Det är tungt idag. Saknaden spränger i bröstet och bakom ögonlocken bränner tårarna.
Jag lyssnar på Thåströms tolkning av Nationalteaterns "Bara om min älskade väntar". Plötsligt är pappa så nära och året som gått känns obefintligt. Minnena kommer tillbaka och är tydligare än på länge. Känns som om det var i går vi höll varandra i handen och försökte ta in det besked vi just fått. Jag minns det vita lilla rummet och pappas kaffekopp. Snällt att han fick kaffe tillsammans med dödsdomen. Pappa hade svart skinnjacka på sig och han grät. Det var enda gången jag såg honom gråta under de 6 veckor som han levde med en dödsdom hängande över sig. Kommer aldrig glömma den dagen.
Det här är inte ett sår som läker, utan en livslång sorg och saknad. Vet inte om folk förstår det. I bland känns det inte så.
"Om idag inte var en ändlös landsväg
Och inatt en vild och krokig stig
Om imorgon inte kändes så oändlig
Då är ensamhet ett ord som inte finns
Men bara om min älskade väntar
Om jag hör hennes hjärta sakta slå...
Bara om hon låg här tätt intill mig
Kan jag bli den jag var igår
Jag kan inte se min spegelbild i vattnet
Jag kan inte säga sorglösa ord
Jag hör inte mitt eko slå mot gatan
Kan inte minnas vem jag var igår
Men barta om min älskade väntar
Om jag här hennes hjärta sakta slå...
Bara om hon låg här tätt intill mig
Kan jag bli den jag var igår
Det finns skönhet i flodens silversånger
Det finns skönhet i gryningssolens sken
Men då ser jag i min älskades öga
En skönhet större än allting som jag vet
Och bara om jag vet att hon väntar
Om jag här hennes hjärta sakta slå
Bara om hon låg här tätt intill mig
Kan jag bli den jag var igår"
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Älskade du! Här är det också en ganska tung dag. Vet inte varför men jag är jättegråtig idag. Saknaden är stor här med.
Och nej, sorgen försvinner inte. Men det är nog meningen.
Jag skall leta fram en lördag på förslag! Något önskemål?
Vännen, önskar att jag kunde ge dig en kram! Inte för att det lindrar din smärta o saknad men för att jag vill att du ska känna min närvaro i din sorg. Tänker massor på det du lever med varje dag även om jag inte kan förstå. Finns här för dig om du behöver...
Många kramar J
Det svider i mitt hjärta också. Sorg och saknad går aldrig över, ibland är det lättare men ibland förbannat svårt.
Jag saknar dig också!
Kram
Åhh Pia!
Jag sitter här och gråter när jag läser det du skrivit... Jag minns också så väl den dagen vi fick beskedet om att Pappa hade en elakartad hjärntumör och hade max 1 år kvar att leva, det blev bara 5 månader...
Minns så väl hur Pappa stpplade fram till oss och grät och sa "Carina, nu är det slut med din Pappa..." Och jag tröstande sa "nejdå, min älskade Pappa nu kämpar vi på genom det här..."
Förbannade cancerskit, är det nåt jag hatar så är det dig!
Kramar om från en som vet att detta är en livslång sorg och saknad. Pappa saknas alltid!
Tänker på dig, kramar om/
Carina
Hittade din blogg idag när jag satt och saknade min far. Han lever fortfarande, men i ett skal av sig själv. År 2001 fick han en stroke och blev förlamad i halva kroppen. Sedan dess har han sakta tynat bort och idag finns bara hans hjärna kvar, instängd i en kropp som inte reagerar längre. Han kan inte äta, inte prata inte se ordentligt. Han sitter bara i sin rullstol hela dagarna eller sover. När jag läste ditt inlägg om hur ni fick er besked började jag gråta. Det finns ingen värre känsla, som att botten går ur en. Det värsta för mig är att jag inte kan sörja honom. Han lever ju fortfarande, och ändå sörjer man. För den person som jag kände finns inte mer....
Skicka en kommentar