20/12 2005

Det är fruktansvärt att se pappa bli sämre och sämre för varje dag. I dag var han i så dåligt skick, mentalt iallafall, att han inte orkade prata. Han sa att han var deppig och bara ville vila. Han känner antagligen att livet rinner i från honom. Jag vet inte hur jag ska kunna hjälpa honom. Vill bara ge honom all kärlek som jag känner inom mig, men jag når inte fram till honom. Just nu snurrar många tankar i mitt huvud. hur kunde det gå så här snabbt. Ödet har verkligen tagit värsta tänkbara väg rakt igenom - från början till slut. Hur hemskt det än låter så vill jag för pappa skull att att allt ska gå hyfsat snabbt så att han slipper lida. Som han lever nu är knappast någon livskvalitet. Ringde honom i morse och hjärtat höll på att stanna på mig när han inte svarade. Jag såg framför mig hur han trillat ner från sin loftsäng och låg hjälplös eller död på golvet. Jag hann tillochmed tänka "Är det så här det slutade" innan min bror ringde och sa att han fått tag i pappa som tydlign var mycket uppstressad, upprörd och förvirrad för att telefonen ringde. Men vad ska man tro? Han har hela tiden varit noggrann att svara i telefonen just för att inte oroa oss. man blir ännu mer orolig när man vet att det är otänkbart att han skulle gå ut som läget är nu. Jag ringde honom igen för en stund sedan och han lät väldigt ledsen. Han sa att han var deppig och inte orkade prata. Vad ska man göra? Låta hom tyna bort i sin ensamhet? Samtidigt måste man ju respektera att han vill vara ensam. Vi var där igår. J lagade mat och han åt, men inte med någon vidare aptit. Han sa inte många ord under tiden vi var där. Han försvinner in i sig själv. Jag fick en ångestattack och var tvungen att rusa därifrån. jag känner hur han försvinner från mig bit för bit och dag för dag och jag kan inget göra. Var tungen att stanna hemma idag. Det funkar inte att vara duktig längre. Och så den här satans förbannade julen!!!!! Känns inte som om pappa är tillräckligt stark för att fira någon jul om han ens lever då. Hur ska jag hinna ta farväl, eller har jag redan gjort det genom att faktiskt prata med honom om det mesta jag ville? Pappa ahde några sjukvårdare hos sig igår som Johan har kontakt med, vi får se vad de kan göra. Tur att Johan tar tag i de praktiska bitarna nu för jag orkar inte. Jag får ta vid när han inte pallar mer.