Känslig

Jag är i USA i veckan. Sitter just nu på 17:e våningen på ett hotell mitt i Seattle och tittar ut över skyskrapor och shoppinggator fulla med juldekorationer och belysning. I fjärran hörs en polissiren och solen börjar sjunka bakom de höga byggnaderna. Snart kommer det vara mörkt. Jag har känt mig förvånansvärt väl till mods sedan jag kom hit, men har just nu en liten dipp. I bland flyter allt bara på och går av sig själv. Man är på bra humör, man gör bra ifrån sig och man är social. Sedan behövs det så lite för mig för att allt ska vända. Jag tar saker otroligt personligt och har svårt att låta det rinna av mig. Det kan vara en kommentar, en situation som känns obekväm eller en oväntad uppgift som man känner att man inte riktigt behärskar. Idag var det en av mina kollegor som kommenterade hur jag sa en sak inför kunderna. Hon tyckte inte att det lät bra och tog mig åt sidan. Även fast jag vet att hon är speciell och en person som många gånger säger konstiga saker till folk kan jag inte låta det rinna av mig utan ältar det i mitt huvud hela tiden. Tror plötsligt att alla tycker att jag är oproffesionell. Det är ju egentligen inget att bry sig om, och det är sånt man får at i arbetslivet. Man kan inte alltid ha samma uppfattning om hur saker ska göras som alla andra. Men jag får väl älta detta en stund till så går det nog över om en stund.

Jul borta

I år kommer vi åka bort på julen. Det blir för jobbigt att vara hemma. Julen kommer aldrig mer bli sig lik och i år är det extra jobbigt. Denna högtid som jag vanligtvis älskar blir nu bara en smärtsam påminnelse om allt som hände för ett år sedan. Tomhet, sorg och jobbiga minnen.
Det känns bra att byta miljö under dessa dagar även om sorgen kommer följa med var vi än kommer att befinna oss.
Det kommer bli en annorlunda jul.
Från början var det tänkt att min man skulle följa med men jag tror dock inte att att det blir så. Han vill inte åka ifrån sin familj. Han säger det inte, men jag märker det. Även om det skulle betyda jättemycket om hans fanns vid min sida vill jag inte ha honom där om han mår dåligt och har dåligt samvete för att han inte är hemma med sin familj.

Om jag fick välja skulle jag lägga mig ner och blunda nu och sen vakna upp i Januari.

Ett år idag

Jag hatar detta fasansfulla datum. Den 18 november - dagen som för ett år sedan förändrade mitt liv för alldtid. Förra året en fredag. I dag en lördag.

För ett år sedan fick jag det samtal jag fasat för. Jag visste att pappa skulle ringa och meddela resultatet av magnetröntgen. Svaret blev det värsta tänkbara. Värre än jag någonsin kunnat tänka mig.

Det var dagen då jag bestämde mig för at oavsett hur lång tid pappa hade kvar att leva så skulle vi göra det bästa av den tiden. Men jag hade aldrig kunnat föreställa mig att tiden skulle bli så kort. Jag hann inte med.

Tiden bara går och idag har det gått ett år sedan vi fick alla var tvugna att ta in att pappa skulle försvinna ifrån oss. Fruktanvärt - inte minst för pappa. Tanken på hur det måste ha känts för honom hugger som en kniv. Såren läker aldrig.

Jag älskar dig pappa - glömmer dig aldrig!

Produktiv

Mitt i all ledsamhet har jag varit ganska produktiv idag. Känns som om jag gjorde rätt i att stanna hemma. Detta har jag åstadkommit: Sovit ut vilket var välbehövligt, budat på min drömlägenhet och dragit mig ur när priset blev för högt, jobbat lite, försökt byta överdrag på vår soffa, städat, pratat om livet och ätit kanelbullar med en god vän, och nu står jag och gör en GI-riktig middag endast gjord av saker jag hittat i skåpen. Har tillochmed duschat!

Hemma idag

Jag behövde vara hemma och samla tankarna idag. I går var en vidrig dag på jobbet. Kunde inte hålla tårarna borta och var helt ofokuserad hela dagen. Så fort någon sa något till mig var jag påväg att brista ut i gråt.
Behövde sova idag, slippa prata och hålla uppe en fasad, och slippa prestera.
Behöver få vara så ledsen som jag faktiskt är.

Ingen vacker syn

Tittar mig i spegeln. Ingen vacker syn att skåda. Ett blekt ansikte med svarta ringar under ögonen. Ansiktet ramas in av en grådassigt brunfärgat hår. Ögonen är matta och tötta och mungiporna pekar nedåt. Plötsligt ser jag hur lik jag är pappa när han såg så där sliten ut. En skrämmande syn.

Tung måndag

Det är tungt idag. Saknaden spränger i bröstet och bakom ögonlocken bränner tårarna.
Jag lyssnar på Thåströms tolkning av Nationalteaterns "Bara om min älskade väntar". Plötsligt är pappa så nära och året som gått känns obefintligt. Minnena kommer tillbaka och är tydligare än på länge. Känns som om det var i går vi höll varandra i handen och försökte ta in det besked vi just fått. Jag minns det vita lilla rummet och pappas kaffekopp. Snällt att han fick kaffe tillsammans med dödsdomen. Pappa hade svart skinnjacka på sig och han grät. Det var enda gången jag såg honom gråta under de 6 veckor som han levde med en dödsdom hängande över sig. Kommer aldrig glömma den dagen.

Det här är inte ett sår som läker, utan en livslång sorg och saknad. Vet inte om folk förstår det. I bland känns det inte så.

"Om idag inte var en ändlös landsväg
Och inatt en vild och krokig stig
Om imorgon inte kändes så oändlig
Då är ensamhet ett ord som inte finns

Men bara om min älskade väntar
Om jag hör hennes hjärta sakta slå...
Bara om hon låg här tätt intill mig
Kan jag bli den jag var igår

Jag kan inte se min spegelbild i vattnet
Jag kan inte säga sorglösa ord
Jag hör inte mitt eko slå mot gatan
Kan inte minnas vem jag var igår

Men barta om min älskade väntar
Om jag här hennes hjärta sakta slå...
Bara om hon låg här tätt intill mig
Kan jag bli den jag var igår

Det finns skönhet i flodens silversånger
Det finns skönhet i gryningssolens sken
Men då ser jag i min älskades öga
En skönhet större än allting som jag vet

Och bara om jag vet att hon väntar
Om jag här hennes hjärta sakta slå
Bara om hon låg här tätt intill mig
Kan jag bli den jag var igår"

Ett ljus

I dag har tänder jag och min bror ett ljus för pappa bredvid en bild på honom. Just idag saknar jag en gravplats att gå till.

Vinter

Idag kom vintern. Konstigt att det blir sånt kaos varje år. En sak kan man ju vara säker på, och det är att det blir vinter. När jag halkade fram längs gatan i mina högklackade stövlar med stelfruset ansikte och iskalla händer kändes det som om det aldrig varit någon sommar.

Jag känner mig matt just nu. Mörkret gör mig trött. Har haft så mycket som tagit upp min tid tankemässigt att jag inte ens hunnit vara ledsen på sistone. Jag har inte tagit mig tid för det. Till viss del förtränger jag. Det är iofs bra. Jag behöver koppla bort sorgen i bland. Jag tänker däremot på pappa varje dag. På så sätt lever han vidare. Senast idag fick jag en känsla av att jag skulle säga till pappa att vara försiktig med den hala backen utanför porten. Den är nog lika hal som den brukar, ända skillnaden är att ingen pappa kommer halka och slå sig i den. I allafall inte min pappa.

Vid den här tiden ungefär för ett år sedan fick vi veta att pappa skulle dö. Det har gått så fort. Jag förundras ändå över hur man lyckas gå vidare - men på något sätt går det. Snart ett år utan pappa.