Prata först, tänka sen

Jag blev så arg idag. Åkte bil hem med två arbetskamrater. Vi pratade om vården. Eller snarare hon pratade. Hon som är blond, supersminkad, 22 år och uppvuxen i en skyddad verkstad. Ja, jag har förutfattade meningar - om henne! Hon har själv mycket åsikter om andra människor och pratar gärna högt och ljudligt om vad hon tycker utan att varken tänka sig för eller ta hänsyn till andra. Brukar inte bry mig eftersom hon är rätt oförarglig, men idag trampade hon mig på tårna. Hon hävdade att man så fort man fått en diagnos om en svår sjukdom direkt är inne i vårdsystemet. Du har fel sa jag. Nej, det har jag inte sa hon, jag vet! Och ändå vet hon att pappa dog i cancer nyligen. Då brast det. Hon skämdes och var tyst resten av resan. Nästan iallafall utom när hon hade åsikter om barnuppfostran precis innan hon gick av. Tur för henne att hon gick av där hon gjorde.

Pappa!

Jag vill bara skrika att du ska komma tillbaka. Men ingen kommer att höra. Jag kan skrika så högt jag kan men det hjälper inte. Kan aldrig mer få dig tillbaka hur jag än försöker.

Hälsning från vännerna

"Jag träffade dina vänner i kväll. R sa att han saknar dig "typ jämt". Vid bordet där du brukade sitta fattades det någon. De sa det. Det är inte detsamma utan dig. Det är tomt. Du skulle ju suttit där med dina vänner. De som tyckte så mycket om dig och som betydde så mycket för dig. De hann aldrig säga hejdå till dig. Det gick för fort. Men du ska veta att de uppskattade din vänskap och att de aldrig kommer att glömma dig."

Gräsänka

För första gången sedan vi flyttade ihop jag och J så ska jag sova ensam en hel helg. Han har just dragit för att ta nattåget till sin mormor i Piteå. Han kommer inte hem förrän på måndag. Ser faktiskt fram emot en helg i ensamhet. har en del planer för helgen men också en del timmar för mig själv som jag ska försöka förvalta väl.

Guldägget

I går var jag på Guldäggsgalan. Där vimlade det av reklam människor och det delades ut priser i olika reklamkategorier. När jag satt där så tänkte jag på pappa. Att han varit på de där festerna hundra gånger och varit en av dem som stått på scenen och tagit emot priser. Jag såg välkända ansikten. Gamla kollegor och vänner till pappa. Kände mig anonym i mängden och undrade hur många som som egentligen vet att pappa inte finns mer. Det var längesen pappa var en av dem. Skulle dessa framgångsrika, hippa människor ens bry som de visste?

Ledsen

Idag är jag ledsen. Jag trivs inte på jobbet. Efter en mysig påsk känns alls så hopplöst. Det känns inte som om det finns någon plan för varför jag är där jag är. Jag kanske måste ha mer tålamod. Det kanske blir bra till slut. Men just nu så känns det inte så. Längtar efter någonstans där jag känner att jag hör hemma.

Det kom ett bud...

I dag ringde det på min telefon. Det var en blomsteraffär på Ynglingagatan som talade om att jag skulle få blommor. Jag kunde verkligen inte förstå från vem och varför. När jag kom hem väntade tre stora, fina och rosa rosor med ett kort. På kortet stod, "Till dig, din pappa, och vardagen". Det var från en av mina käraste vänner. En vän som har det väldigt jobbigt och som jag tycker mycket om. Jag tror att jag kan förstå det tunga hon går igenom och jag tror att hon förstår mig. Jag tror också att blommorna kom just därför. För ömsesidig förståelse.

Blommorna behövdes idag, de gjorda mig glad. Jag finns här när du behöver mig.

Ledigt

Nu är det snart påskledigt. Hela 5 dagar att göra vad man vill under. Ska bli så skönt. Nu ska jag bara göra det jag själv känner för utan några måsten ett par dagar. Behöver göra sånt som jag mår bra av. Åker till landet på lördag så jag hoppas att det blir fint väder. Hoppas att inte infektionen jag har längst bak i munnen blir värre under helgen för jag har ingen lust att gå till tandläkarna akut i påsk.

Orolig för mina nära

Trots att jag ofta är ledsen själv både för saker jag vet om och saker som jag själv inte kan förklara blir jag så orolig när någon i min närhet inte mår bra. Jag får ont i hjärtat av att veta att någon jag älskar är ledsen. Då vill jag hjälpa, krama och trösta. Men det känns i bland som om man inte räcker till. Det är så svårt att veta vad man ska göra för att hjälpa. Jag vet ju att man själv bara vill vara i fred i bland när man är nere i en svacka. Utan att folk frågar även om det är av välmening. Och ibland vill man åandrasidan att hela världen ka veta att man är ledsen och då behöver man massa tröst och stöd. Det är svårt det där. Extra svårt blir det när man är några stycken som alla går igenom perioder av mörker samtidigt som det kan vara till hjälp att veta att man inte är ensam. Ni vet att jag finns här!

livskvalitet?

Ska livet vara så här? Ska det fortsätta på samma sätt genom hela livet? Jag vill hoppa av ekorrhjulet och förverkliga mina drömmar. Jag vill inte förbruka mitt liv. Har fått bevis för att det inte alltid blir så långt som man har tänkt sig. Jag vet i allafall att livskvalitet för mig inte handlar om att göra karriär i mediavärlden, ändå är det ditåt jag strävar. Why? Känns som man lever i den här världen för att bevisa en massa saker både för sig själv och andra istället för att verkligen känna efter vad man vill. Varför nöja sig med att allt är ok? Vi har bara en liten stund på den här jorden. Jag vill i allafall förvalta den tid jag har väl. I morrn ska jag punkta ner vad jag vill åstadkomma och sen ska jag se om jag kan göra något konkret för att ta ett kliv i rätt riktning. Mot mina drömmar och mot livskvalitet. Jag har lovat pappa att leva hans drömmar och det löftet tänker jag hålla. Kanske är lättare sagt en gjort. Vi får se.

Pappas cykel

Min pappa hade en röd racercykel när vi var små. Jag minns hur han såg ut när han kom farande på den. Sedan skaffade pappa en ny cykel den röda blev stående i hans källare. Nu när vi gått igenom hans grejer så hittade min J cykeln, tog hem den och fixade till den. Han älskar den och hans cykelexpert till kompis är väldigt imponerad. Tänk om pappa hade vetat att J ville ha cykeln eller om J vetat att pappa hade den. Då hade pappa kunnat ta del av den glädje som J verkligen känner över den. Det hade gjort honom glad.

Appropå lammstek

..så blev det en i går när min bror och en föredetta arbetskamrat var här på middag. Blev jättegott. Sen blev det en massa vin och karaokessång i 6 timmar. Halv fem på morgonen gick de. Jag skrattade mycket. Det behövde jag.

Ringer inte

Ber om ursäkt till alla vänner som jag inte hör av mig till och som jag inte träffar om ni läser detta. Jag mår inte så bra just nu och orkar inte prata om det och då är det så jobbigt att ringa. Hoppas ni förstår. Kommer tillbaka snart.

Lammstek

Förra året vid i påsktider var pappa hemma hos oss på påskmiddag. Tror att det var på påskdagen. Vi hade gjort en stor lammstek. Han älskade den. Tror åt halva själv. Tänkte i går att det var bra att han fick äta så mycket eftersom det var sista gången han åt det. Hade tänkt att detta med lammasteken skulle bli en tradition tillsammans med pappa. Men tji fick jag.

I går

Några saker jag gjorde igår som kanske inte hade hänt om jag inte druckit så många glas vin:

1. Lutade mig lite launchigt mot en ljuspelare så att den välte över buffeébordet
2. Drev väldigt mycket och tydligt med en gammal arbetskamrat för att få min bror att skratta (fast han fattade ändå ingenting - arbetskamraten alltså)
3. Pratade engelska i en halvtimme med en tysk föredetta kollega och minns inte ett ord om vad vi pratade om, bara att jag pratade väldigt dålig engelska
4. Ringde en gammal klasskompis som jag inte pratat med på 100 år från en annan föredetta klasskompis mobil och föreslog en fyrmannafest. WHY?
5. Berättade en världsahemlis som jag inte fick berätta för en gammal arbetskamrat

Jag är för härlig....

Tiden kryper fram

Jag blir galen snart. Tiden går så långsamt idag och jag är så trött. Har inget alls att göra på jobbet idag och då går tiden extra sakta. Jag längtar hem till soffan och hamburgarna vi ska göra i kväll. Fett, salt och vila är vad jag längtar efter allra mest just nu.

Trött idag...

...vilket inte beror på att jag inte sovit för det har jag. Tungt. Det var ju fest igår. Det var kul. Jag var på bra humör och pratade med massa människor. Om vad vet jag inte. Har en känsla av att jag snackade lite för mycket med vissa. I går tyckte jag att det var en bra idé.. Idag inte lika bra.

Snart helg

...och jag längtar. Vill vara ledig och göra vad jag vill. I kväll ska jag på fest på mitt gamla jobb. Kommer nog bli kul. Massor av människor jag känner kommer. Bland annat min bror. Han är min lycka i livet numer. Tycker om att han kommer vara där. Han förstår mig som ingen annan. Han kommer hem till oss på lördag också. Ser fram emot det.

Träning

Har börjat träna. Måste sysselsätta mig med något. Jag är trött men samtidigt rastlös på kvällarna. Sorgen och tankarna tränger sig på. Vet inte hur jag ska hantera den. Det finns ju inga sätt att komma över sorg som den här. Inga konstruktiva sätt att gå vidare. Det är bara att låta tiden gå. Jag känner mig associal och sliten. Då är det skönt att springa tills man är helt slut och gymma tills musklerna värker och sedan gå hem och stupa i säng. Det är typ det jag orkar göra utöver jobbet just nu.

Foto

I går var vi hemma hos farmor. Hon visade oss ett foto på pappa strax innan han fick veta att han var sjuk. Det sista kortet. Han såg så levande ut. Glad och bekymmersfri. Han såg ut som pappa gjorde. Så som jag minns honom. Han är sig inte riktigt lik på de bilder jag har eftersom de inte är särskillt nytagna. Det knöt sig i magen på mig när jag såg kortet och jag kände en sån enorm kärlek för den skäggige, långhårige, småleende mannen på kortet. Det gjorde ont samtidigt som det värmde. Min älskade pappa.....

Inte glad

Jag är inte glad. Jag är trött på att skriva om att jag är ledsen så därför skriver jag inte alls. Har ingen insperation. Saknar pappa oerhört.

Vadagar

Jag hatar vardagar! Klarar inte av dem.