Helgen

Har många blandade känslor inom mig just nu. Känns som om jag ska sprängas. Stannade hemma från jobbet idag för att reflektera och sitter nu har och försöker sortera mina känslor. Vet inte vad som är vad. Känner en känsla av oro och tomhet i kroppen. Rastlös på något konstigt sätt. Och arg.

I torsdags åkte vi till Örebro för att fira min morbror som fyllde 70 på väg till Strömstad där vi skulle sprida pappas aska i havet. På etermidddagen passade vi på att träffa pappas vän BM. Vi hade ett långt bra samtal om pappa och när jag gick där i från hade jag en lugn behaglig känsla i kroppen. Det var väldigt skönt att få träffa henne och prata om om pappa som person och allt som varit. Hon kände ju honom på ett helt annat sätt än vad vi gjorde.

På fredagen åkte vi vidare till västkusten. Då hade jag en känsla av spänd förväntan blandad med oro. När vi kom ner till Strömstad fanns pappa i hela atmosfären. Allt andades honom. Till skillnad från att kliva in i hans lägenhet var det här en plats som en frisk och glad pappa hade lämnat. Inga spår av sjukdom eller olycka. Trodde att det var just den känslan som skulle bli så jobbig, men det kändes ganska befriande. Vart jag än gick kunde jag se pappa tydligt framför mig. Vi gick upp på det berg där pappa själv brukade sitta för att titta på utsikten och förberedde en minnesplats av stenar. Vi var också runt och tittade i omgivningen och först när vi kom till huset vi havet som pappa drev att vi skulle rusta upp och jag fick se gräsmattan som pappa sått förr sommaren och som nu låg grön och fin så började vemodet tränga sig på. Allt var så sorgligt.

På lördagseftermiddagen tog vi med oss pappas urna och gick ner till stranden där vi samlades för en kort minnesstund. Då kom tårarna igen. Pappas kusiner var där och många grät. Min bror läste en dikt och sa några ord innan jag, min bror, farmor och pappas två närmaste kusiner tog båten ut för att sänka ner pappas urna i hans älskade hav. Äntligen fick pappa komma dit han ville. Vi slängde en varsin bukett med liljekonvaljer på den plats där urnana sjönk. Sen blev jag helt tom. Kände mig lättad att det sista praktiska var avklarat, men samtidigt väldigt tom. Efteråt gick vi alla tillsammans upp till minneplatsen som vi förberett och tände ett ljus och lämnade blommor. Vi la också dit en sten som vi skrivit hans namn på. Det blev jättefint.

På kvällen hade vi en fest med räkor som var en av de saker på pappa älskade med västkusten. Pappa hade önskat sig en fest och det fick han nu. Det blev jättetrevligt och precis så som pappa hade velat ha det. Vi gjorde faktiskt allt så som pappa hade velat och jag tror att han hade varit mycket nöjd.

Jag och min bror tog en sista runda upp till minnesplatsen och tände ljuset som slocknat innan det var dags att åka hem. När vi gick därifrån kände jag mig väldigt sorgsen. Att lämna allt kändes plötsligt väldigt vemodigt. Kände som jag lämnade pappa. Samtidigt så vet jag ju att det var det här han ville. Han ville tillbaka dit. Det var där han var lycklig och det är där han kommer finnas nu - alltid.

Nu sitter jag här och vet som sagt inte vad jag ska känna och kan inte heller beskriva riktigt vad jag känner. Mest av allt har jag en känsla av frustration och ilksa inom mig. Varför blev det så här? Jag saknar pappa mer än någonsin nu och bilden av hans ansikte ligger och skaver på min näthinna hela tiden. Jag känner en maktlöshet som jag inte känt förut och sorgen har tagit ett fast grepp om mitt hjärta.

Det kanske är så här det känns att förlora någon.