11/12 2005

Ytterligare några veckor har gått. Har varit mycket annat de senaste veckorna så jag har inte riktigt orkat tänka. Eller snarare, energin räcker inte till allt. Vi har flyttat, jag har fått nytt jobb osv. I dag är en dålig dag med mörka tankar. Pratade med pappa i morse. Han är luddig i skallen av morfindosen som han får och lät deppigare idag än på länge. Jag vet inte hur jag ska hantera det riktigt. Vet inte om han vill ha sällskap eller inte. Döden har dessutom blivit ett mer tabubelagt ämne nu än från början och han är otålig och lättretlig. Vet inte om han vill ha sällskap eller inte. Samtidigt så känns det inte som om det ger varken honom eller mig något att sitta och stirra på varandra i hans lägenhet. Har fått en allt mer panikartad känsla i kroppen att något måste hända snart. Jag är så rädd att det ska gå för fort så att jag känner att jag inte hann med när han väl är borta. Läkarna säger att det kan ta allt från någon månad upp till ett år innan han är död. Det beror på hur snabbt han försämras. Han kommer inte kunna få någon behandling utan bara smärtlindring Jag hoppas så innerligt att det inte går för fort. Skulle så gärna vilja få uppleva något roligt med pappa, som en resa eller något. Men som det är nu så är han trött, vilket jag tror främst beror på de mediciner han får. Julen närmar sig och jag hoppas att pappa är hyfsat pigg och framförallt att han lever och är hemma när julen kommer. Det här lär bli den sista julen vi har tillsammans och julen har alltid varit viktig för oss – om vi nu får en jul till överhuvudtaget. Det har varit julen och somrarna på landet som vi konsekvent har haft tillsammans med pappa. Jag känner att tiden rinner ifrån oss och blir alldeles panikslagen emellanåt. J tycker synd om sig själv som måste ”trösta” mig känns det som. Verkar som om han vill att jag ska tycka synd om honom också. Han har inte energi säger han och ignorerar mig när han klappat mig på huvudet i fem minuter. Jag vet inte hur vi ska lyckas ta oss igenom detta när det är så här redan nu. Känns som om jag bara är en börda när jag är ledsen och att jag bara skapar dålig stämning. Så länge jag är LAGOM ledsen på ett sätt som han tycker är ok, och när han tycker det är ok så funkar det. Jag vet att det är jobbigt för honom också, men är det min sak att ge honom tröst? Det är ju MIN pappa som ska dö!!!! En annan jobbig sak i allt det här att folk lever sina liv vid sidan om mitt känslomässiga kaos och glömmer ganska fort vilken situation man är i. De fattar liksom inte att mitt tillstånd är konstant men att jag har bättre och sämre dagar. Folk orkar tycka synd om en ett tag, sedan får det vara bra…. Jag vill inte att folk ska tycka synd om mig och jag behöver inte få uppmärksamhet, men det är någon slags förståelse som jag kan sakna från vissa. Kanske reagerade på samma sätt när mitt liv var som vanligt, jag vet inte. Nu pratar jag främst om folk på jobbet. Men man ser verkligen vilka som känner verklig empati och inte. Orkar inte träffa mina vänner. Vet inte varför, men jag orkar inte sitta och lyssna på lyckliga historier och inte heller älta mina problem. Orkar inte prata om vardagliga saker heller eftersom de känns så banala, och vad ska man då prata om??
Jag känner mig i alla fall väldigt ensam just nu, som om ingen förstår mig och det kanske ingen gör heller. Antagligen kan man inte heller vänta sig det. Hursomhelst, det är väl inte mer att orda om just nu, men det är ganska skönt att skriva vad man känner. Ända sättet att få det ur sig känns det som.