måndag, januari 30, 2006
Rädd
Nu har livet återgått till det vanliga känns det som. Det gör mig rädd. Klart inte allt är som vanligt egentligen, men vardagen börjar så sakteliga komma tillbaka. Livet känns ganska mycket som vanligt igen. Jag har till och med känt mig glad de senaste dagarna utan ett spår av ledsamhet. Det gör mig livrädd! Har jag glömt? Förtränger jag? Älskade jag inte pappa så mycket som jag trodde? Eller är det helt enkelt så att kroppen och hjärnan måste ta en paus från all sorg och ledsemhet? Antagligen det sistnämnda. För sorgen är väl inte borta, den håller sig nog bara undan ett tag för att jag ska få lite energi och ork tillbaka. Det är inte så att jag vill må dåligt, men jag vill inte förtränga eller glömma och jag behöver faktiskt sörja pappa ett tag till. Vore konstigt om jag redan hade sörjt färdigt. Jag ska nog bara inte tvinga mig själv att tänka om hjärnan vill något annat just nu. Och just nu vill den tänka på vardagliga och enkla saker. Känns som att allting finns där inuti mig, men att jag inte har tillräckligt med ork för att gräva fram det. Låter det nog ligga kvar där inne tills det bubblar upp av sig själv och tar till vara på den här tiden. Tar några djupa andetag så att jag har ordentligt med luft när sorgen griper tag i mig igen.....
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Du är helt normal som känner som du gör. Tror många tänker på samma sätt om man efter kort tid mår "bra" och märker att man inte sörjer lika mycket som man trott. Men, det handlar inte om att sörja lite eller mycket utan att man gör det olika och i olika takt. Du ska inte vara rädd.. Det gör ingenting om du inte är ledsen några dagar. Du ska absolut inte ha dåligt samvete över det!Och det gör ingenting om du sen är ledsen i några dagar. Det fatiskt helt ok! och mer än så! Klart du älskade och älskar din pappa jättemycket, det kommer du alltid göra! Du kommer tänka på honom och sakna honom hel livet. Vissa perioder mer än andra, men dock alltid. Man orkar inte hur mycket som helst. Visst är månniskan stark, men ibland behöver du paus i ditt sörjande och då är det jättebra om du kan känna dig lite glad, och ibland orkar du inte vara glad utan behöver sörja. Jag vill också passa på och säga att du ska veta att du aldrig någonsin får känna dig tjatig när du mår dåligt eller ha dåligt samvete när du mår bra. Kram!
Jag har varit med om samma sak som du, och skickar över en varm kram och några tröstande ord. Det är svårt att tro och ta in, men det går faktiskt lättare när det har gått en tid.
Min pappa fick beskedet "ischias" och väntade på att få röntgentid.
Det var väntetid, så efter 3 veckor sängliggande fick han blodproppar i lungorna och åkte in akut, då röntgades han i samma veva. Han hade inte ischias, det var cancer i bäckenet. 4 veckor senare var han död.
Bokmärker din sida och kommer tillbaka för att se hur det är med dig... KRAM!
Vilka kloka ord. Du har ju egna bra svar. Skulle inte kunnat säga det bätte själv.
Kram
Mamsen
Var inte rädd. Det kommer och går och du får vara glad. Jag tror inte du älskar din pappa mindre för det!
Stor kram!
ps. Vilka fina bilder du har lagt till!
Jag tror att sorgen efter en mist person alltid kommer att finnas, men den känns lättare att hantera och lättare att bära med sig. Jag miste en bror i cancer och inte har jag glömt honom, för att jag inte sörjer längre. Han kommer alltid finnas i mitt minne.
Jag beklagar verkligen att du har mist din pappa. Jag tror att blogga eller skriva dagbok äör ett bra sätt att bearbeta sin sorg på.
Skicka en kommentar