinna sig i det här läget. Det skulle vara så mycket enklare då. Alla säger nämligen att jag ska gå på magkänslan, men jag har ingen. Anledningen att den är så efterlängtad just nu är att jag står inför ett ganska avgörande beslut och jag har två, kanske tre olika vägar att gå. Jag är livrädd för att ta fel väg, men även för att om jag tvekar för länge ska stå utan ett enda alternativ. Jag måste fatta ett snabbt beslut. Helst i morgon och det hänger på en massa andra människor om jag ska kunna göra det eller inte. Även om det förhoppningsvis leder till något bra och är ett hyfsat angenämt problem så känner jag mig aningen pressad. Plötsligt känner jag en en känsla. Magont. Tyvärr är det inte den känslan jag letade efter.

VAR?

Var har mina länkar tagit vägen????
Plötsligt är allt borta.... någon som vet?

Sven-Erik Magnusson

Jag har alltid tyckt att pappa var lik Sven-Erik Magnusson, men idag när jag kollade Aftonbladet på nätet var det riktigt kusligt. http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,915749,00.html
Otroligt lika. Han har likadan näsa, ansiktsform, hårfäste och ögon som pappa hade.

Roligt uppdrag

I går gjorde jag något som var riktigt kul. Jag och en av mina kompisar "homestylade" min brors etta på 32 kvadrat. Han ska sälja och har varken lagt ner tid eller hjärta på att inreda sitt hem. Alla som kollat på lägenheter vet ju att det första intrycket är superviktigt även om det känns lite fuskigt. Eftersom inredning är ett av mina största intressen så var det med stor entusiasm jag tog mig ann uppdraget.

Vi hade en hyfsat liten budget så det gällde att handla smart och verkligen ta till vara på de möjligheter som redan fanns i lägenheten. Badrummet har en grön färg och har inte renoverats sen -59 så det var bara att göra det bästa av den inte så snygga gröna färgen. Vi köpte handukar som gick i vitt, brunt och som också plockade den gröna fägen på kaklet. Vi köpte också en tvålpump i grönt, ett nytt vitt duschdraperi och en brun badrumsmatta. På hyllan ovanför handfatet placerade vi små värmeljushållare i olika gröna nyanser. I hallen som är lila satte vi upp en hylla i mörkt trä och ska placera en vas med färska blommor till visningen.

I rummet stod en mörkgrön soffa, ett litet "Lack"-bord i björk från IKEA, ett fint slagbord i trä och två mörka mörka "Gilbert"-stolar från Ikea. Rummet inhöll också en bokhylla i samma mörka trä som stolarna. Vi köpte två bruna och en vit blomkruka till fönstret som vi ska köpa gröna växter till, hängde upp två mörkbruna gardinvepor i fönstret och på bordet la vi en medaljongmönstrad löpare i två olika bruna nyanser. Till soffan köpte vi mönstrade kuddar som lyfte upp det gröna från soffan. Bordet ska vi ta bort och ta dit ett bord som mamma har hemma istället som passar bättre med de övrika träslagen i lägenheten. Bokhyllan plockade vi ur och placerade några få böcker, några små ljus och jag ska ta med mig några fina detaljer hemifrån som kommer göra susen.

Min bror målade under tiden om sin loftsäng i furu till vitt och hade dagen innan lämnat i luckorna i köket och lagt nytt golv. Köket kommer bli jättefint med krukväxter i de nya krukorna vi köpte till fönstret i köket och lite färska kryddor.

Jag vill jobba med sånt här, det är så himla kul!

Ska lägga ut en bild på resultatet sen när vi är helt klara!

Reflektion

Jag kan inte tycka att regeringens budgetförslag är bra trots att jag hör till den kategorin som gynnas av förslaget. De som redan har det bra får det bättre och de som har det dåligt får det sämre.

Visst är det bra att de försöker göra något åt arbetslösheten som är alldeles för hög och det finns en massa människor som utnyttjar systemen och bidragen. Men de glömde nåt, eller snarare sket i det. Nämligen de personer som skulle ge vad som helst för att få jobba men som tex är invandrare eller för gamla för att få ett jobb. Kanske låter osannolikt för en del. Regeringen har ju lovat sänkt arbetsgivaravgift om man anställer en långtidsarbetslös eller sjukskriven. My as!

Är man närmare 50 och får sparken är det snudd på omöjligt att få ett nytt jobb. Jag har många exempel på det. Det kommer inga sänkta arbetsgivaravgifter i världen ändra på. Det är jag hyfsat säker på. Dessa människor har många gånger 15 år kvar till pension och har jobbat hårt hela sina liv. Många av dessa, naturligtvis inte alla, skulle ge vad som helst för ett jobb men ratas till förmån för yngre människor när de söker nya jobb. Har ett ganska bra exempel på en välutbildad person runt 50 som blev nekad jobb pga av sin ålder. När personen till sist sökte städjobb blev personen kallad överkvalificerad. Ganska hopplöst, men så ser verkligheten ut för många.

Vad ska de göra och hur ska de försöja sig med det nya budgetförslaget? Det är så lätt att tänka på sig själv så länge man har det bra och så länge ens nära och kära har det bra. Arbetslöshet kan faktiskt drabba alla. Men tycker man fortfarande att den bästa lösningen är att sänka bidrag för arbetslösa om ens mamma eller pappa skulle bli arbetslös, eller om man själv skulle bli det? Det finns faktiskt en stor grupp människor som vill jobba men som inte får chansen. Självklart ska man premiera arbete framför bidrag, men jag tycker att det är läskigt med ett samhälle som lämnar vissa grupper utanför. Jag är inte för den typen av samhälle även om jag själv får mer pengar i plånboken till följd av det här förslaget.

Vad hände?

Ett besök hos frisören och jag blev en korthårig (ja korthårigare iallafall) brunett!!

Ilsken

Vet inte var all min ilska kommer från. Jag har alltid varit ganska arg. Eller i allafall till och från. Jag reagerar ofta med ilska när jag blir orättvist behandlad eller när saker inte blir om jag har tänkt mig.

Det finns en massa människor som jag går runt och är arg på för olika saker. Det är ganska jobbigt. Skulle vilja att jag kunde låta saker rinna av mig, för att vara arg kräver rätt mycket energi.

I bland är det bra att bli arg istället för ledsen men ibland är det bara destruktivt. Jag har väldigt svårt att dölja vad jag känner. Man kan kan se direkt vilket humör jag är på. Humörsmänniska? Ja, det är väl det jag är.

Skor

Idag roade jag mig med att räkna mina skor. Jag hade närmare 40 par i lägenheten. Sen har jag ytterligare 15-20 par på vinden. Det är helt galet. Ändå tycker jag inte att jag har några snygga skor och saknar alltid något. På bilden är ett urval av de skor som fanns i skohyllan. Jag använder kanske 5 par av dessa par skor, men kan ändå inte slänga några. Jag är alltid rädd att jag ka ångra mig när jag slänger något.

Jag är livrädd för att leva och jag är dödsrädd för att dö

Jag tror att det är jätteviktigt att prata om döden. Döden skrämmer de flesta. Jag tycker att det hjälper att prata om det jag är rädd för och jag är verkligen rädd för döden. Kanske inte för döden i sig men för att inte få vara med längre. I går när jag träffade min vän J så pratade vi om döden. Vi var båda rädda för döden, men på två helt olika sätt. Min rädsla var rent egoistiskt grundad. Jag vill inte dö och missa något. Den största sorgen för mig om jag skulle få en dödsdom skulle vara tanken och vetskapen om allt jag aldrig skulle få vara med om. Att världen skulle fortsätta snurra utan mig.

J's rädsla var något helt annat. Hon tänkte ur sin lilla sons perspektiv. Att han inte skulle få ha en mamma och att hon inte skulle kunna hjälpa honom till att få ett bra liv. Sorgen skulle egentligen inte vara hennes utan hennes sons. Hennes ur det perspektiv att hon inte skulle få se honom växa upp, men inte alls egostiskt på det sättet som jag såg det.

Jag har aldrig tänkt så förut, men det måste verkligen vara helt annorlunda när man får barn. Jag tänkte mycket på det som J sa i skogen idag. Tänkte på pappa och hur han sa att han var mest ledsen för vår skull. Trodde att det bara var något han sa, men efter vårt samtal i går så inser jag att det nog faktiskt var så. Hans största rädsla och sorg var hur vi skulle ha det och hur vi skulle må när han väl var borta. Tror att han kände en trygghet i att lämna oss med tanken på att vi hittils klarat oss väldigt bra. Pappa visste att jag hade en kille som verkligen skulle ta hand om mig och att både jag och min bror hade lägenheter, bra jobb och en mamma som älskar oss.

Jag minns att han sa när jag höll på och byta jobb och flytta i samband med att pappa blev sjuk att det blev för mycket förändringar. Det gjorde honom stressad. Han ville nog veta var han lämnade oss.
Mitt och J's samtal fick mig att känna ännu mer att jag vill göra pappa stolt. Jag ska fortsätta kämpa för att vara lycklig under mitt liv. Han hade velat det.

Mysig söndag också

När jag vaknade i morse önskade jag att vi inte hade bestämt att vi skulle plocka svamp med våra mammor. Jag var så trött och hade behövt sova flera timmar till. Tröttheten gick dock över lite när jag väl kommit upp hur sängen. Det blev en jättemysig dag i skogen trots att tårarna trillade lite när vi kom till skogen där jag sist var med pappa för 2 höstar sedan. Det kändes så sorgligt . När vi fäl kom hem med en papperskasse full med trattkantareller var jag sådär skönt trött som man blir efter en dag med mycket frisk luft. Det var precis vad jag behövde idag.

Skön lördag

På lördag morgonen vaknade jag upp och var helt slut. Den här veckan har varit jobbig så kroppen och hjärnan behövde vila.
Det kunde inte varit mer lägligt att jag och en av mina bästa vänner bokat en varsin lyxbehandling på Sturebadet. Vi hade båda presentkort som behövde utnyttjas och vad kunde vara trevligare än att göra det tillsammans. Först fick vi fotbad, ansiktmassage och handmassage. Efter det hade vi bokat kurbad och ansiktsbeandling. Det var helt fantastiskt skönt. Tänk om man hade ett sånt där kurbads-badkar hemma! Sen gjorde vi oss ordning tillsammans och tog bussen till Söder.Vi var vid de laget så hungriga att vi hade kunnat äta i princip vad som helst, men i hamnade på en mysig grekisk restuarang. Efter förätt, varmrätt och en flaska vin var vi så mätta så vi knappt kunde stå så då gick vi vidare till Vampyre launch och tog en drink. När klockan va 22.00 var vi båda supertötta och bestämde oss för att åka hem. Händer inte ofta att man är trött så tidigt när man är ute, men båda två hade vi haft en hektisk vecka och sen hade vi ju haft en lång dag tillsammans så det var alldeles lagom.

Tack för en jättemysig lördag J! Det är skönt att umgås och prata med dig. Vi måste bli bättre på att ses oftare.

positiv

Har fått lite energi. Många påpekar att jag låter så ledsen på bloggen och oroar sig för det. Jag är ju det ganska ofta, men inte alltid. Jag skriver däremot främst när jag har något vettigt och konkret att skriva om och det blir mest när jag är nere. Men jag vill bara hälsa till er som kanske oroar er för mig, att jag klarar mig. I bland är det tufft som sjutton, men det positiva i livet är större än de negativa. Jag har ju jättemycket att vara lycklig för!!

Gripande historia...

http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=113&a=230715

Glada människa

Människor kan fan vara FÖR glada. Missförstå mig inte nu, för jag gillar glada människor. Med finns människor som är så glada så att de liksom blir onaturliga. De liksom kvittar hela tiden, pratar och nynnar högt så att alla ska höra hur glada de är, och tycker att ALLT är fantastiskt!
Just nu har jag lust att slå just en sån människa med något hårt i huvudet!

listar igen..

Provar en annan favorit också...

The band: Elin Sigvardsson
Are you male or female? A person called she
Describe yourself: Porcelain
How do some people feel about you? Boredom
How do you feel about yourself? Dear I
Describe your ex girlfriend/boyfriend: Cruice and crash
Describe where you want to be: gone, gone, gone
Describe what you want to be: Like a charm
Describe what you want: Windows and doors
Describe how you live: Treading water
Describe how you love: For years, for you
Share a few words of wisdom: You get what you earn

Lista....

Jag kan inte låta bli att lista jag heller. Blev inspirerad av Miafia och Johan som gjort det så himla bra. Jag kör också på Winnerbäck, men är i ett lite annat mood än min bror så vi har ändå inte samma svar....

The band: Lars Winnerbäck
Are you male or female? Fröken svår
Describe yourself: Låg (just nu)
How do some people feel about you? En av alla dom
How do you feel about yourself? Varning för ras
Describe your ex girlfriend/boyfriend: Idiot
Describe where you want to be: Över gränsen
Describe what you want to be: Nästan perfekt
Describe what you want: Nånting större
Describe how you live: Gråa dagar
Describe how you love: Måste vara två
Share a few words of wisdom: Tanken som räknas (ja lite klyschigt...Johan hade tagit den bästa)

Lite dyster, jag vet. Men så här är tillståndet just nu. Nästa gång ska jag ta Lasse Berghagen.

Glaskulor

Det är nånting ångestladdat över glaskulor. Klarar inte av dem. Det kan vara färgade glaskulor eller genomskinliga. Det spelar ingen roll. Klarblåa väggar ger mig också en olustkänsla. Varför det?

Taxiresa 2

Jag vaknar när piloten meddelar att de förbereder inflygning mot Arlanda och att det är dags att spänna fast säkerhetsbältet. Jag huttrar och konstaterar att jag är dödstrött. Klockan är närmare 22 och jag inser att det kommer dröja ytterligare 45 minuter innan jag är hemma. Jag skyndar mig av för att hitta en toalett. Jag var kissnödig redan när jag lämnade kontoret i London kl. 15.00 och nu timmar senare har jag fortfarnde inte varit på toaletten. Jag tänker på min mamma som inte kan hålla sig 5 minuter ens. Sätter på mobilen för att se om jag fått svar på något av de sms jag skickade innan jag gick på planet. Inte ett enda. Får en klump i halsen. Passerar tullen och utgången och funderar på hur jag ska ta mig hem. Jag borde kasnke ta Arlanda Express eller flygbussen med tanken på att klockan inte är jättemycket. Jag bestämmer mig för att jag tillbringar tillräckligt mycket tid på att förflytta mig under dagen och tar en taxi. I baksätet på taxi sköljer tröttheten och en känsla ensamhet och uppgivenhet över mig. Kollar återigen på mobilen. Fortfarande inga svar från henne. Ja, inte någon av dem förresten. Känner att det svider i ögonen och dunkar i tinningarna av trötthet. Tårarna börjar rinna. Ska det vara så här? Ser att taxichauffören sneglar på mig i bakspegeln. Han undrar nog varför jag snörvlar. Han säger ingenting, men höjer musiken. Kanske vill han pigga upp mig, eller så tycker han att snörvlandet stör. Funderar på varför jag är så ledsen och kommer fram till att det är allt. Jag känner mig liten som ett barn.Missförstådd och ensam. Passerar Glädjens trafikplats någonstans i närheten av Upplandsväsby. Vilket namn på ett fruktansvärt deprimerande ställe. Vem kom på det? Trafikljusen blir som långa gula streck genom tårarna. Jag blinkar och bilden blir tydligare igen. Olikfärgade trafiklyktor svishar förbi. Jag blir deprimerad av gatljus. Undrar hur det kommer sig? Vi svänger in på min gata och jag betalar och kliver ur. Taxichauffören tittar medlidsamt på mig när han lämnar mitt kvitto. Jag blir tacksam för denna tysta omtanke.

taxiresa 1

Klockan är 05.15 när jag kliver ut genom porten. Den kvinnliga taxichauffören öppnar dörren till bilen och hojtar - Har du inga väskor? - Nej, jag reser bara över dagen, svarar jag. Jag sätter mig till rätta i baksätet, sluter ögonen och lutar huvudet bakåt. Det borde ta en halvtimme minst till Arlanda. Då börjar det. - Jorå, så att bromsarna krånglar ju lite på kärran. Jag sa till chefen att jag måste byta bil. Men när jag kom till garaget så hade han fortfarande inte hört av sig och sagt vilken bil jag skulle ta så jg tog den här ändå. Jag tar ingenting om jag inte fått lov först. Skulle du gjort det? - Nä, nä det är klart, mumlar jag halvsovande. Innan vi ens kommit ur Kungsholmen har hon berättat vad hon tycker om biltullarna (inte bra såklart), att hennes son varit akut hos tandläkaren och att hon var med, pratat om att regeringen lovat att sänka priset hos tandläkaren, skämtat om att alla vägarbeten i stan är rena rama nykterhetstesterna och skrattat åt sig själv. Jag försöker vara lite tillmötesgående och skratta lite när jag inser att det är på sin plats och säger nåt om - Ja det är verkligen en labyrint....
Väl ute på motorvägen mot Arlanda sitter vi faktiskt tysta en lång stund. Jag njuter av tystnaden och känner hur trött jag är. Då säger hon, antagligen dessperat över att det varit tyst så länge - SNART ÄR DET JUL!, jättehögt. Det var typ absolut det sista jag ville höra eftersom jag har en stor ångest över att julen snart är här och att tiden går så fort. Sen kommer hon osökt in på folk som betalar med kreditkort, och konstaterar att det tycker hon är dumt.
Sen frågaron hon om jag läst tidningen. - nja, jo det har jag ju, vad tänkte du på? frågar jag. - Jo den här mobilen som skriker på hjälp, har du hört om den? - Nää, mumlar jag. - För 140 krornor månaden får man en tjänst som gör att om mobilen blir stulen så skriker den HJÄÄÄÄLP, HJÄÄÄÄLP! Om man är på krogen tex och man har telefonen på bordet och någon kommer och tar den så skriker den. Det kan ju bli jättejobbigt för tjuven!. - Ok, men hur vet mobilen att det är tjuv som tagit den och att det inte är ägaren som plockar upp den från bordet, frågar jag". - Mäh, den skriker ju HJÄLP ju. Och dessutom tycker jag att det är dumt att ha mobilen på bordet. Man borde ha den i ett hölster eller i bältet...... Jag tystnar och funderar på om jag ska säga nåt typ "Men det är ju jättefult!", men jag gör inte det. Hon tycker tydligen att det är en bra lösning. Jag föreslår istället att man ska lägga de pengarna på en försäkring så att man får en ny telefon. Väl framme betalar jag, önskar henne en trevli dag och tar ett djupt andetag när dörren går igen bakom mig. Jag ska aldrig mer plåga taxichaufförerna på väg hem från krogen. Det här var antagligen mitt straff.

Medaljong

Jag fick en medaljong av J när vi gifte oss. I den finns jag ett foto på pappa. Det hugger till varje gång jag öppnar den. Nu bär jag pappa allra närmast mitt hjärta.

Höst

Det är helt ofattbart att det snart gått ett år sedan pappa fick besked om att han skulle dö. Jag har fortfarande inte tagit in att han är borta. Jag drömmer om honom ofta och tänker på honom varje dag. Mardrömamrna fortsätter jaga mig natt efter natt. Försöker greppa att vi aldrig kommer att ses igen. Det går inte. Jag mår inte bra. Inte alls. Jag är ganska duktig på att hålla upp en fasad och stundvis också på att förtränga. Allt oftare bryter jag i hop och bara gråter. Hösten påminner mig mycket om den chock jag fick förra året då vi plötsligt ställdes inför att pappa skulle dö. Han försvann så snabbt. Jag hann inte fatta. Jag har fortfarande inte fattat. Jag har inte tagit mig tid att sörja ordentligt. Jag sörjer varje dag, men pressar också mig själv väldigt hårt hela tiden. Därför gör jag bara allt halvdant. Jobb, relationer, fritid. Jag har inte energin.

Bok

Jag ska skriva en bok. Jag har storyn och upplägget klart för mig. Nu gäller det bara att få tid och ro att skriva. Är väl klar om sådär 5-6 år. Håll utkik i bokhandeln då.

Alkohol

Det är läskigt med alkohol. Jag har sett baksidan. Jag vet hur alkohol kan förstöra, förändra och slå en människas liv i spillror. Jag har själv upplevt att bli bortvald i förmån för en flaska vodka. Jag har upplevt hur en av de människor jag älskade mest varit beredd att offra mig för att få den sista klunken ur flaskan.
Det visar hur alkoholen tar en människas kropp och liv i sitt våld för att inte släppa taget.

Jag är inte nykterist. Det händer att jag dricker för mycket. Jag kan längta efter en öl eller tömma en (eller fler) bag in box med vänner. Men jag är oerhört medveten om hur jag dricker. Jag dricker av princip ALDRIG ensam eller när jag är ledsen. Jag undviker att dricka flera dagar i rad. Men framförallt så vet jag att jag har gener som gör att jag ska vara väldigt försiktig med hur jag dricker, hur ofta och hur mycket.

Jag har flera i min omgivning som har ett osunt förhållande till alkohol. I bland kan jag vara överkänslig. I bland har jag all rätt att vara det. Det händer att jag inte lever som jag lär. Men rädslan för att någon i min omgivning ska hamna i det helvete som jag varit och vänt i och kanske ta mig med sig ner igen gör mig livrädd.

En av de personer jag älskade mest i välden dog av sviterna efter ett alldeles för långt alkoholmissbruk trots att han inte druckit en droppe under flera år. De skadorna som han hade orsakat sig själv kunde aldrig läka. Minnen av tiden då alkoholen hade min pappas kropp i sitt våld bleknar dag för dag. Jag sa på pappas dödsbädd att allt är förlåtet, och det menade jag. Men de spåren som utgången av det hela satt min själ kommer aldrig försvinna. Den här saknaden som jag bär på och som är ett konkret bevis för att alkohol i förlängningen kan döda en människa, kommer finnas i mig så länge jag lever.

Hellre mörker än ljus

Jag tillhör de få personer som uppskattar mörker. Inte så att jag föredra mörka kalla vintern före sommaren för jag älskar när ljuset kommer tillbaka på våren och ljusa varma sommarkvällar. Men jag gillar det bara när jag är lycklig. Inget kan få mig så deprimerad som en fin sommarkväll då jag inte har något att göra och sitter ensam hemma. Dock så föredra jag hösten framför våren och har mer tendens att bli deppig på våren.Föredrar också kvällar framför mornar om jag känner mig låg. Det är som att mörkret lugnar mig.

Nu när jag sitter på mitt hotellrum och totalbangar det trevliga eventet i kväll känns det som lugnet kommer över mig ju mer solen sjunker bakom huset. Jag knappar på min dator med Sky news på i bakgrunden. Snart ska jag gå ner till baren och se om man kan få något att äta, eller så lyxar jag till med roomservice idag igen, men då ska jag välja något som jag blir mätt av. Sen ska jag lägga mig och läsa min bok och sova tidigt. I morgon är det hemfärd.

Ensam i grupp

Det finns en sak som är värre än att var ensam. Det är att vara ensam i sällskap. Så har jag känt mig hela dagen i dag. Har varit på seminarie med kollegor från hela världen. Alla utom jag är här i sällskap med någon från sitt eget land. Då blir det lätt grupperingar. Och när man inte är supersocial eller jätteutåtriktad blir det jobbigt att tränga sig på dessa grupper av människor. Samtidigt blir det ju lättare att ta kontakt nästa gång om man har växlat några ord med någon. Jag tycker det är asjobbigt. I kväll är det ett socialt event med middag och drinkar och jag bävar verkligen inför det. Att stå där ensam med min drink och inte ha någon att prata med. Ingen lämnar ju någon utanför med vilja, men jag vet själv att det är lätt hänt. Hade jag bjudit in någon som var ensam till mitt bord om jag haft ett gäng kollegor att umgås med. Hade antagligen inte tänkt på det. Jag funderar på att strunta i att följa med och sitta här och blogga och läsa min deckare i stället. Jag har ju ändå ingte varit utanför hotellet sedan jag kom hit, så varför ska jag ändra på det. Nä men allvarligt, jag vet faktiskt inte vad jag ska göra. En sak vet jag iallafall och det är att jag ska söka ett jobb som passar mig när jag kommer hem. Det är dags att inse att jag inte är superkvinnan som gör karriär på ett av väldens största mjukvaruföretag.

Dyrt och hungrig

Till och med min Room Service beställning blev fiasko. Jag beställde en Ceasar Salld för 180 kronor och fick en några små salladsblad och 4 räkor. Tur att jobbet betalar. Jag var tvungen att ta en chipspåse ur minibaren för att bli lite mätt iallafall. Nä nu tror jag att jag går och lägger mig snart och hoppas på att morgondagen blir bättre.

Lite blev inget

Jag hade tänkt att jag skulle åka in till stan och shoppa bort min ledsamhet men jag hade en del mail att ta tag i och sen kom min svenska kollega Lisa, som åker hem idag upp på mitt rum för att fördriva en timme. Sen var klockan 18.00 och då kändes det försent att åka in till stan med tunnelbana eftersom de på hotellet inte rekommenderade att man skulle åka taxi. Hursomhelst så var jag uppkopplad på nätet när Lisa var på mitt rum och en kollega från Danmark frågade om jag skulle med och käka i kväll. Just när jag svarade hängde sig nätet och jag hade plötsligt inget nätverk. Så vart det med det. För en timme senare när jag fått ordning på grejerna var det plötsligt försent och alla hade loggat ut och antagligen dragit på sin middag. Nu tänker jag beställa roomservice bara för det och blogga hela kvällen.

Aldrig mer

Är det någon som har funderat närmare på vad "aldrig mer" egentligen innebär? Smaka på ordet och tänk efter ordentligt. Jävligt obehagligt tycker jag. Eller att tänka sig att man ALDRIG kommer att genomföra några av de saker man drömmer om. Om man tänker riktigt mycket på det inser man vad definitivt ordet aldrig faktiskt är. Men så länge man lever så har man ju chansen att göra allt man vill och undvika att göra nästan allt man inte vill. Bergränsningarna ligger ju bara hos en själv. När jag miste pappa fick "aldrig" en helt annan innebörd för mig.

(ändå sitter jag här och gråter över att vara i Barcelona)

Ångest i Barcelona

Jag kan inte förklara den här känslan jag får av att vara ensam på ett hotellrum i en ny stad. Den är för mig så ångestladdad att kroppen skriker av motvilja. Har varit här en halvtimme och jag vill bara hem. Den lilla flickan med hemlängtan vaknar inom mig och jag kan bara gråta. Timmarna tills jag får gå och lägga mig känns oändliga och jag får panik av att veta att jag ska genomlida ännu en dag här.
Konstigt kan många tycka... Vilken lyx att få bo på femstjärningt hotell i Barcelona! Det är det inte för mig. Jag skulle hellre sova i tvättstugan.HEMMA!
Jag kan inte ha ett jobb som kräver att jag reser. Jag inser det nu. Jag måste antingen se till att aldrig mer resa själv eller så får jag byta jobb. Så enkelt är det.

Dåligt humör

Jag är på riktigt dåligt humör. Här kommer anledningarna:
- Det är måndag
- Jag har ont i ryggen och vet inte hur jag ska sitta
- Jag har ont i halsen
- Borgarna vann valet och alla är JÄTTEGLADA
- Jag måste åka till Barcelona ensam i morrn och jag vill bara vara hemma
- Jag måste åka ett dygn tidigare än vad jag skulle behöva till barcelona för att alla flyg är fullbokade
- Jag måste hålla en presentation på engelska i barcelona som jag inte fått tid att förbereda mig på
- Pappa finns inte längre!

I dag

Vaknade upp i morse och kände mig bara så himla ledsen. Fick en stark känsla av att vilja ringa pappa. Det kändes så naturligt på nåt sätt. Jag vet vad han skulle ha sagt. Att han satt i köket och läste tidningen, kanske ett suduko. Att han snart skulle gå ut, kanske till Solna Centrum och handla lite. I går hade han varit på puben. R och F hade varit där och sen hade han följt med dem hem och lyssnat på musik. Kanske hade han haft en skiva på högt i bakgrunden som han varit tvungen att sänka volymen på för att höra vad jag sa. Hade han varit frisk hade han kanske redan hunnit vara på gymmet.

Jag vill disskutera saker med honom igen, jag vill berätta om mitt liv och mina planer, jag vill krama honom och få en tafatt kram tillbaka. Hade så gärna velat att han skulle trösta mig nu.

Busy liv

Så har vardagen åter tagit fart. Jag gillar inte vardagar. Jag får ångest av dem. Det är full fart just nu och jag är så stressad att jag knappt hinner tänka. Har jobbat över nästan varje dag den här veckan och i morrn ska vi på kickoff. Sen är det Barcelona på seminarie tisdag till torsdag nästa vecka. Jag åker själv dit så jag lär väl inte vara allt för upptagen på kvällstid och då tänkte jag ta mig tid att blogga lite mer. Har massa saker jag går och tänker på som jag skulle vilja dela med mig av. Vet inte om jag gillar att mitt liv är så här, det går för fort.

Veckan som gått...

...har varit minst sagt omtumlande. Känslorna har åkt bergochdalbana inom mig. Det har varit mycket känslor i gungning. Tomheten efter pappa tränger sig närmare inpå, då det var ett sånt konkret tomrum efter honom under bröllopet. Jag har gråtit och skrattat omvartannat, samtidigt som jag tittat på min man och insett att jag inte kunnat få det bättre. Det visste pappa och lämnade därför över mig till J med varm hand. Bokstavligt faktiskt. Han visste att jag skulle bli väl omhändertagen och var nog därför inte särskillt orolig över hur det skulle gå för mig. Han visste att jag var älskad av någon.

Veckan har dock varit perfekt balanserad. Vi började med en natt på hotell Reisen i Gamla Stan, dock bakis och jävliga. Mysigt, men vi var verkligen sjukt trötta! Sedan åkte vi ut till landet i skärgården och plockade svamp och satt framför brasan. Avslutningsvis åkte vi till Hasseludden - Yasuragi och hade ett riktigt mysigt dygn.

Tillbaka i stan känner jag mig väldigt nöjd med de minnen jag har tillsammans med alla vänner som var där och alla bilder vi har. Nu börjar livet som gift och jag ser fram emot det och rekommenderar alla ogifta att om ni får chansen - GIFT ER!

Bröllop

Vilken fantastisk dag! Det blev allt vi önskade och lite till. Precis så personligt som vi velat ha det! Underbart väder (tack pappa), alla vänner och vår älskade familj var där, jättefin sång under vigseln Johan, otroligt känslosamma och roliga tal under middagen, och en SJUKT rolig fest! Klockan 4.30 snubblade jag och min MAN till vår stuga i mörkret och stupade i säng - och ja, vi somnade!

Tack alla som var med och gjorde vår underbara dag oförglömlig!

Min stora dag!

I dag är den här. Dagen som jag räknat ner till. Jag har knappt sovit i natt av spänning och nervositet. Ändå tycker jag att jag är hyfsat lugn. När jag kommer tillbaka från vår semester vecka (som vi bara ska spendera på hotell här i Stockholm) ska ni få en redogörelse om hela dagen.

Pappa, du kommer vara saknad idag. Du finns i mina tankar.

Sentimental storasyster

Det finns en person som jag älskar så att det nästan gör ont i bröstet. En person som jag skulle göra vad som helst för. Han är min stora stöd och min vägvisare. I bland kan få ont i magen av oro för att det ska hända honom något eller få tårar i ögonen av stolthet när han gör något bra.

Min bror. Var rädd om dig.

Blåsa

Jag hoppas att du tar ett riktigt stort andetag och blåser allt vad du har på molnen på lördag pappa! Du behöver ju bara blåsa mellan 15-17, det grejar du väl? Du kan väl kolla me Solveig och mormor om de kan hjälpa dig? Farfar kanske har blivit av med astman nu så att han också kan ta och blåsa riktigt ordentligt?!

Sminkad

Idag har jag blivit provsminkad. Två olika sminkningar, en på vardera öga. Vet inte vilken jag ska välja, men det lutar åt den sotiga ögonskuggan. Jag har också betställt brudbukett. Idag känner jag mig rätt lugn. Läget är under kontroll. Jag är spänd, lite nervös och har fjärilar i magen. På lördag kommer sminkösen hem till min tärna för att sminka oss båda. Om vädret blir fint kommer allt bli perfekt.

Min älskling

Jag skulle vilja skriva några ord om min älskling.
Han är mitt livs stora kärlek, min trygghet och har varit det stöd jag verkligen har behövt det här halvåret. Han har fått mig att se framåt och faktiskt se fram emot framtiden trots den tunga förlusten. Med honom får jag vara stark, svag, korkad och han tycker faktiskt att jag är klok. Vi skrattar åt samma saker och har samma värderingar. Han har ett tålamod som är helt ofattbart. Ja beundrar honom för att han inte ger upp och går ut genom dörren ibland. Det vore inte så konstigt.

Tack för att du orkar styra skutan även när det stormar som värst!

Snart där

Känner mig faktiskt riktigt utvilad efter helgen. Har sovit MASSOR och det behövde jag. De sista bitarna i bröllopsplaneringen börjar falla på plats vilket också lättar på ångesten lite. Tänk att jag kommer vara gift om mindre än en vecka. Känns helt ofattbart. Den där dagen man drömt och fantiserat om sedan man var liten är faktiskt här om ynka 5 dagar. Jag kommer sakna pappa nåt otroligt. Han var ju med och planerade från början. Jag vet att han var så ledsen när han insåg att han skulle missa min stora dag. Han kommer vara med oss på lördag, om inte annat i mina tankar och i mitt hjärta.

Omotiverad

Har så svårt att hitta motivation på jobbet. De senaste veckorna har jag inte gjort mycket nytta. En av anledningarna är att vi är mitt uppe i en omorganisation och som konsult ska jag omplaceras. Det finns i princip två fasta tjänster som jag kan söka. En som kommer gynna mig karriärsmässigt, men som jag tror kommer slita mig i stycken mentalt av olika anledningar. Ett roligt jobb säkert, men det finns stora nackdelar som jag inte vills skriva om i ett offentligt forum som det här. Det andra är kanske ett något mindre stimulerande jobb, stressigare, men kankse mindre psykiskt stressande inbillar jag mig. Däremot får jag jobba med roliga kollegor och en bra chef. Jag vet inte vilken väg jag ska välja, även som det säkert låter som jag har bestämt mig. För det senare. Men det har jag inte. Sen är det också så att jag kan söka tjänsterna som alla andra, men det finns inga garantier att jag får något av jobben. Det är jävligt stressande.

Helt slutkörd

Jag är på bristningsgränsen. Helt färdig. Sitter här och har gråten i halsen. Har ett jobbigt beslut att ta på jobbet som kanske ändå inte leder någon vart eller kanske leder mig in på fel spår. Min sömnbrist är på väg att ta kål på mig. Den tillsammans med sen psykiska stressen på jobbet och allt som snurrar i huvudet inför bröllopet bryter ner mig. Under allt det där ligger saknade efter pappa och trycker på, den vill upp till ytan och få luft. Jag trycker tillbaka, men snart går det inte längre. Det är så jävla tomt. Jag har plötslig börja glömma saker, blanda i hop människor, komma på mig själv att bara stirra rakt fram. Helt apatiskt. Har till och med glömt mammas telefonnummer.

Snälla pappa

Du har ju styrt upp förut. Kan du inte se till att det blir sol den 2:a september? Uppehåll räcker om sol är för svårt att fixa, bara det inte regnar. Det är mer värt för mig än att få vinna i Yatzy! Snälla du kan väl se om du kan göra nåt?

Så trött

Jag drömmer fortfarande mardrömmar på nätterna. Måste uppsöka läkare snart. Idag är jag så trött att jag mår illa. Jag drömmer mardrömmar varje natt. Det är inte bara att jag drömmer läskigt och vaknar, utan jag hallucinerar och ser saker som inte finns. Ofta får jag tända lampan för att somna om. Stackars Johannes som vaknar av att jag vaknar i skräck på nätterna. Det är ändå skönt att han finns där, trygg och varm. Skönt att ha någon som torkar svetten ur pannan och säger att allt bara var en dröm.

Höst

Det känns som det är höst i luften. Efter denna underbara sommar känns det nästan lite mysigt när hösten kommer. Ser fram emot att pyssla hemma, dricka te, ta långa promenader, äta långa middagar med vänner, långkok och rödvin osv. Men med hösten kommer också tid att tänka, mörker och minnen. I november är det år sedan pappa fick beskedet om att han hade cancer. Har på känn att hösten kommer blir tung efter en hyfsat ljus sommar. Jag har haft fullt upp med att planera bröllop, försöka få ordning på jobbet och att andas in sommarluften. Men jag vet att jag skjutit undan det som ligger och gnager. Är rädd att luften ska gå ur mig när bröllopet är över.

Söta små barn

Inom loppet av två dagar har jag träffat två av mina vänners nyfödda små bebisar. Underbart söta små varelser. Jag är imponerad av alla starka kvinnor som orkar genmföra förlossningar. Det verkar outhärdligt, men samtidigt måste det ju vara värt smärtan. Annars skulle kvinnor genom alla tider inte göra om det igen och igen.

Välkommen till världen Alva och Jack.

Saker att göra innan jag dör

Jag har börjat fundera mycket på livet och att jag vill så ut så mycket av det så länge det varar. Rent krasst så har man ju inte all tid i världen och man vet aldrig när det kommer ta slut. Några saker verkligen vill göra är:
1. Ta körkort
2. Resa, långt bort och länge
3. Skriva en bok
4. Öppna något eget
5. Ha ett hus i skärgården, gärna med glasveranda och stor prunkande trädgård
6. Lära mig spela gitarr riktigt bra!

Inte helt omöjliga mål ändå... Det handlar mest om pengar....
Har en massa andra saker jag vill göra också, men de här sakerna var det som kom upp först.

Vrak

Han ramlade in genom dörren kl. 2.30. Glad, men han kunde knappt prata. I alla fall inte sammanhängande. Han hade haft en jätterolig dag. Nu ligger han här bredvid mig och ylar och luktar som en dunk mäsk. Men det gör inget. Det får man efter sin svensexa.

Du har massor av vänner som älskar dig, och det gör jag också. Hur mycket som helst. Nu har vi det viktigaste kvar. Bröllopet och framförallt vårt gemensamma liv tillsammans!

Sömnlös

Har legat i stort sett sömnlös i natt. Det kommer 15 killar instormande i vår lägenhet strax för att kidnappa min sambo till hans svensexa. Dom är sena och Johannes ifrågasätter allt jag gör. Varför går du upp? Varför gör du så? Mistänksam som sjutton. Nu får dom komma, annars kommer jag dö av nervositet. Var uppe klockan 6.05 i morse och ställde upp dörren för att han inte skulle höra det. Man hör liksom allt som den andra gör på 47 kv. Jag har sagt att jag ska gå och handla frukost, så han undrar säkert varför jag aldrig går. Men går jag är jag rädd att han går och låser dörren och då pajar ju allt. KOM NU!

Aj aj aj

Mitt huvud värker. Mitt hjärta slår fort. Jag skakar. Jag svettas. Jag hade en jättetrevlig kväll men jag kanske inte borde druckit det allra sista glaset vin.

Ett nytt liv

Jag pratade just med min älskade vän. Vi grät en skvätt båda två. Kändes otroligt stort när jag hörde den lilla gnälla till. Allt hade gått bra, men det hade varit fruktansvärt jobbigt. Efter 20 timmar blev hon förlöst med kejsarsnitt. Hon lät trött men glad. Det är så stort. Jag har ju varit med under hela greviditeten och vi har pratat så mycket. Nu är hon här och det blev en tjej precis som jag trott hela tiden. Vad konstigt det är ändå med liv som börjar och liv som tar slut. När ett liv slutar börjar ett annat.

Alva

I natt kom lilla Alva till världen. Jag försöker hålla tårarna tillbaka eftersom jag sitter på jobbet. Det är glada tårar den här gången. Min bästa vän har fått en dotter.

Ursäkt

Det kom en ursäkt från hjärtat. Jag hörde att rösten var tjock och att den darrade. Det händer inte ofta. Du vet att du gick för långt. Vi kommer nog kunna lösa det här, men en förändring måste ske. Du är ju mitt allt. Jag kan ju inte leva utan dig.

Kaos

Vad var det som hände? Kaos. Så här ska det väl inte vara nu? Kommer vi kunna lösa det? Det krävs uppoffring. Från din sida den här gången. Klump i magen. Trött och ledsen...

Bild på pappa

Jag önskar att jag hade en nytagen bild på pappa som han såg ut innan han blev sjuk, men inte för lång tillbaka i tiden. Den sista bilden jag har på honom finns i min mobil och är från sjukhuset bara några dagar innan han dog. Jag måste föra över den till datorn så att jag har den kvar om jag skulle tappa mobilen. Den sista bilden jag har av pappa som frisk är tagen för 3 sommrar sedan.

Jag har en väldigt tydlig bild av pappas ansikte på näthinnan. Men hur länge kommer jag minnas detaljerna?

Älskar dig pappa!

Hur?

Varför kan folk inte förstå att man kan vara ledsen och kämpa som en idiot för att gå vidare trots att solen skiner?

Tillbaka till verkligheten

Så var man tillbaka efter en otroligt varm och skön sommar som fortfarande håller i sig. Två veckors semester blev det bara. Jag är rastlös, hyfsat till freds men samtidigt nedstämd. På kvällarna kommer tankarna. Det är så ofattbart att pappa är borta. Han känns fortfarande så levande. Jag tänker på honom varje dag och ibland knyter det sig i magtrakten. På kvällarna kommer också tårarna. Det är som om jag tampas med demonerna. Jag försöker leva mitt liv, leva i nuet och inte tänka så mycket. Men sorgen finns i bakgrunden och trycker på. Jag tänker mycket på livet. vad konstigt det är. Allt som människor lgger ner tid på och oroar sig för ett helt liv och sen dör man ändå bara. Det är inte som att man få ett längre liv om man lyckas samla på sig en massa kunskap eller en gedigen CV. Jo, självklart om man gör något man verkligen mår bra av, men hur många jobbar med något de verkligen tycker om. Man borde stanna upp och fundera på livet verkligen är på riktigt och verkligen förvalta det med omsorg. Jag tänker mycket på sånt där.

Sommarpaus

Jag har tagit en sommarpaus från alla tankar, sorgen, och den svåaste längtan. Saknaden finns hela tiden, men just nu förtränger jag. Orkar helt enkelt inte vara ledsen. Det kommer därför också fortsätta var tyst på bloggen ett tag till, men jag tror med alla säkerhet att jag kommer tillbaka till hösten och då hoppas jag att vi hörs!

Kram på er alla!

En tanke...

Jag tänker på om pappa hade levt så länge som läkarna sa kanske skulle vara möjligt. Då hade han kanske dött nyligen eller kanske snart. Hade det varit lättare eller svårare? Omöjligt att säga. Men jag vet att jag gärna fått mer tid med pappa som frisk, men inte hade önskat att han levt så här länge om han varit sjuk. Konstigt hur livet kan förändras så fort. Ta vara på varandra!

6 månader

I dag var exakt ett halvår sedan pappa dog. För 2 timmar och 30 minuter sedan. Känns helt overkligt. Tiden har gått så fort.
Kan inte beskriva hur tomt det är och hur mycket jag saknar honom. Han är med mig i tankarna hela tiden. Nu på sommaren är allt både lättare och svårare. Lättare för att det finns glädje förknippat med mycket annat och svårare för att jag också förknippar sommaren med pappa. Han levde för sommaren. Jag avstår från att åka till Strömstad i år iallafall. Det känns för svårt.

Samtal från andra sidan

I natt drömde jag att pappa ringde mig. Jag kände igen hans röst precis. Jag blev precis lika skärrad i drömmen som jag hade blivit om jag faktiskt skulle få ett telefonsamtal från honom på riktigt. Jag frågade vart han var, men han satt han inte visste. Han ville iallafall hälsa att han mådde bra och han skickade en hälsning till min bror också. Kändes väldigt konstigt när jag vaknade. Som om han ville säga nåt.

Kroppen säger i från

Den senaste månaden har min kropp börjat säga i från. Den tycker inte om att att vara ledsen, orolig och stressad längre. Jag brukar inte vara sjuk speciellt ofta, men under en månads tid har jag lyckats klämma in maginfluensa, vanlig influensa och igår fick jag plötsligt mitt första migrän-anfall. Det kanske är dax att börja lyssna på vad kroppen vill säga.

Födelsedag

I går skulle pappa blivt 55 år och jag konsterar att han var åt helvete för ung för att dö.

Grattis på födelsedagen pappa.....

grotta

Har varit insängd i min lilla sorgegrotta i över en vecka. Har varit på jobbet men sen bara gått hem och varit för mig själv. Inte pratat med något och har bara försökt vara i nuet. När jag började släppa in lite ljus i grottan åkte jag på influensan och har legat i sängen i tre dagar. Då fick jag ångest för att jag inte var på jobbet . Så nu har jag mått dåligt över det istället plus feber och muskelvärk. Hursomhelst är jag feberfri nu, ska till jobbet i morrn och börjar må lite bättre igen rent allmänt. Börjar sakna mina vänner och känner att det är dags att träffa dem snart. Men jag tror ändå att det är bättre att försöka stanna i nuet och inte fly från känslorna vilket jag gjort och nu är jag redo att komma ut och känna mig lite glad igen.

Tårarna

Idag tar tårarna inte slut. Det finns ingen botten i tårbrunnen. Har ingen lust till nånting och vill inte prata med någon. Det gör ont i hjärtat.

Helgen

Har många blandade känslor inom mig just nu. Känns som om jag ska sprängas. Stannade hemma från jobbet idag för att reflektera och sitter nu har och försöker sortera mina känslor. Vet inte vad som är vad. Känner en känsla av oro och tomhet i kroppen. Rastlös på något konstigt sätt. Och arg.

I torsdags åkte vi till Örebro för att fira min morbror som fyllde 70 på väg till Strömstad där vi skulle sprida pappas aska i havet. På etermidddagen passade vi på att träffa pappas vän BM. Vi hade ett långt bra samtal om pappa och när jag gick där i från hade jag en lugn behaglig känsla i kroppen. Det var väldigt skönt att få träffa henne och prata om om pappa som person och allt som varit. Hon kände ju honom på ett helt annat sätt än vad vi gjorde.

På fredagen åkte vi vidare till västkusten. Då hade jag en känsla av spänd förväntan blandad med oro. När vi kom ner till Strömstad fanns pappa i hela atmosfären. Allt andades honom. Till skillnad från att kliva in i hans lägenhet var det här en plats som en frisk och glad pappa hade lämnat. Inga spår av sjukdom eller olycka. Trodde att det var just den känslan som skulle bli så jobbig, men det kändes ganska befriande. Vart jag än gick kunde jag se pappa tydligt framför mig. Vi gick upp på det berg där pappa själv brukade sitta för att titta på utsikten och förberedde en minnesplats av stenar. Vi var också runt och tittade i omgivningen och först när vi kom till huset vi havet som pappa drev att vi skulle rusta upp och jag fick se gräsmattan som pappa sått förr sommaren och som nu låg grön och fin så började vemodet tränga sig på. Allt var så sorgligt.

På lördagseftermiddagen tog vi med oss pappas urna och gick ner till stranden där vi samlades för en kort minnesstund. Då kom tårarna igen. Pappas kusiner var där och många grät. Min bror läste en dikt och sa några ord innan jag, min bror, farmor och pappas två närmaste kusiner tog båten ut för att sänka ner pappas urna i hans älskade hav. Äntligen fick pappa komma dit han ville. Vi slängde en varsin bukett med liljekonvaljer på den plats där urnana sjönk. Sen blev jag helt tom. Kände mig lättad att det sista praktiska var avklarat, men samtidigt väldigt tom. Efteråt gick vi alla tillsammans upp till minneplatsen som vi förberett och tände ett ljus och lämnade blommor. Vi la också dit en sten som vi skrivit hans namn på. Det blev jättefint.

På kvällen hade vi en fest med räkor som var en av de saker på pappa älskade med västkusten. Pappa hade önskat sig en fest och det fick han nu. Det blev jättetrevligt och precis så som pappa hade velat ha det. Vi gjorde faktiskt allt så som pappa hade velat och jag tror att han hade varit mycket nöjd.

Jag och min bror tog en sista runda upp till minnesplatsen och tände ljuset som slocknat innan det var dags att åka hem. När vi gick därifrån kände jag mig väldigt sorgsen. Att lämna allt kändes plötsligt väldigt vemodigt. Kände som jag lämnade pappa. Samtidigt så vet jag ju att det var det här han ville. Han ville tillbaka dit. Det var där han var lycklig och det är där han kommer finnas nu - alltid.

Nu sitter jag här och vet som sagt inte vad jag ska känna och kan inte heller beskriva riktigt vad jag känner. Mest av allt har jag en känsla av frustration och ilksa inom mig. Varför blev det så här? Jag saknar pappa mer än någonsin nu och bilden av hans ansikte ligger och skaver på min näthinna hela tiden. Jag känner en maktlöshet som jag inte känt förut och sorgen har tagit ett fast grepp om mitt hjärta.

Det kanske är så här det känns att förlora någon.

En liten tanke

Även om jag inte önskar någon att mista en nära anhörig i cancer så underlättar det att veta att man inte är ensam. Naturligtvis önskar jag ingen att mista någon överhuvudtaget. Men sen pappa dog och även när han var sjuk så har jag funnit något slags lugn i den samhörighet som jag känner med människor som delar samma öde som mig och min bror. Jag läste mycket på Cancerfondens forum för anhöriga när pappa var sjuk. Där delar anhöriga med sig av sina historier och vi är så många som känner samma rädsla, samma sorg och samma ångest. Det hjälper. Jag går fortfarande in och läser på forumet när jag känner att jag behöver och brukar ibland lämna kommentarer, för jag vet att de som skriver där behöver förståelse och folk att dela sina tankar och sin rädlsa med, precis som jag gjorde när ångsten för att pappa skulle dö var som störst.

Skickar en tanke till alla er som förlorat någon ni älskar på ett eller annat sätt!

Tack

Jag vill bara säga tack till de snälla människor som tar sig tid att läsa och kommentera på min blogg. Det är vänner och familj men också folk som jag inte känner. Många av er har sorg precis som jag. Av olika anledningar. Några av samma anledning. Vissa av oss sörjer tillochmed samma person. Att veta att ni läser det jag skriver ger mig lust och energi att fortsätta skriva. TACK!

Pappa i en påse

Idag hämtade mamma pappas aska på begravningsbyrån. Hon fick urnan nedstoppad i en konsumpåse. Känns jävligt olustigt tycker jag. Vi har valt en pappersurna som kan sänkas ned i vattnet och den kommer att luckras upp. Vad hade hänt om skyfallet som kom på eftermiddagen idag hade kommit när mamma var på väg hem med pappersurnan i en papperspåse. Ingen kul tanke alls.

Nu räcker det

Nu har jag stängt av datorn efter att ha tragglat med den där presentationen hela dagen. Jag ska gå upp lite tidigare i morgonbitti för att gå igenom den igen. Idag har inte varit någon bra dag. Många tårar har trillat av olika anledningar. Några av ilska, några av oro, några av frustration, några av sjukdom, några av nervositet och några av saknad.

Skriker rakt ut...

..av frustration. Ska hålla en presentation om saker jag inte har koll på i morrn. Jag hatar att inta ha koll och prata om saker jag inte är hundra på. Vill kunna svara ALLA frågor. Sitter här och känner mig som fem år, när J försöker förklara vad en Share Point Server är etc. Ska kunna det till i morrn och dessutom kunna förklara det för andra. Sjuk, trött och liten sitter jag här och stortjuter. Vill ju så gärna göra bra i från mig!

Spyr

Jag är sällan sjuk. Men i går skulle vi bort på middag hos en kompis. Jag mådde lite konstigt på vägen dit, men todde att jag var hungrig och trött bara. Hann knappt komma innanför dörren innan jag spydde. Sen låg jag nedbäddad i desar soffa medans festen fortsatte. Sen spydde jag igen. Jävligt rolig middagsgäst!

Tänker

I går sa J att han sett ett program på TV om folk som får dödliga sjukdomar. De hade sagt att några dagar innan dessa dödssjuka människor dör så infinner sig ett lugn hos dem som om de visste något som ingen annan vet. Sällan har dödssjuka människor dödsångest precis innan de dör. Läkarna kan inte förklara detta. Jag har tänkt mycket på vad pappa kände och tänkte innan han dog. På något sätt kändes det som om han anade dagarna precis innan, men att han var väldigt lugn och tillfreds. Trots att han var mycket piggare på julafton när vi var där kändes det som om han undanhöll något för oss, som om han redan visste. Kanske visste han att något bättre väntade på honom...

Drömde

Jag har inte drömt särskillt mycket om pappa hittills. Men i natt hälsade han på i drömmen och känslan kan inte riktigt släppa taget om mig nu. Jag drömde att han var sjuk. Vi var i hans lägenhet som vi redan rensat på hans saker i förväg och vi gick bara och väntade på att han skulle dö. Han var på bra humör trots det. Jag kramade honom länge länge och tänkte att jag måste minnas den här stunden. Jag måste komma i håg lukten av honom. Jag frågade om han pratat med BM och jag berättade att hon sörjde. Allt som händer nu hände i drömmen, bara att pappa fortfarande levde.

Jag skulle ge vad dom helt för att få ge honom en sista kram.

Nåt mer

Jag längtar efter nåt mer i livet. Kan inte förstå människor som satsar hela sina liv på jobbet. Är det vad livet går ut på? Naturligtvis handlar allt om pengar och det går ju inte att komma i från att man får mer frihet med mer pengar. Men för mig är det inte värt det. Finns så mycket saker jag vill göra och jag vill inte bli en person som skjuter saker framför mig för att de sedan aldrig ska bli av. Jag har pratat länge om att ta tag i saker men ännu inte kommit till skott. Jag måste ta tag i mig själv!

Inbjudningar

Nu har vi äntligen skickat ut inbjudningarna till vårt bröllop. Känns mer verkligt nu på något sätt. På ett bra sätt. De blev jättefina och min älskade kusin Mia ska ha ett STORT tack för allt jobb. Det blev verkligen så fina som jag hade tänkt mig. J blev också nöjd. Hon ska få en fin present som tack för hjälpen. Det är hon värd!

Skriver

Jag skriver inte lika mycket här längre. Det har varit så mycket annat och om jag ska vara ärlig har jag inte känt något behov av att skriva. men när jag väl sätter mig ner och börjar så kommer allt. Det känns så skönt att få ur sig det man tänker på. Jag vet att det finns folk som behöver läsa det jag skriver av olika anledningar. Därför ska jag fortsätta att skriva.

Mycket i huvudet

Jag ahr myckt i huvudet just nu. Många funderingar och tankar som far runt. Saknaden efter pappa finns någonstans i magtrakten hela tiden. Det är en gnagande känsla. De flesta praktiska sakerna vi haft att ta tag är snart avklarade. Pappas lägenhet är så gott som sålt. Snart kommer en annan person bo där pappa tillbringade sina sista 15 år. Känns konstig, men också skönt att det hela är avklarat. Nästa helg åker vi till västkusten för att sprida pappas aska i havet. Han ska äntligen få förenas med det hav som han älskade så mycket. Känns väldig väldigt sorgligt, men också fint. Jag är orolig för att åka dit. Det är obehaglig känsla växer i min kropp hela tiden. Hur kommer det kännas att komma dit utan pappa? Antagligen fruktansvärt och den känslan sliter i mig. Det kommer bli en plats att minnas pappa på och någongång kanske det känns skönt att komma dit och inte bara jobbigt.

Orolig

Jag har en inbyggd oro i kroppen. Den gör att jag inte riktigt kan slappna av. Jag hittar alltid nya saker att oroa mig för och är nästan alltid rastlös. Vill vidare hela tiden på något sätt. Kan ofta inte njuta av att allt är bra en stund eftersom jag börjar tänka på det som är dåligt och allt hemskt som kan hända. Jag skulle helst vilja ha min familj hemma hela tiden för att försäkra mig om att inget farligt händer. Jag oroar mig för mig själv också. Men inte så att jag är rädd att vara ute när det är mörkt eller så utan för farliga sjukdomar tex. Det spelar ingen roll om jag inte har något att oroa mig för stunden, då hittar jag på något. Men dt är jobbigt kan jag säga och det tar enormt mycket energi och kraft.

En gammal vän

Träffade en gammal vän idag. En vän som var väldigt nära för många år sedan. En manlig vän, men bara en vän. Han är en av de få riktiga vännerna av de motsatta könet som jag haft. När vi umgicks var vi ganska unga. Jag tyckte alltid att han hade de lätt i livet. Han bodde i stan, såg bra ut, hade en känd mamma som skämde bort honom och lät honom leva ut sina drömmar och hon betalade för det. Trots att vi var vänner hade jag alltid en känsla av att han tyckte att han var lite bättre än jag. Lite hippare, lite coolare, och lite mer lyckad. Jag vet inte om detta bara var min känsla eller om det verkligen var så. Hursomhelst så träffade jag honom idag av en slump. Vi har inte pratat på flera år. De visade sig att han fortfarande jobbar med samma saker som då (ett jobb som hans mamma fixat förstås), bodde på samma ställe och såg likadan ut. Men det var inte så märkvärdigt längre. Han kändes inte lika lyckad och det kändes inte som om drömmarna hade tagit honom någonstans under alla dessa år. Han såg inte ens speciellt bra ut. Sen gick han och jag hade känslan av att jag den här gången hade jag "vunnit". Han var inte längre coola killen. Däremot hade jag velat prata mer med honom och se vad som händer under ytan. Han stod mig ju ändå väldigt nära en gång i tiden. Vi får väl se om vi springer på varandra igen någongång.....

Jetlag och pollenallergi

Hade tänkt skriva massor av inlägg som jag hade i huvudet under min vistelse i Seattle, men det fanns ingen tid till det. Skrev ett lång inlägg där som jag dessutom råkade radera. När jag satt på planet under den 10 timmar långa flyresan rörde sig en massa konstiga tankar i mitt huvud som jag ahde tänkt skriva ner, men jag hann aldrig och nu känns de så avlägsna på något sätt. Nu är jag i allafall tillbaka i Stockholm och det är VÅR! Jag är sjukt jetlaggad och våren är mysig men medför också pollenallargi vilket gör att jag känner mig helt slut. Var därför tvungen att stanna hemma från jobbet idag för att ta igen mig. Hoppas komma in i dygnsrytmen igen snart.....

Tidsskillnad

Godmorgon....för er ja. men inte för mig. När ni har onsdag morgon har jag fortfarande tisdagkväll. Konstigt det där. Ringde just Johannes som skulle gå upp och jag ska gå och lägga mig precis. Om man skulle ägna sitt liv att åka mellan tidszoner borde man inte kunna vinna tid då? Ähhh...orkar inte fundera på det. Ha en bra dag så ska jag ägna mig åt att försöka ha en lugn och vilsam natt.

Tålamod

Jag har inget tålamod längre. Orkar inte lyssna på när folk pratar. Om människor drar för långa harranger om saker slutar jag lyssna. Ytlighet och "ointressant" eller meningslösa resonemang räcker inte orken till för. Har helt enkelt tillräckligt med energi längre.

Hon

Hon var min pappas vän. Han brydde sig väldigt mycket om henne. Han pratade ofta om henne och refererade till saker hon sagt. Vad hon tyckte var viktigt för honom. Hon bodde inte i närheten men hon kom och hälsade på när han fått beskedet. Det betydde massor för honom. Han vill ju så gärna att hon skulle få träffa hans andra vänner som han också var så stolt över. Jag träffade henne den kvällen. Det var första och enda gången jag träffade henne. Det var sista gången pappa dansade. Jag är så glad att hon kom och att han fick den här kvällen med henne. Då fick han glömma att han var sjuk för en kväll och ha roligt.

Nu vet jag att du tittar in här ibland och det känns bra. Du är varmt välkommen att forsätta "hälsa på". Hoppas också att vi kanske ses igen. Stor kram till dig!

Tungt

I dag är det ledset och tungt. Dåliga dagar kommer efter bra dagar och bra dagar kommer efter dåliga dagar, så kommer det vara hela livet. Åker till Seattle i morgon i jobbet. 14 timmars flygresa på egen hand betyder också en massa tid att tänka. Det skrämmer mig.

Prata först, tänka sen

Jag blev så arg idag. Åkte bil hem med två arbetskamrater. Vi pratade om vården. Eller snarare hon pratade. Hon som är blond, supersminkad, 22 år och uppvuxen i en skyddad verkstad. Ja, jag har förutfattade meningar - om henne! Hon har själv mycket åsikter om andra människor och pratar gärna högt och ljudligt om vad hon tycker utan att varken tänka sig för eller ta hänsyn till andra. Brukar inte bry mig eftersom hon är rätt oförarglig, men idag trampade hon mig på tårna. Hon hävdade att man så fort man fått en diagnos om en svår sjukdom direkt är inne i vårdsystemet. Du har fel sa jag. Nej, det har jag inte sa hon, jag vet! Och ändå vet hon att pappa dog i cancer nyligen. Då brast det. Hon skämdes och var tyst resten av resan. Nästan iallafall utom när hon hade åsikter om barnuppfostran precis innan hon gick av. Tur för henne att hon gick av där hon gjorde.

Pappa!

Jag vill bara skrika att du ska komma tillbaka. Men ingen kommer att höra. Jag kan skrika så högt jag kan men det hjälper inte. Kan aldrig mer få dig tillbaka hur jag än försöker.

Hälsning från vännerna

"Jag träffade dina vänner i kväll. R sa att han saknar dig "typ jämt". Vid bordet där du brukade sitta fattades det någon. De sa det. Det är inte detsamma utan dig. Det är tomt. Du skulle ju suttit där med dina vänner. De som tyckte så mycket om dig och som betydde så mycket för dig. De hann aldrig säga hejdå till dig. Det gick för fort. Men du ska veta att de uppskattade din vänskap och att de aldrig kommer att glömma dig."

Gräsänka

För första gången sedan vi flyttade ihop jag och J så ska jag sova ensam en hel helg. Han har just dragit för att ta nattåget till sin mormor i Piteå. Han kommer inte hem förrän på måndag. Ser faktiskt fram emot en helg i ensamhet. har en del planer för helgen men också en del timmar för mig själv som jag ska försöka förvalta väl.

Guldägget

I går var jag på Guldäggsgalan. Där vimlade det av reklam människor och det delades ut priser i olika reklamkategorier. När jag satt där så tänkte jag på pappa. Att han varit på de där festerna hundra gånger och varit en av dem som stått på scenen och tagit emot priser. Jag såg välkända ansikten. Gamla kollegor och vänner till pappa. Kände mig anonym i mängden och undrade hur många som som egentligen vet att pappa inte finns mer. Det var längesen pappa var en av dem. Skulle dessa framgångsrika, hippa människor ens bry som de visste?

Ledsen

Idag är jag ledsen. Jag trivs inte på jobbet. Efter en mysig påsk känns alls så hopplöst. Det känns inte som om det finns någon plan för varför jag är där jag är. Jag kanske måste ha mer tålamod. Det kanske blir bra till slut. Men just nu så känns det inte så. Längtar efter någonstans där jag känner att jag hör hemma.

Det kom ett bud...

I dag ringde det på min telefon. Det var en blomsteraffär på Ynglingagatan som talade om att jag skulle få blommor. Jag kunde verkligen inte förstå från vem och varför. När jag kom hem väntade tre stora, fina och rosa rosor med ett kort. På kortet stod, "Till dig, din pappa, och vardagen". Det var från en av mina käraste vänner. En vän som har det väldigt jobbigt och som jag tycker mycket om. Jag tror att jag kan förstå det tunga hon går igenom och jag tror att hon förstår mig. Jag tror också att blommorna kom just därför. För ömsesidig förståelse.

Blommorna behövdes idag, de gjorda mig glad. Jag finns här när du behöver mig.

Ledigt

Nu är det snart påskledigt. Hela 5 dagar att göra vad man vill under. Ska bli så skönt. Nu ska jag bara göra det jag själv känner för utan några måsten ett par dagar. Behöver göra sånt som jag mår bra av. Åker till landet på lördag så jag hoppas att det blir fint väder. Hoppas att inte infektionen jag har längst bak i munnen blir värre under helgen för jag har ingen lust att gå till tandläkarna akut i påsk.

Orolig för mina nära

Trots att jag ofta är ledsen själv både för saker jag vet om och saker som jag själv inte kan förklara blir jag så orolig när någon i min närhet inte mår bra. Jag får ont i hjärtat av att veta att någon jag älskar är ledsen. Då vill jag hjälpa, krama och trösta. Men det känns i bland som om man inte räcker till. Det är så svårt att veta vad man ska göra för att hjälpa. Jag vet ju att man själv bara vill vara i fred i bland när man är nere i en svacka. Utan att folk frågar även om det är av välmening. Och ibland vill man åandrasidan att hela världen ka veta att man är ledsen och då behöver man massa tröst och stöd. Det är svårt det där. Extra svårt blir det när man är några stycken som alla går igenom perioder av mörker samtidigt som det kan vara till hjälp att veta att man inte är ensam. Ni vet att jag finns här!

livskvalitet?

Ska livet vara så här? Ska det fortsätta på samma sätt genom hela livet? Jag vill hoppa av ekorrhjulet och förverkliga mina drömmar. Jag vill inte förbruka mitt liv. Har fått bevis för att det inte alltid blir så långt som man har tänkt sig. Jag vet i allafall att livskvalitet för mig inte handlar om att göra karriär i mediavärlden, ändå är det ditåt jag strävar. Why? Känns som man lever i den här världen för att bevisa en massa saker både för sig själv och andra istället för att verkligen känna efter vad man vill. Varför nöja sig med att allt är ok? Vi har bara en liten stund på den här jorden. Jag vill i allafall förvalta den tid jag har väl. I morrn ska jag punkta ner vad jag vill åstadkomma och sen ska jag se om jag kan göra något konkret för att ta ett kliv i rätt riktning. Mot mina drömmar och mot livskvalitet. Jag har lovat pappa att leva hans drömmar och det löftet tänker jag hålla. Kanske är lättare sagt en gjort. Vi får se.

Pappas cykel

Min pappa hade en röd racercykel när vi var små. Jag minns hur han såg ut när han kom farande på den. Sedan skaffade pappa en ny cykel den röda blev stående i hans källare. Nu när vi gått igenom hans grejer så hittade min J cykeln, tog hem den och fixade till den. Han älskar den och hans cykelexpert till kompis är väldigt imponerad. Tänk om pappa hade vetat att J ville ha cykeln eller om J vetat att pappa hade den. Då hade pappa kunnat ta del av den glädje som J verkligen känner över den. Det hade gjort honom glad.

Appropå lammstek

..så blev det en i går när min bror och en föredetta arbetskamrat var här på middag. Blev jättegott. Sen blev det en massa vin och karaokessång i 6 timmar. Halv fem på morgonen gick de. Jag skrattade mycket. Det behövde jag.

Ringer inte

Ber om ursäkt till alla vänner som jag inte hör av mig till och som jag inte träffar om ni läser detta. Jag mår inte så bra just nu och orkar inte prata om det och då är det så jobbigt att ringa. Hoppas ni förstår. Kommer tillbaka snart.

Lammstek

Förra året vid i påsktider var pappa hemma hos oss på påskmiddag. Tror att det var på påskdagen. Vi hade gjort en stor lammstek. Han älskade den. Tror åt halva själv. Tänkte i går att det var bra att han fick äta så mycket eftersom det var sista gången han åt det. Hade tänkt att detta med lammasteken skulle bli en tradition tillsammans med pappa. Men tji fick jag.

I går

Några saker jag gjorde igår som kanske inte hade hänt om jag inte druckit så många glas vin:

1. Lutade mig lite launchigt mot en ljuspelare så att den välte över buffeébordet
2. Drev väldigt mycket och tydligt med en gammal arbetskamrat för att få min bror att skratta (fast han fattade ändå ingenting - arbetskamraten alltså)
3. Pratade engelska i en halvtimme med en tysk föredetta kollega och minns inte ett ord om vad vi pratade om, bara att jag pratade väldigt dålig engelska
4. Ringde en gammal klasskompis som jag inte pratat med på 100 år från en annan föredetta klasskompis mobil och föreslog en fyrmannafest. WHY?
5. Berättade en världsahemlis som jag inte fick berätta för en gammal arbetskamrat

Jag är för härlig....

Tiden kryper fram

Jag blir galen snart. Tiden går så långsamt idag och jag är så trött. Har inget alls att göra på jobbet idag och då går tiden extra sakta. Jag längtar hem till soffan och hamburgarna vi ska göra i kväll. Fett, salt och vila är vad jag längtar efter allra mest just nu.

Trött idag...

...vilket inte beror på att jag inte sovit för det har jag. Tungt. Det var ju fest igår. Det var kul. Jag var på bra humör och pratade med massa människor. Om vad vet jag inte. Har en känsla av att jag snackade lite för mycket med vissa. I går tyckte jag att det var en bra idé.. Idag inte lika bra.

Snart helg

...och jag längtar. Vill vara ledig och göra vad jag vill. I kväll ska jag på fest på mitt gamla jobb. Kommer nog bli kul. Massor av människor jag känner kommer. Bland annat min bror. Han är min lycka i livet numer. Tycker om att han kommer vara där. Han förstår mig som ingen annan. Han kommer hem till oss på lördag också. Ser fram emot det.

Träning

Har börjat träna. Måste sysselsätta mig med något. Jag är trött men samtidigt rastlös på kvällarna. Sorgen och tankarna tränger sig på. Vet inte hur jag ska hantera den. Det finns ju inga sätt att komma över sorg som den här. Inga konstruktiva sätt att gå vidare. Det är bara att låta tiden gå. Jag känner mig associal och sliten. Då är det skönt att springa tills man är helt slut och gymma tills musklerna värker och sedan gå hem och stupa i säng. Det är typ det jag orkar göra utöver jobbet just nu.

Foto

I går var vi hemma hos farmor. Hon visade oss ett foto på pappa strax innan han fick veta att han var sjuk. Det sista kortet. Han såg så levande ut. Glad och bekymmersfri. Han såg ut som pappa gjorde. Så som jag minns honom. Han är sig inte riktigt lik på de bilder jag har eftersom de inte är särskillt nytagna. Det knöt sig i magen på mig när jag såg kortet och jag kände en sån enorm kärlek för den skäggige, långhårige, småleende mannen på kortet. Det gjorde ont samtidigt som det värmde. Min älskade pappa.....

Inte glad

Jag är inte glad. Jag är trött på att skriva om att jag är ledsen så därför skriver jag inte alls. Har ingen insperation. Saknar pappa oerhört.

Vadagar

Jag hatar vardagar! Klarar inte av dem.

Min pappa

Jag skulle vilja skriva några rader om hur min pappa var. Mina starkaste minnen av pappa någonsin är från de sista åren vi hade då han kom tillbaka in i mitt liv. De är också de åren jag har valt att placera närmast mitt hjärta. Han var i grunden en melankolisk, rastlös, sökare. Han var omtänksam, vidsynt och empatisk. Han var godhjärtad, omåttlig, envis, humoristisk och hade ett sinne för estetik. I bland var han tjurig och barnslig - ofta obstinat. Han var ganska ensam, men blev under de sista åren mer och mer social och uttåtriktad. Han älskade musik, fotboll och skaldjur. Han trodde på rättvisa och jämlikhet och stod alltid på den svagas sida.

Han var underbar vän och pappa. Men framförallt var han min pappa.

Pausbild

Jag har alltid pausmusik eller en pausbild i min hjärna när jag inte sysselsätter den. Jag har alltid haft olika pausbilder i olika situationer. Men numer har jag fått en pausbild på hornhinnan som återkommer i alla tankelösa situationer. Bilden är ett sommarvarmt Strömstad. Bilden kan vara Karlsgatan, Stationen, Torskholmen, backen upp til huset, grusvägen ner till stranden, sjömärket, måsarna på torget, Dynekilen, Krossön, hamnen, torskstället, Bollibompa, infarten vid Oslovägen, fotbollsplanen, Skagerack, Höviken, stranden, vägen till lökholmen, Vita stugan... Ja alla platser som pappa älskade som han aldrig kommer få se igen. Jag fasas över att åka dit i igen samtidigt som jag har en otroligt stark längtan dit. På kristi himmelfärd kommer vi att återvända för att sprida pappas aska i vattnet på den plats som han älskade mest på jorden.

Vuxen

Tanken slår mig, att vad konstigt allt är. Eller snarare, vad kontig jag är. Sitter i telfonkonferens med USA. Har tre på raken. Tankarna fladdrar i väg. Jag är vuxen. Jag har ett riktigt jobb på dagarna, jag har telefonkonferenser, åker på tjänsteresor, sitter i möten och tycker och tänker om viktiga saker och får dessutom hyfsat betalt för det jag gör. Jag är en vuxen människa. Sen på kvällarna när jag kommer hem så gråter jag som ett barn och längtar efter min pappa. Då är jag så liten och förstår inte hur jag ska kunna gå upp när klockan ringer och vara vuxen igen. Men jag gör det. Igen och igen. Varje dag. Det är ett konstigt liv.

Wiehe

Min pappa gillade Mikael Wiehe. Han står för och uttrycker mycket av det som pappa trodde på. Innan pappa dog lovade jag att leva hans drömmar och göra det som han hade velat göra. Att se Mikael Wiehe spela hade han velat. Därför tackade jag tveklöst ja till att följa med min bror och se honom spela på Göta Lejon i går. Måste erkänna att jag själv inte lyssnat så på mycket på honom, men har alltid gillat det jag hört. När jag satt där i salongen så tänkte jag mycket på pappa och tårarna kom när han spelade en låt tillägnad Björn Afzelius. I somras var Mikael Wiehe förband åt Lars Winnerbäck. Vi var där tillsammans, mamma, pappa, jag, J och min bror. Pappa hade varit på dejt innan och därefter varit på Helenes krog och ätit middag med mamma och min bror. Vi möttes upp på Skansen. Pappa var på bra humör och hade sin gröna manchesterkavaj på sig. Han verkade nöjd med livet. Det var en varm Augustikväll och regnet föll, men det gjorde inget. Pappa hade ett paraply som han gömde i en buske på skansen eftersom han inte fick ta med det in på konsertområdet. Han var orolig att det skulle försvinna. Efter konserten gick vi till Dubliner och tog en öl. Tror att cancern redan då hade börjat växa i hans kropp. Nu står paraplyet kvar i pappas hall men pappa är inte där.

Hedra pappas minne

Jag funderar på om den här bloggen ska få en annan vändning. Jag vill hedra pappas minne. På cancerfondens forum för anhöriga hade en tjej lagt ut en länk till en hemsida hon gjort för att hedra hennes pappas minne. Det var fint. Jag skulle vilja göra något liknande fast på mitt sätt. Det var ju egentligen syftet med den här bloggen från början och på sätt och vis är det ju redan en minnesplats för pappa. Kommer därför att skriva om saker som jag kommer i håg av pappa, inte bara som sjuk, i fortsättningen men även fortsätta skriva om saker som berör mig i mitt vardagliga liv. Välkommen att fortsätta läsa om ni vill.

Smalare

I morgon är det slut på tröstätande och lathet. Jag måste ta tag i mitt liv igen. På senaste tiden har jag bara ätit utan att tänka. För mycket och för dåligt. Jag vill inte se ut som jag gör nu. Ska inte vara så svår att åtgärda egentligen. Bättre mat, mindre portioner och mer motion ska nog göra susen.

Söndag

Så var helgen slut igen. Den hinner inte börja förrän den är slut. Den här helgen har varit fullspäckad så jag har inte hunnit varva ner. Att behöva vara i pappas lägenhet varje helg stressar mig. Det är så känslomässigt påfrestande och tar så mycket energi. Fick en stund i vårsolen idag vilket var skönt. Jag behövde det. Det var tre månader på dagen sedan han dog i dag. Orkar inte ens beskriva hur det känns. Går inte att sätta ord på det. Livet kommer helt enkelt aldrig bli detsamma igen.

Hurra!

Jag har sovit hela natten utan en enda mardröm. Jag vet dock varför. Jag drack två öl i går när jag och J var och käkade. Var inte berusad, men var antagligen inte lika spänd som vanligt. Är det vad som behövs så känns det inte särskillt sunt. Vill ju inte behöva dricka alkohol för att kunna somna. Nu är det iallafall helg snart vilket innebär SÖMN!

Sömnlös

Jag är så trött. Så trött, så trött, så trött. Men ändå vill jag inte gå och lägga mig. Drömmarna skrämmer mig. Jag vill inte vakna med bultande hjärta och vara helt blöt av svett en natt till. Det går ut över mitt jobb. Jag måste ju ha energi och vara allert nu. Jag har ju precis börjat. Det går ut över mitt liv.

Ork

Har inte orkat skriva på ett tag nu. Det har varit lite mycket. Både positivt och negativt. Det positiva är mitt nya jobb där jag trivs. Har inte hunnit komma in i gemenskapen och jobbet riktigt ännu. Men det känns som om det kommer bli bra. Det negativa är att jag sover så dåligt. Jag drömmer mardrömmar och hallucinerar nästan varje natt. I bland tror jag att jag håller på att bli knäpp. Det är läskigt. Men antagligen är det kroppen och hjärnan som bearbetar sorg när min kropp är viloläge. Men detta gör att jag blir helt utmattad och att jag är trött hela tiden. Sen känner jag mig sorgesen. Det känns i hela kroppen. På jobbet kan jag tränga bort känslorna men så fort jag går ut genom dörren på jobbet så kommer känslorna tillbaka. Har svårt att glädjas just nu.

Tabell

Det händer i bland att jag vaknar upp och känner mig olycklig. I dag är en sån dag. Det finns ingen särskilld anledning just idag, men jag känner mig bara tom. Låg kvar länge i sängen och funderade. Tänkte att jag skulle göra ett stapeldiagram med saker som oroar mig eller som gör mig ledsen. Varje enskilld sak som påverkar mig negativt skulle ha en egen stapel baserad på en estimerad procentsatts. Då kunde man se hur stora de olika staplarna är i förhållande till varandra och kanske göra en kurva över tid för att se om det finns någon trend i utvecklingen. Kanske är en viss stapel högre på måndagar och en annan under våren osv. Någon stapel kanske till och med skulle försvinna medan nya skulle tillkomma. Allt skulle bli så mycket lättare att förklara då. Och att förstå själv. Då kunde man bara ta fram sitt diagram och visa när folk frågar varför man är ledsen. Man kanske till och med skulle kunna göra en powerpoint och ha en återkommande uppföljning med de som är intresserade. Som ett seminarium. Jag kanske ska be min bror hjälpa mig med detta. Han är duktigt på formler i excel och så.

Är så trött på...

.... folk. Finns ingen aledning för någon enskilld att ta åt sig för jag vet inte själv vem eller konkret vad jag är trött på. Kanske på mig själv främst och då är det lätt att hitta fel hos andra. Men jag känner bara att jag är så trött på människors gnäll över småsaker i allmänhet. Det finns människor omkring mig som har stora problem. Mycket mycket större än mina. Dessa människor gnäller inte. För mig är det inte att gnälla att vara öppen med att de inte mår bra och har det jobbigt. Men sen finns det många människor som faktiskt gnäller. Människor som glömmer att sätta saker i perspektiv till vad någon annan går i genom eller har gått igenom. Människor som glömmer självklara saker som de är väl medvetna om. Alla har sina problem och de kan vara olika stora beroende på vad man har varit med om och så måste det få vara. Men man får inte glömma att titta över kanten på sitt eget staket och ibland tänka sig för vad man beklagar sig över och framförallt vem man beklagar sig för.

Skriva

Har ett sånt behov att skriva. Jag har massor av ord i huvudet som måste ut. Det här forumet räcker inte till. Vet inte var, vad eller hur jag ska skriva. Är så mycket att det inte går att formulera till vettiga meningar. Känns som om mitt huvud ska sprängas. Hur ska jag få ur mig allt jag tänker på?

Tiden som går...

Pappa försvinner längre och längre bort. Varje dag tar mig längre bort i från honom. Men än så länge är bilden av hans ansikte lika klar som alltid och jag hör hans röst och hans skratt lika tydligt som tidigare. Vet inte om hans ansikte någonsin kommer att blekna i mitt minne och jag vet inte om jag någonsin kommer att glömma hans röst. Men dagarna för oss längre och längre i från varandra. Det är overkligt och skrämmande att en människa som varit så nära plötsligt är så långt borta. Samtidigt så är han så nära i mitt hjärta. Det är bara tiden som går som gör att avståndet känns så stort. Och att han inte finns rent kroppsligt. Jag saknar att prata med honom och jag saknar att krama honom. Ju mer tiden går, desto mer finns det som jag skulle vilja säga som aldrig kommer bli sagt. Fäller några tårar av saknad i kväll...

Konsert

Min brorsa sa att Thåström är gud. Håller inte riktigt med eftersom gud inte finns i min värld. Men det finns kungar. Och Thåström är den enda riktiga kungen. Han var grym i kväll. Jag grät under "Om black Jim" eftersom den påminner mig så mycket om pappa. Kändes som om han spelade den för oss och för pappa. Pappa hade älskat att vara där och han hade älskat Thåströms version av "Bara om min älskade väntar" som för övrigt är en av de finaste låtarna jag vet och Thåström gjorde den sjukt bra.

Jag tänkte på dig under varenda låt pappa. Du skulle varit där. Den här konserten var för dig.

Thåström

Kan inte låta bli att skriva lite trots allt. I morrn ska vi på Thåström. Pappa hade verkligen velat se den här konserten. Innan han blev riktigt sjuk pratade han om att Thåström skulle på turne och om hur gärna han hade velat se honom. Som om han redan visste att han inte skulle leva så länge. Därför bestämde vi att pappa inte skulle få biljetten som min bror köpt till honom i julklapp trots att han levde på julafton. Vi visste ju det då och han hade nog bara blivit ledsen för att han inte skulle kunna följa med. Jag ser fram emot konserten men hade verkligen velat att pappa skulle varit där med oss i morgon.

Programledare

Var bara tvungen att kasta mig in på bloggen för att skriva att jag tycker att programledaren i Från Koja till Slott saknar all form av utstrålning. Tycker verkligen att hon är en trist programledare som verkligen inte passar för det programmet. Så där ja, så har man fått vara bitterkärring idag också.

Bra

Allt har gått bra idag. Och jag mår bra. Men jag är trött så jag orkar inte skriva mer idag.

AHHHHH

Jag är verkligen livrädd för att gå till mitt nya jobb i morrn. Måste tjata om det lite mer. Jag har en kompis som jobbar där. Hon ringde just och berättade om Åre-resen som jag inte var med på i helgen. Nu är jag rädd att jag ska känna mig ännu mer ensam för att alla har varit där och lärt känna varandra och haft kul tillsammans. Varför, varför, varför kan jag inte bara vara cool och lugn inför nya saker och ta dem som de kommer? Just nu är jag så uppstressad att jag håller på att gå i taket. Är rädd för att inte räcka till, rädd för att bli utanför, rädd för att inte vara kompetent nog. Rädd helt enkelt. Jag mår illa!!

Elin

Övar på min gitarr igen. Känns bra. Blir glad av att kunna yla och slå på strängarna på min fina gitarr igen. Övar just nu på "when it comes to you" med Elin Sigvardsson. Måste ju lära mig någon av hennes låtar eftersom det var hon som inspirerade mig att börja spela gitarr. Såg henne när hon var förband åt Lars Winnerbäck en gång för några år sedan och köpte hennes skiva. Jag tycker att hon är duktig och gillar hennes låtar. Om jag övar riktigt mycket kanske jag också kan få vara förband åt Winnerbäck en dag. Eller kanske inte.... Han vill nog inte ha en avdankad 50 åring med popstjärneambitioner på sin scen. För det är ungefär i den åldern jag kommer vara om jag ska hinna bli lika duktig som Elin.

I morgon

I morgon börjar jag mitt nya jobb. Jag är såååå nervös. Jag drömde om jobbet hela natten och vaknade helt kallsvettig. Det var så längesen jag tackade ja, så det känns så overkligt på nåt sätt. Det sjuka är att jag har varit mest orolig för är hur jag ska ta mig in och hur jag ska hitta. Stället är ju gigantiskt och har värsta säkerhetskontrollerna. Förstår inte varför jag oroar mig för såna saker. Finns säkert en plan för hur jag ska komma in. Det finns ju en reception som jag kan be om hjälp att ringa på någon som ska möta mig. Men ändå gör jag en jättestor grej av det. Sen tycker jag det ska bli jätteläskigt med alla nya människor som kommer att stirra på mig och undra vem jag är. Eller kommer de det? De vet ju att jag ska börja och de är ju inte mer än 30 personer på min avdelning. Snacka om att skaffa sig saker att oroa sig för alltså.

Mannen i mitt liv

Min älskling är det bästa som finns. Han är min trygghet och min glädje i livet. Vi skrattar åt samma saker, vi har samma värderingar och vi uppskattar ungefär samma saker i livet. Han är snygg och han är mjuk och förstående som person. Han älskar mig så att det verkligen känns i hjärtat och han vet vad jag behöver. Jag smälter när han ser på mig.

Jag älskar dig. Jag är din för alltid

Skämmande

I bland kan jag drabbas av en sån ångest för att det ska hända min lillebror någonting. Är rädd för att det ska hända honom något när han är ute på krogen tex. Det är verkligen utom min kontroll. Det är skrämmande. Jag vet inte vad jag skulle göra om det hände honom något. Jag älskar honom så mycket! Ta väl hand om dig lillebror. Jag behöver dig.

Brev

Det känns extra tomt efter pappa idag. Första födelsedagen i livet utan pappa. Han brukade alltid ringa först av alla eller skicka ett sms. Idag är det tyst. För ett år sedan var han här och satt i min soffa tillsammans med mina vänner. Det var också första och enda gången han träfafde J's mamma. Jag var glad över att ha honom här då tillsammans med mina närmaste vänner. Jag fick en gitarrstämmare i present. Idag ska jag tänka på honom genom att läsa brevet han skrev till mig dgen då jag föddes för 29 år sedan. Har inte vågat göra det sedan han gick bort, men idag känns som ett bra tillfälle.