Rädd

Nu har livet återgått till det vanliga känns det som. Det gör mig rädd. Klart inte allt är som vanligt egentligen, men vardagen börjar så sakteliga komma tillbaka. Livet känns ganska mycket som vanligt igen. Jag har till och med känt mig glad de senaste dagarna utan ett spår av ledsamhet. Det gör mig livrädd! Har jag glömt? Förtränger jag? Älskade jag inte pappa så mycket som jag trodde? Eller är det helt enkelt så att kroppen och hjärnan måste ta en paus från all sorg och ledsemhet? Antagligen det sistnämnda. För sorgen är väl inte borta, den håller sig nog bara undan ett tag för att jag ska få lite energi och ork tillbaka. Det är inte så att jag vill må dåligt, men jag vill inte förtränga eller glömma och jag behöver faktiskt sörja pappa ett tag till. Vore konstigt om jag redan hade sörjt färdigt. Jag ska nog bara inte tvinga mig själv att tänka om hjärnan vill något annat just nu. Och just nu vill den tänka på vardagliga och enkla saker. Känns som att allting finns där inuti mig, men att jag inte har tillräckligt med ork för att gräva fram det. Låter det nog ligga kvar där inne tills det bubblar upp av sig själv och tar till vara på den här tiden. Tar några djupa andetag så att jag har ordentligt med luft när sorgen griper tag i mig igen.....

Hemma

Min hårddisk har kraschat på jobbet så jag har lite svårt att jobba. Tänkte passa på att skriva några rader. Jag längtar hem. Jag vill bara vara hemma och helst inte gå ut. Känner mig trygg hemma. Hemma kan jag vara mig själv och precis som jag vill. Jag behöver inte låtsas eller anstränga mig för att vara glad. Jag kan slappna av och vara precis som jag är. Ingen kan nå mig hemma om jag inte vill. Jag behöver inte träffa någon och kan strunta i att svara i telefonen om jag känner för det. Jag behöver inte vara duktig eller stark. Det är så skönt. Vill bara ligga i soffan med J och kramas eller kolla på något meningslöst tv-program som skingrar tankarna. Eller lägga mig under täcket och bara blunda i mörkret. Mitt hem är verkligen min borg....

Bra?

Vad ska man svara när folk frågar, "hur är det?", "hur läget?" eller "hur mår du?"... Pappa svarade alltid "Som vanligt" på den frågan när det varken var bättre eller sämre än vanligt. Jag blev irriterad på att han aldrig kunde säga att det var bra eftersom jag ändå visste att det inte var "bra" i den bemärkelsen att allt var toppen. Det sista året var han ändå bättre på att säga att det faktiskt var bra eftersom han faktiskt tyckte att det var det ända till han blev sjuk i cancer. Jag tycker fortfarnade att det är svårt att säga till folk att det är bra när det frågar hur man mår. Det är ju inte bra, men vissa dagar är bättre än andra och många dagar är faktiskt nästan bra. Fast folk vet ju hur läget är och om jag svarar "bra" betyder det ju inte att folk tror att det nu är ett konstant läge och att de skulle tycka att det vore konstigt om jag skulle svara att det inte var något vidare nästa gång det frågar. Eller? Jag föredrar att säga att det är bra istället för att alltid svara "bra efter omständigheterna" vilket egentligen är sanningen. Idag mår jag ju faktiskt ganska bra och då måste jag ju kunna tillåta mig själv att säga det på samma sätt som jag måste kunna säga att det "känns sådär" eller "inget vidare" om det är så utan att känna mig tjatig eller som om jag ältar. Jag skulle inte säga att jag är olycklig, men inte heller lycklig. Jag är väl helt enkelt en hyfsat lycklig person som precis som min bror har en ganska melankolisk konstant grundkänsla i kroppen som jag alltid haft, men som oftare känner mig lycklig än olycklig. Dessutom har jag nu också sorg vilket jag inte hade innan vilket gör att jag är en hyfsat lycklig, ibland melankolisk person med sorg som oftast är glad. Herregud vilken konstig människa jag är.

Några ord

Vill bara säga några ord till dig pappa. Kan ju inte ringa dig så jag skriver dem här så når de iallafall ut på något sätt och hamnar inte bara på ett papper i nåt skåp.

Idag har varit borta från oss en månad. En hel månad. Känns ofattbart på två sätt. För tiden har gått så fort, men ändå känns det som en evighet sen jag såg dig sist. Saknar dig så att det är helt förskäckligt. Saknaden gör fysiskt ont i bröstkorgen och du har lämnat mig ensam med all smärta. Fast jag är inte arg på dig för det. Det är bara så sorgligt. Vi är många som känner smärtan, men på våra egna sätt och det gör att jag känner mig ensam. Ingen kan känna som exakt jag gör och jag kan inte känna exakt som någon annan. Jag älskade ju dig på mitt alldeles speciella sätt och har mina egna minnen av dig. Fast jag älskar dig ju fortfarande förstås. Kommer alltid göra det. Hur skulle jag kunna sluta? Varför kan du inte bara komma gående emot mig med din raska steg och ge mig en sån där stel men ändå hjärtlig kram och göra den där minen du gjorde när du sagt något dumt men ändå tyckte att det du sagt var ganska roligt? Jag saknar det, det var ju du och det är ju just därför jag älskar dig så mycket.

Känner mig ensam utan dig. Ingen förstår mig så bra som du gjorde.

abstrakt

Kan tyckas att jag bara maler på med allt elände och aldrig skriver om det som är roligt eller bra. Det finns en anledning. Jag skriver inte bra när jag är glad. Dessutom är har jag denna blogg främst i terapisyfte, alltså skriver jag när jag känner att jag har något jag behöver skriva av mig om. Idag är jag deppig. Japp, deprimerad. Inte ledsen så att tårarna rinner, men väldigt låg. Känner ingen glädje över något alls. Är hemma från jobbet. Orkade inte i morse. Pappa fattas. Han fattas oerhört mycket. Vi var i hans lägenhet i går och rensade bland hans saker. Det blir så abstrakt allting när man står där och går igenom hans saker och hittar bitar ur hans liv. Ett cv, dikter som han skrivit (några om döden), pappas ringar, lönespecifikationer från förr, noter, plektrum, böcker, brev etc. Hans telefonbok låg uppslagen med våra telefonnummer i köket, en halvfull flaska whiskey som han köpt för att bjuda vänner på i skafferiet. Boken jag köpte som han aldrig läste, sista skivan han lyssnade på i cd:n (Ebba Grön), en kastrull på spisen...
Han kommer aldrig mer tillbaka hem.

Tomt

Dagen efter begravningen vaknade jag med en märklig känsla i kroppen. Jag var inte längre glad som kvällen innan och inte heller ledsen, men tom. Tom på alla känslor, väldigt låg och trött. Kände bara för att sova hela dagen. Kände för första gången att jag inte orkade tänka på pappa. Ville bara tänka på ingenting utan att försöka framkalla några känslor hos mig själv. Jag sov mig igenom hela dagen nästan. Behövde det säkert.

Det är så många som har sagt till mig att "det blir bättre efter begravningen", "efter begravningen kan du gå vidare" osv. Jag har blivit väldigt irriterad när jag hört detta. De som säger så har aldrig mist en nära anhörig. Begravningen är ju bara en praktisk del av allt som det innebär att pappa är död. Men annars är ju ingenting förändrat. Han är fortfarande borta. Visst är det skönt att att slippa oroa sig för begravningen och allt som kommer med den, men det dämpar ju inte smärtan på något sätt att denna del är över. Jag vill inte ta avsked av pappa, det vill jag aldrig göra. Jag kommer nog så småningom acceptera och vänja mig vid att han inte finns, men jag vill att han ska vara levande inom mig och då vill jag inte ta ett avsked. Det känns konstigt när folk säger att man ska gå vidare efter begravningen. På vilket sätt då? Jag har redan gått vidare genom att jag börjat jobba och gör "vanliga" saker på min fritid. Jag planerar fortfarande mitt bröllop och kan fortfarande glädjas åt saker. När man går vidare efter att ett förhållande tar slut tex så lägger man saker bakom sig, men jag kan inte lägga pappa bakom mig och lämna honom i det förflutna. Det kommer jag aldrig kunna eller vilja göra. Han finns i mina tankar nästan alltid och alla minnen av honom vill jag hålla levande så länge jag kan. För de som säger så kanske menar att jag ska bli som vanligt igen, så som jag var innan pappa blev sjuk. Jag kanske aldrig blir exakt densamma igen, för min verklighet ser helt annorlunda ut nu. Även om jag så småningom inte kommer att prata med andra så mycket om pappa och om vad jag känner så är jag övertygad om att jag kommer att tänka på honom varje dag i resten av mitt liv. Jag kommer aldrig kunna släppa sorgen över att han inte fick leva sitt liv tillsammans med alla de människor som faktiskt älskade honom och ville ha honom kvar en stund till.

Begravning

I fredags hade vi begravning för pappa. Det var jättefint. Vi hade valt en vit enkel kista och hade bara placerat tre ljuslyktor och tre röda rosor ovan på. Pappas vän BM hade skickat en jättefin bukett som låg vid sidan om kistan, men det var allt. Vi kom i sista minuten till kapellet och de flesta var redan där. Blev ett hastigt hälsande på alla. Det var många som kom. Både några av mina vänner och de flesta av min brors vänner var där. Släkten var så klart där, farmor, min faster, kusinerna och alla pappas kusiner. Pappas nya vänner kom också men även några av hans gamla. M och P kusinerna från mammas sida var också där och mamma och hennes sambo. Jag önskar att pappa vetat och känt hur många som älskade och brydde sig om honom i hans ensamma stunder. Det blev i allafall en ganska skön bekräftelse för mig.

Det blev en fin cermoni och officianten pratade om allt vi bett honom prata om och gjorde det väldigt bra. Han läste ochså en dikt som jag skrivit och spelade en låt som Johan skrivit till pappa och som vi spelat i tillsammans på cd i förväg. Vi spelade också "Sommarkort" med Cornelis och "Se dig om" med lars Winnerbäck som sita låt. Det blev fint. Det konstiga var att jag inte fick fram några tårar under hela cermonin. Jag grät men tårarna stannade bakom ögonlocken. Inte ens när jag skulle ta avsked vi kistan kom några tårar. Jag var så ledsen, men det liksom fastnade. Jag har ju gråtit så mycket redan, men det var någor annat. Jag kände att jag förberett mig på att det skulle vara så fruktansvärt. Det var inte fruktansvärt, det var vackert. Livet utan pappa är fruktansvärt, men cermonin var bara vacker.

Efter åkte vi hem till mamma och åt lunch med vännerna som inte skulle tillbaks till jobbet. Släkten åkte hem till farmor. Det var skönt att samlas en stund efter. Jag måste faktiskt säga att jag kände mig glad efteråt och det var skönt att få skratta. På eftermiddagen gick jag och mamma och shoppade lite och sedan gick jag och J och tog en öl med några av mina kompisar. Senare mötte vi upp min bror och hans kompisar och käkade middag på Helene's och sedan vidare till Mellow. Det var en rolig kväll och skön avslutning på en konstig dag.

Mina kära

Hade velat att pappa skulle kunnat läsa det jag skrivit till honom och vill därför passa på att skriva några rader till de människor som finns kvar och faktiskt kan ta del av det jag vill säga. Detta är till de människor som får mig att skratta, de som orkar lyssna, de som jag kan gråta med och de som bara finns och gör att jag verkligen vill leva många många år till.

Först och främst min stora kärlek J. Om inte du hade funnits skulle mitt liv kännas betydligt eländigare än det gör nu. Du är den tryggaste och mest genuint snälla människa jag någonsin träffat. Jag älskar att komma hem till dig och att du alltid möter mig i hallen med dina varma kramar. Du tar hand om mig och bryr dig om mig som jag aldrig kunnat föreställa mig var möjligt och du får mig att skratta när jag behöver det. Det och mycket annat älskar jag dig för.

Min älskade bror. Är det något som jag är stolt över här i världen så är det dig. Du har så sunda väderingar, bryr dig så mycket om andra och är nog en av de roligaste personerna jag känner. Att se dig vara ledsen för samma saker som jag själv är ledsen för gör nästan mer ont än saknaden. Men som vi sa samma dag pappa blev sjuk. Vi kommer klara detta tillsammans. Jag behöver verkligen dig. Jag ser så mycket av pappa i dig och det gör mig glad. När vi pratar om våra gemnesamma och enskillda minnen av pappa så känns han fortfarande så levande. Aldrig trodde jag väl när jag var 15 att jag en dag skulle värdera dig så högt som vän som jag gör.

Mina vänner. Har så många vänner som bryr sig om mig och som är ett fantastikt stöd. Inte bara som tröst utan även för att ibland tillåta sig att tänka på annat, skratta och vara glad. Även de vänner som jag inte träffar så ofta är jag oerhört tacksam för. Bara era tankar via sms eller mail betyder hur mycket som helst. Jennie, Sophie, Jenni, Linda, Marre, Linda, Tina, Lisa, Marre Frida, Åsa, Lotta, Korven mfl... Jag har lärt mig att alla hanterar sorg olika, men var och en av er fyller än alldeles speciell funktion, inte bara i mitt sorgearbete utan framförallt i mitt liv.

Anledningen till att jag överhuvudtaget kom på tanken att skriva om detta är för att jag vill uppmärksamma min fantastiska MAMMA. Har med avsikt lämnat den allra viktigaste personen till sist. Även om vi haft svårt att komma överens om saker i livet är jag otroligt stolt och glad över att jag har dig. Vad skulle jag gjort utan dig under alla dessa år? Det här är mitt sätt att be om ursäkt till dig för att jag var en hemsk tonåring och för alla hemska saker jag sagt till dig genom åren. Du förtjänade det aldrig. Du vet att jag har så svårt att säga förlåt - precis som pappa. Men att skriva det är lättare. Så förlåt. Är det något jag lärt mig av att förlora pappa så är det inte ta mina kära för givet och det lovar jag att jag aldrig kommer göra med dig mamma. Är så glad över att du alltid funnits som en stor varm filt av trygghet som du svept in oss i under hela vår uppväxt. Jag älskar dig mer än något annat i den här världen.

Det finns några till som jag verkligen uppsakattar och tycker väldigt mycket om....Lena, Mia, Pyret och Henning tex....

Älskar er alla

Sömnlös

Jag kan inte sova på kvällarna. Ligger vaken och funderar fram till klockan 2-3. Ibland somnar jag ganska snart efter att jag lagt mig men vaknar igen efter en timme med hjärtklappning och kallsvettningar. Mardrömmar. Har haft mardrömmar under en längre tid och periodvis under en mycket lång tid, men just nu är det värre än någonsin. När jag vaknar på morgonen känns det outhärdligt att gå upp. Jag är så trött. Har börjat drömma om pappa men drömmarna är diffusa. Brukar alltid komma i håg vad jag drömmer men när jag drömmer om pappa kommer jag bara ihåg ATT jag drömt om honom.

Begravning på fredag. Är nog nervös. Känner mig orolig för hur jag kommer reagera av att se pappas kista och allt det där. Min älskade pappa i en vit kista. Bättre det än i en kylbox som nu, men ändå ofattbart, overkligt och fruktansvärt.

Oväntat besök

Idag kom den. Verligheten som hittils hållt sig på behörigt avstånd knackade på dörren. Den kom ganska sent och mitt i en film. En komedi tillråga på allt. Kom bara sådär och förstörde allt det roliga. Vekligheten hade en stor påse sorg med sig också som present. Jag som hatar oanmälda besök. Samtidigt har jag ju väntat på att den skulle komma, bara inte vetat när. Här sitter jag nu med en tung påse sorg i knät och vet inte vad jag ska göra med den.....

ARG

Ska man behöva ha dåligt samvete för att man ber om 2 veckors semster när ens pappa dött?? Mailade min chef och frågade snällt om det var ok att jag tog ut mina 2 veckors semester efter pappas begravning eftersom det kommer att bli jobbigt och jag behöver vila upp mig innan vi ska ta tag i att tömma och sälja pappas lägenhet. Eftersom han är i USA så mailade jag, annars är det ju alltid bättre att prata. Jag blev väldigt ledsen och mycket förvånad när jag fick ett NEJ till svar. En vecka var ok, men inte två. Saknar människan all form av empati eller är han bara helt dum i huvudet? Till saken hör ju att jag kom tillbaka tidigare till jobbet än jag tänkt pga att han skulle åka till USA och min andra kollega var på semester. Jag har alltså varit borta 2 veckor allt som allt och då är både julen och de dagar innan pappa dog och han var på sjukhus inräknade plus den veckan jag var hemma efter att han dött. Inte särskillt mycket i mina ögon med tanke pappas ålder. Kanske är lätt att tro att allt är som vanligt igen bara för att jag utan problem sköter mitt jobb och tillochmed skrattar ibland, men vad han inte vet är att jag gråter varje kväll och ligger vaken till sent på nätterna och när jag väl somnar drömmer jag mardrömmar så att jag vaknar runt 5 gånger per natt. Det är min verklighet. Hans verklighet är någon helt annan. Jag skickade ett svar och avslutade med att skriva "...du kanske kommer förstå den dagen du förlorar en förälder" och då kontrade han med att jag var otrevlig i tonen. Nog för att jag visste att han tyckt att det varit besvärligt ända sen dan dagen pappa blev sjuk, men att han inte har någon empati alls för andra människor trodde jag inte.

Jag känner mig jätteledsen för att jag inte kan åka i väg på semster och känna att jag har stöd från jobbet, utan att det känns som om jag sätter alla i skiten så fort jag är borta. Har suttit och gråtit öppet på jobbet idag. Orkar inte hålla igen. Jag är så ledsen.

Pappas dödsannons är i tidningen idag. Det blev bra, men det kändes mycket märkligt att se hans namn där. Jag tänkte att det här ska jag visa pappa sen när vi ses. Helt sjukt. tänkte också att jag ska berätta för honom att vi satte ett textstycke ur thåströms låt "Om Black Jims" i dödsannonsen senare. Vaddå senare, det finns inget senare! Vi kommer aldrig mer att ses ALDRIG MER.

Nu ska jag nog gråta lite till, för jag känner för det. Skiter i om folk tycker att det är opassande eller obekvämt.

Funderingar och svammel

Om man är ledsen totalt 3 timmar av 16 vakna på ett dygn och hyfsat glad och positiv resten av tiden är det väl ok? Man kanske till och med skulle kunna påstå att man klarar sig hyfsat bra? Jag är tacksam för varje dag som det känns så här. Väntar dock hela tiden på att sorgen ska lamslå mig mitt i ett steg. Jag måste ändå erkänna att jag har ganska mycket saker att se fram emot i mitt liv. Ganska många positiva saker. Dock går det inte att komma ifrån att det är en stor del av mig som fattas. Jag har alltid varit en person på jobbet, en person som flickvän, en person som vän och en person som syster och en person som dotter. Sen var jag också pappas flicka vilket var en alldeles speciell del av mig själv som nu är borta och ersatt med...ingenting??? Jo förstås, en person som saknar, sörjer och minns.Men fortfarande pappas flicka på nåt sätt fast en mycket ensammare och sorgsnare person.

Alla personligheter går ju ändå ihop i allt för jag är ju ändå jag. Det är väl därför jag kan slås omkull av saknad efter pappa även när jag är Karriärs-Pia eller Flickväns-Pia. Trots allt är ju allt som har med familjen att göra ens bas i tillvaron och de andra personligheterna känns mindre viktiga. Tycker om att umgås med min bror för då känns pappa så nära. Vi delar ju samma bas.

Oj vad jag svamlar....
Tycker om att skriva här. Känns som terapi för mig. Känns viktigt...Kommer fortsätta skriva här så länge det känns viktigt. Sedan får vi se, då Kanske jag startar en ny blogg om nåt annat! Kommer nog gå bra för mig vem jag än blir i framtiden och hur det än blir. Jag hoppas verkligen det.

Kan inte sova

Klockan är halv två och det är söndag natt. Jag ska jobba i morrn men kan inte sova. Tänker på pappa och jag försöker sortera mina tankar. Jag tänker på pappa som frisk och som han själv skulle sagt, som en fri man. Men jag tänker också på när han var sjuk och att han inte kunde få fram det han ville säga den sista tiden. Vad var det egentligen han ville få sagt? Tänker också på pappa i sin sjukhussäng om och om igen. På hur skräcken fanns i hans ögon, men hur han sen sa att han kände sig trygg och att det kändes ganska behagligt. Vad tänkte han på, och hur kändes det för honom att veta att han snart skulle dö? Jag ser hans ansikte framför mig hela tiden och just ikväll har jag svårt att koppla bort det. Han känns plötsligt så långt borta och på samma gång så nära. Det är väldigt svårt att förklara. Utanför blåste det kraftigt för en liten stund sedan men nu är det plötsligt helt vindstilla. I bland känns det som om pappa försöker säga mig något. Men det är bara önsketänkande och inbillning antar jag. Det hat börjat göra fysiskt ont i in kropp de senaste dagarna. Är det sorg som tränger sig i in i mina leder eller är det något annat? Tror att värken i korsryggen är en av anledningarna att det i kväll är omöjligt att somna. Kändes som om jag sa det mesta till pappa som jag ville ha sagt, men nu är det plötsligt så mycket mer jag skulle velat säga. Inte det som han redan visste att jag älskade honom och så, utan vanliga saker som han inte visste om mig och mitt liv och tankar som jag har. Hade velat prata med om våra jobbiga år och sagt att allt är förlåtet. Jag kom mig aldrig för att säga det men han visste det nog ändå. Jag hoppas det iallafall. Känns så overkligt att jag aldrig ska få se honom i lösa korsord i solskenet på Åmot igen, att jag aldrig mer ska få krama honom godnatt och aldrig spela yatzy med honom i timtal mer. Vi ska aldrig heller gå vägen ned till Lökholmen igen och aldrig spela gitarr tillsammans mer. Kommer aldrig heller få se honom komma gående med snabba steg i svart skinnjacka och svarta halsduk eller ligga och sola på stranden. Pappa lngtade efter några saker. Han längtade efter en operation som skulle ta bort en detalj på magen som störde honom, efter sommaren och få komma till landet igen och efter den Pragresa vi hade lovat att bjuda honom på, men mest tror jag han längtade efter att hitta någon att älska igen. Det sista året var det mycket prat om tjejer. Han var nog förälskad ett par gånger i olika personer han mötte. Jag hade önskat att han en gång till i livet skulle få uppleva riktig kärlek och träffa någon som älskade honom tillbaka på det sätt han förtjänade. Ja du pappa, det här kommer nog bli en lång och sömnlös natt som kommer resultera i en mycket trött morgondag.

Saknad...

Pappa, idag är det tungt. Skulle så gärna vilja prata dig. Skulle vilja tala om att alla saknar dig och hur ledsna människor blivit när de fått veta att du är borta. Skulle än en gång vilja säga hur mycket jag älskar dig och hur stolt jag är över att du tog tag i ditt liv. Skulle vilja tala om hur mycket det värmde i hjärtat varje gång du ringde och berättade att något kul hade hänt, eller att du haft en rolig kväll med dina vänner. Vill också säga hur ledsen och orolig jag blev när du var ledsen eller bekymrad över något. Allt som hände i ditt liv påverkade mig. Jag tänker på dig och minns dig med både glädje och sorg i hjärtat. Jag kan le för mig själv när jag tänker på de saker som du såg fram emot och som du tyckte om att göra. Men jag känner också en djup sorg för allt du inte kommer att få uppleva och allt jag inte kommer att få uppleva med dig. Du känns fortfarande så levande för mig. Kan fortfarande höra ditt skratt, se dig framför mig, och känna lukten av dig. En märklig sak är att jag de senaste åren knappt kunde bli arg på dig. Jag blev det någon enstaka gång när jag tyckte du var envis eller tjurig, men jag blev väldigt sällan irriterad eller tyckte att du var jobbig som man kan göra med föräldrar. Jag var nästan alltid stolt över dig och kände som att det var slöseri med tid att bli osams över småsaker. I och med att du var borta under många år ville jag nog ta igen de förlorade åren och kanske kände jag också på mig att vår tid var begränsad för allt jag gjorde tillsammans med dig kändes otroligt värdefullt. Jag saknar dig mer och mer för varje dag och jag tänker på dig hela tiden. Älskar dig för alltid.