Dagen efter begravningen vaknade jag med en märklig känsla i kroppen. Jag var inte längre glad som kvällen innan och inte heller ledsen, men tom. Tom på alla känslor, väldigt låg och trött. Kände bara för att sova hela dagen. Kände för första gången att jag inte orkade tänka på pappa. Ville bara tänka på ingenting utan att försöka framkalla några känslor hos mig själv. Jag sov mig igenom hela dagen nästan. Behövde det säkert.
Det är så många som har sagt till mig att "det blir bättre efter begravningen", "efter begravningen kan du gå vidare" osv. Jag har blivit väldigt irriterad när jag hört detta. De som säger så har aldrig mist en nära anhörig. Begravningen är ju bara en praktisk del av allt som det innebär att pappa är död. Men annars är ju ingenting förändrat. Han är fortfarande borta. Visst är det skönt att att slippa oroa sig för begravningen och allt som kommer med den, men det dämpar ju inte smärtan på något sätt att denna del är över. Jag vill inte ta avsked av pappa, det vill jag aldrig göra. Jag kommer nog så småningom acceptera och vänja mig vid att han inte finns, men jag vill att han ska vara levande inom mig och då vill jag inte ta ett avsked. Det känns konstigt när folk säger att man ska gå vidare efter begravningen. På vilket sätt då? Jag har redan gått vidare genom att jag börjat jobba och gör "vanliga" saker på min fritid. Jag planerar fortfarande mitt bröllop och kan fortfarande glädjas åt saker. När man går vidare efter att ett förhållande tar slut tex så lägger man saker bakom sig, men jag kan inte lägga pappa bakom mig och lämna honom i det förflutna. Det kommer jag aldrig kunna eller vilja göra. Han finns i mina tankar nästan alltid och alla minnen av honom vill jag hålla levande så länge jag kan. För de som säger så kanske menar att jag ska bli som vanligt igen, så som jag var innan pappa blev sjuk. Jag kanske aldrig blir exakt densamma igen, för min verklighet ser helt annorlunda ut nu. Även om jag så småningom inte kommer att prata med andra så mycket om pappa och om vad jag känner så är jag övertygad om att jag kommer att tänka på honom varje dag i resten av mitt liv. Jag kommer aldrig kunna släppa sorgen över att han inte fick leva sitt liv tillsammans med alla de människor som faktiskt älskade honom och ville ha honom kvar en stund till.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Mycket kloka och tänkvärda saker. Man slutar aldrig förvånas över sina bebisar.
Man glömmer aldrig men man hittar ett sätt att leva med det. För jag tror att det är detta som är livet, att man ska stöta på smärta för att kunna njuta av saker som är bra.
Ännu mer kloka ord.
I västvärlden har vi en tendens att skynda på allt. Allt ska gå fort oavsett om det gäller bilar eller sorg...
I många andra länder har man sorg i ett år, familjer sluter upp runt omkring den sörjande och är där hos personen i flera veckor.
Sorg tar tid, och låt den ta tid! Den som säger att det "blir bättre" då och då, eller "då kan man gå vidare", har precis som du säger inte själva förlorat någon nära och kan uppenbarligen inte förstå.
Denna sorg är något du kommer bära med dig genom livet, saknaden efter honom kommer alltid att finnas där. Men med tiden blir den lättare att bära, men det betyder inte att du ska skynda på den. Låt den istället ta tid, gråt, sörj, var ledsen, var glad, det viktigaste är att du lyssnar på dig själv och din kropp. Var snäll mot dig själv.
Din pappa finns alltid hos dig, du är en del av honom och han av dig. Det enda som fattas är att han inte längre finns där för dig fysiskt. Men du har honom alltid inom dig.
Många många kramar till dig!
Skicka en kommentar