Saknad...

Pappa, idag är det tungt. Skulle så gärna vilja prata dig. Skulle vilja tala om att alla saknar dig och hur ledsna människor blivit när de fått veta att du är borta. Skulle än en gång vilja säga hur mycket jag älskar dig och hur stolt jag är över att du tog tag i ditt liv. Skulle vilja tala om hur mycket det värmde i hjärtat varje gång du ringde och berättade att något kul hade hänt, eller att du haft en rolig kväll med dina vänner. Vill också säga hur ledsen och orolig jag blev när du var ledsen eller bekymrad över något. Allt som hände i ditt liv påverkade mig. Jag tänker på dig och minns dig med både glädje och sorg i hjärtat. Jag kan le för mig själv när jag tänker på de saker som du såg fram emot och som du tyckte om att göra. Men jag känner också en djup sorg för allt du inte kommer att få uppleva och allt jag inte kommer att få uppleva med dig. Du känns fortfarande så levande för mig. Kan fortfarande höra ditt skratt, se dig framför mig, och känna lukten av dig. En märklig sak är att jag de senaste åren knappt kunde bli arg på dig. Jag blev det någon enstaka gång när jag tyckte du var envis eller tjurig, men jag blev väldigt sällan irriterad eller tyckte att du var jobbig som man kan göra med föräldrar. Jag var nästan alltid stolt över dig och kände som att det var slöseri med tid att bli osams över småsaker. I och med att du var borta under många år ville jag nog ta igen de förlorade åren och kanske kände jag också på mig att vår tid var begränsad för allt jag gjorde tillsammans med dig kändes otroligt värdefullt. Jag saknar dig mer och mer för varje dag och jag tänker på dig hela tiden. Älskar dig för alltid.