Vill bara säga några ord till dig pappa. Kan ju inte ringa dig så jag skriver dem här så når de iallafall ut på något sätt och hamnar inte bara på ett papper i nåt skåp.
Idag har varit borta från oss en månad. En hel månad. Känns ofattbart på två sätt. För tiden har gått så fort, men ändå känns det som en evighet sen jag såg dig sist. Saknar dig så att det är helt förskäckligt. Saknaden gör fysiskt ont i bröstkorgen och du har lämnat mig ensam med all smärta. Fast jag är inte arg på dig för det. Det är bara så sorgligt. Vi är många som känner smärtan, men på våra egna sätt och det gör att jag känner mig ensam. Ingen kan känna som exakt jag gör och jag kan inte känna exakt som någon annan. Jag älskade ju dig på mitt alldeles speciella sätt och har mina egna minnen av dig. Fast jag älskar dig ju fortfarande förstås. Kommer alltid göra det. Hur skulle jag kunna sluta? Varför kan du inte bara komma gående emot mig med din raska steg och ge mig en sån där stel men ändå hjärtlig kram och göra den där minen du gjorde när du sagt något dumt men ändå tyckte att det du sagt var ganska roligt? Jag saknar det, det var ju du och det är ju just därför jag älskar dig så mycket.
Känner mig ensam utan dig. Ingen förstår mig så bra som du gjorde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar