till pappa

På en smal och snårig stig genom livet
tittade solen plötsligt fram och vinden vände
med solen i ryggen skulle du just ta det sista klivet
Då solen gick i moln, det var något som hände

De sa att något obarmhärtigt växte i din kropp
Något som slutligen skulle ta ditt liv
Det fanns inget de kunde göra för att sätta stopp
och rättvisan hade inte längre några motiv

Trots att du bestämt skulle kämpa och vinna
Blev striden kort och du mötte det värsta av öden
och allt blev snarare en kamp för att hinna
På en sekund stod du öga mot öga med döden

Jag höll din hand när du tog ditt sista andetag
Jag smekte din kind och höll handen på din panna
Min starka pappa var plötsligt liten och svag
Och kämpade för att hjärtat inte skulle stanna

Älskade pappa, du finns inte längre i livet
men mina minnen av dig är det bäste jag har
Jag kommer aldrig mer att ta något för givet
för det käraste jag hade finns inte längre kvar

Men i mitt hjärta lever du alltid och jag lovar att leva dina drömmar för du lever i mina

21/12 2005

Så har döden tagit ett riktigt krafttag om pappas kropp. I går ringde läkarna till min bror och sa att pappa måste in till sjukhuset akut. Han hade njursvikt och var uttorkad. Min bror åkte in med honom och var där i 5 timmar. Jag var där nyss tillsammans med min bror. har sjukskrivit mig nu. Han var så liten där han låg i sängen med en massa slangar fästa vid kroppen och han såg så tärd och trött ut. Han sa inte många ord, men det verkade som om han tyckte att det var skönt att vi var där ett tag. Han såg plågad utoch sa att det var mycket tankar i huvudet. Tänk att ligga där och änna att livet rinner ifrån en. Vi fick prata med hans läkare som var riktigt på deffensiven hela tiden. Hon var noga med att inte säga för mycket åt varken ena eller andra hållet. Men det verkar som det är avgörande hur pappas kropp tillgodogör sig vätskan och hur njurarna återhämtar sig hur länge han lever. Men det handlar nog om några veckor som mest. Själv är jag inställd på högst ett par dagar. Är även beredd på att kasta mig i väg redan ikväll. Jag vill att pappa ska känna hur mycket jag älskar honom, men det tror jag att han gör. Han måste veta det efter allt jag gjort för honom de senaste åren. Jag försöker att röra vid honom så mycket som möjligt och även att memorera hans ansikte. Han kommer nog inte hem något mer. Nu sitter jag bara och väntar på att telefonen ska ringa. Pappa, jag älskar dig!!!!!!

20/12 2005

Det är fruktansvärt att se pappa bli sämre och sämre för varje dag. I dag var han i så dåligt skick, mentalt iallafall, att han inte orkade prata. Han sa att han var deppig och bara ville vila. Han känner antagligen att livet rinner i från honom. Jag vet inte hur jag ska kunna hjälpa honom. Vill bara ge honom all kärlek som jag känner inom mig, men jag når inte fram till honom. Just nu snurrar många tankar i mitt huvud. hur kunde det gå så här snabbt. Ödet har verkligen tagit värsta tänkbara väg rakt igenom - från början till slut. Hur hemskt det än låter så vill jag för pappa skull att att allt ska gå hyfsat snabbt så att han slipper lida. Som han lever nu är knappast någon livskvalitet. Ringde honom i morse och hjärtat höll på att stanna på mig när han inte svarade. Jag såg framför mig hur han trillat ner från sin loftsäng och låg hjälplös eller död på golvet. Jag hann tillochmed tänka "Är det så här det slutade" innan min bror ringde och sa att han fått tag i pappa som tydlign var mycket uppstressad, upprörd och förvirrad för att telefonen ringde. Men vad ska man tro? Han har hela tiden varit noggrann att svara i telefonen just för att inte oroa oss. man blir ännu mer orolig när man vet att det är otänkbart att han skulle gå ut som läget är nu. Jag ringde honom igen för en stund sedan och han lät väldigt ledsen. Han sa att han var deppig och inte orkade prata. Vad ska man göra? Låta hom tyna bort i sin ensamhet? Samtidigt måste man ju respektera att han vill vara ensam. Vi var där igår. J lagade mat och han åt, men inte med någon vidare aptit. Han sa inte många ord under tiden vi var där. Han försvinner in i sig själv. Jag fick en ångestattack och var tvungen att rusa därifrån. jag känner hur han försvinner från mig bit för bit och dag för dag och jag kan inget göra. Var tungen att stanna hemma idag. Det funkar inte att vara duktig längre. Och så den här satans förbannade julen!!!!! Känns inte som om pappa är tillräckligt stark för att fira någon jul om han ens lever då. Hur ska jag hinna ta farväl, eller har jag redan gjort det genom att faktiskt prata med honom om det mesta jag ville? Pappa ahde några sjukvårdare hos sig igår som Johan har kontakt med, vi får se vad de kan göra. Tur att Johan tar tag i de praktiska bitarna nu för jag orkar inte. Jag får ta vid när han inte pallar mer.

18/12 2005

Fan vad tiden går fort. Idag var pappa sämre än någonsin. Pappa ringde i morse och var mycket förvirrad. Mamma var på väg dit, hon ville prata med honom. Jag frågade via sms om han ville gå en promenad och ta en fika idag, vilket var det han ringde om. J svarade i telefon och jag såg på hans blick att pappa inte lät som han brukar. Jag åkte dit och när han öppnade dörren blev jag chockad över hur han kunnat gå ner så mycket i vikt sedan i tisdags bara. Han var vit i ansiktet och ögonen matta. Vi satte oss på en varsin stol i köket och stirrade på varandra. Jag grät och pappa tittade på mig med tom blick. Vet inte vad som rör sig i huvudet på honom. Jag kramade honom och han kramade mig hårt tillbaka. Vi kramades flera minuter kändes det som. Kände tydligt hur lite som är kvar av honom. Min bror kom efter en stund. Jag är så glad att jag har honom. Vet inte vad jag skulle göra utan honom. Tror att han känner likadant. Pappa fick plötsligt för sig att han inte tagit morfinet som han ska ta morgon och kväll. Han tog tre tabletter, vilket jag antar var tre tabletter för mycket eftersom det är helt omöjligt att han inte tagit något tidigare pga hans förvirrade tillstånd. Tror att han glömmer och därför överdoserar. Hur ska man kontrollera det. Tror inte heller att han äter. Fanns inga tecken på att han ätit något på länge och med tanke på hur mager han blivit så har han säkert inte ätit sedan jag var där och åt tillsammans med honom för en vecka sedan. Vi ska nu gå dt varje dag under veckan som kommer för att se till att han äter. Vi köpte lite soppa som vi gjorde i ordning och han åt i alla fall upp en hel tallrik. Efter maten verkade han piggna till något. När pappa ville sova gick vi och fikade i två timmar jag och min bror. Vi hade ett långt samtal om pappa, praktiska saker som kommer komma med hans död och andra saker som vi inte hunnit prata om förut. Det var ett bra samtal och jag kände mig lugnare efteråt. När jag kom hem väntade min underbara pojkvän med en varm famn… Han är det bästa som finns och jag är så tacksam över att jag har honom och min otroliga bror och mamma. Är dock orolig för att det inte blir någon jul.

17/12 2005

En månad sedan beskedet om pappas cancer. Han har redan blivit mycket sämre i mina ögon i alla fall. Vet inte hur mycket sämre en läkare skulle säga att han är. Det kanske till och med är värre än jag tror. Pappa har kommit in i en annan fas nu också och han mår mycket sämre mentalt. För mig har nog det här varit den värsta dagen hittills. Först när vi fick beskedet var det en massa ledsamhet blandat med chock, men nu finns bara en djup oro och sorg. Det lilla hopp jag hade ett tag efter att den värsta chocken lagt sig känns helt bortblåst. Detta beror nog iofs mycket på pappas mentala tillstånd. Han är svår att nå och han har svårt att uttrycka vad han känner. Han får morfin för smärtan och känns lite avtrubbad på något sätt. Jag kan inte riktigt nå fram till honom. Jag försökte förklara idag att det känns som om min tid rinner i väg samtidigt som det gör fruktansvärt ont att han inte får glädjas åt det som ändå finns kvar i livet för honom. Istället stänger han in sig och isolerar sig. Han vill inte ses och det går inte att prata ordentligt. Julen som jag såg fram emot så mycket känns nu bara oändligt jobbig. Jag har verkligen tappat all glädje och allt hopp. Vill inte träffa någon och tycker att allt känns så meningslöst. Jag vill ha min pappa kvar. Jag vill att han ska få leva och få vara lycklig några år till. Han förtjänar att få må bra och känna livslust ett tag till. Tyvärr är den här världen så fruktansvärt orättvis. Jag orkar inte gråta längre, men tårarna trillar oavbrutet ändå och mitt huvud värker av spänning, tårar och sorg. Hur ska jag någonsin kunna bli glad igen och hur ska jag orka med mer sorg än så här? Orkar inte mer idag....

14/12 2005

Vilket jävla skit det här är. Jag är hemma från jobbet idag. Energin har tagit slut. Har varit för ”duktig” på sista tiden, och nu hinner allt i kapp mig. Har suttit hemma hos pappa två dagar i rad och vi har bara stirrat på varandra. Han ser utmärglad och blek, går knappt ut och är ständigt mer eller mindre hög på morfin. Vet inte om han tar den dosen han ska/behöver eller om han som gammal missbrukare petar sig så mycket han kan. I vilket fall som helst så kryper det i kroppen på mig att se honom sitta och försvinna bort i sin egen värld och bara få ur sig något ord då och då. För några veckor sedan var han positiv, pratade oavbrutet om sjukdomen osv. Det är helt naturligt att sjukdomen förändrar både hans mentala och fysiska hälsa, men det är så svårt att acceptera och så jobbigt att se. I dag blev vi osams. Eller det kanske bara var jag som blev arg egentligen. Men igår kväll var jag och min bror hos pappa. Det var lucia och min bror hade köpt med sig lussebullar och de drack kaffe. Pappa sa inte många ord under tiden vi var där, och när jag frågade hur det var med honom blev han bara irriterad. Vi var någon timme eller lite mer eftersom jag kände hur irritationen kröp sig på mig och tillslut kände att jag bara var tvungen att komma därifrån. Sedan gick vi hem till mamma för att diskutera hur vi ska kunna hjälpa pappa och vad vi skulle kunna hitta på med honom för att motivera honom. Min bror kom tillexempel på att han och pappa kunde gå på hockey idag och skulle fråga om han ville det. Men nej, det ville han inte. Vi pratade också om att ta med honom till Köpenhamn över en dag, men jag tappade liksom lusten. Även om han är sjuk och trött så är han inte SÅ sjuk ännu och han borde kanske offra sig för vår skull EN gång i alla fall, eftersom vi försöker göra saker för hans skull hela tiden. Blir rädd att han mår sämre än vad han säger också. Därför blev jag arg. Ledsen. Frustrerad. Nu får Min bror ta över ett tag, jag lägger mig och drar täcket över huvudet.

11/12 2005

Ytterligare några veckor har gått. Har varit mycket annat de senaste veckorna så jag har inte riktigt orkat tänka. Eller snarare, energin räcker inte till allt. Vi har flyttat, jag har fått nytt jobb osv. I dag är en dålig dag med mörka tankar. Pratade med pappa i morse. Han är luddig i skallen av morfindosen som han får och lät deppigare idag än på länge. Jag vet inte hur jag ska hantera det riktigt. Vet inte om han vill ha sällskap eller inte. Döden har dessutom blivit ett mer tabubelagt ämne nu än från början och han är otålig och lättretlig. Vet inte om han vill ha sällskap eller inte. Samtidigt så känns det inte som om det ger varken honom eller mig något att sitta och stirra på varandra i hans lägenhet. Har fått en allt mer panikartad känsla i kroppen att något måste hända snart. Jag är så rädd att det ska gå för fort så att jag känner att jag inte hann med när han väl är borta. Läkarna säger att det kan ta allt från någon månad upp till ett år innan han är död. Det beror på hur snabbt han försämras. Han kommer inte kunna få någon behandling utan bara smärtlindring Jag hoppas så innerligt att det inte går för fort. Skulle så gärna vilja få uppleva något roligt med pappa, som en resa eller något. Men som det är nu så är han trött, vilket jag tror främst beror på de mediciner han får. Julen närmar sig och jag hoppas att pappa är hyfsat pigg och framförallt att han lever och är hemma när julen kommer. Det här lär bli den sista julen vi har tillsammans och julen har alltid varit viktig för oss – om vi nu får en jul till överhuvudtaget. Det har varit julen och somrarna på landet som vi konsekvent har haft tillsammans med pappa. Jag känner att tiden rinner ifrån oss och blir alldeles panikslagen emellanåt. J tycker synd om sig själv som måste ”trösta” mig känns det som. Verkar som om han vill att jag ska tycka synd om honom också. Han har inte energi säger han och ignorerar mig när han klappat mig på huvudet i fem minuter. Jag vet inte hur vi ska lyckas ta oss igenom detta när det är så här redan nu. Känns som om jag bara är en börda när jag är ledsen och att jag bara skapar dålig stämning. Så länge jag är LAGOM ledsen på ett sätt som han tycker är ok, och när han tycker det är ok så funkar det. Jag vet att det är jobbigt för honom också, men är det min sak att ge honom tröst? Det är ju MIN pappa som ska dö!!!! En annan jobbig sak i allt det här att folk lever sina liv vid sidan om mitt känslomässiga kaos och glömmer ganska fort vilken situation man är i. De fattar liksom inte att mitt tillstånd är konstant men att jag har bättre och sämre dagar. Folk orkar tycka synd om en ett tag, sedan får det vara bra…. Jag vill inte att folk ska tycka synd om mig och jag behöver inte få uppmärksamhet, men det är någon slags förståelse som jag kan sakna från vissa. Kanske reagerade på samma sätt när mitt liv var som vanligt, jag vet inte. Nu pratar jag främst om folk på jobbet. Men man ser verkligen vilka som känner verklig empati och inte. Orkar inte träffa mina vänner. Vet inte varför, men jag orkar inte sitta och lyssna på lyckliga historier och inte heller älta mina problem. Orkar inte prata om vardagliga saker heller eftersom de känns så banala, och vad ska man då prata om??
Jag känner mig i alla fall väldigt ensam just nu, som om ingen förstår mig och det kanske ingen gör heller. Antagligen kan man inte heller vänta sig det. Hursomhelst, det är väl inte mer att orda om just nu, men det är ganska skönt att skriva vad man känner. Ända sättet att få det ur sig känns det som.

Tisdag 21/11

4 hela dagar har gått sedan beskedet om att pappa kommer att dö i cancer. När vet vi inte…Kanske lika bra det. Jag hoppas att det dröjer, men samtidigt känns allting väldigt osäkert. Jag försöker tänka positivt, men blir ändå skrämd av mig själv när jag blir för positiv. Igår gick allt väldigt bra och jag kände mig väldigt stark och det var nästan som att allt bara varit en ond dröm. Pappa är själv mycket positiv och stark just nu och säger att han ska leva vidare ett tag till osv. Fruktar bara för den dagen då han ramlar ner i samma svarta hål som jag är nere i några gånger om dagen. Men med den inställningen han har tar han sig säkert upp igen. Försöker att inte tänka för långt framåt. Har julen som någon slags milstolpe just nu och hoppas verkligen att han finns kvar då. Jag skulle så gärna vilja ta med mig pappa på en resa eller i alla fall åka till landet en gång i vinter. Vi väntar nu på att pappa ska få komma till en cancerspecialist som kan ge någon form av prognos. Om det kanske finns någon behandling som kan bromsa sjukdomsförloppet eller liknande. I alla fall minska smärtor och liknande så småningom. Jag får panik emellanåt för jag tycker att det är så orättvist. Jag vill att pappa ska få leva och jag vill ha honom kvar. Min bror är i Thailand och jag skulle verkligen vilja att han kom hem nu. Det ä bara han som kan förstå mig helt. J är bra, men det känns som om han är irriterad på mig samtidigt. Jag kan inte riktigt kontrollera mina känslolägen och mitt humör och han kan inte riktigt hantera mitt inkonsekventa humör. Samtidigt som jag är jävligt bestämd att jag ska klara detta är jag så rädd att det ska gå för fort. Jag vill känna att jag sagt det jag vill säga, jag ville hinna ta lite bilder på pappa och jag vill umgås med honom. Helst skulle jag vilja resa med honom. Det är så orättvist och jag blir så arg för att det drabbar oss och främst för att det drabbar honom. Jag tänker på mitt bröllop….Jag tänker på mina framtida barn….jag tänker på allt det där som pappa antagligen inte kommer få uppleva.
Hur som helst så hoppas jag mest av allt att han får en bra tid av det som är kvar, och att han slipper för mycket plågor – både psykiska och fysiska.