Funderingar och svammel

Om man är ledsen totalt 3 timmar av 16 vakna på ett dygn och hyfsat glad och positiv resten av tiden är det väl ok? Man kanske till och med skulle kunna påstå att man klarar sig hyfsat bra? Jag är tacksam för varje dag som det känns så här. Väntar dock hela tiden på att sorgen ska lamslå mig mitt i ett steg. Jag måste ändå erkänna att jag har ganska mycket saker att se fram emot i mitt liv. Ganska många positiva saker. Dock går det inte att komma ifrån att det är en stor del av mig som fattas. Jag har alltid varit en person på jobbet, en person som flickvän, en person som vän och en person som syster och en person som dotter. Sen var jag också pappas flicka vilket var en alldeles speciell del av mig själv som nu är borta och ersatt med...ingenting??? Jo förstås, en person som saknar, sörjer och minns.Men fortfarande pappas flicka på nåt sätt fast en mycket ensammare och sorgsnare person.

Alla personligheter går ju ändå ihop i allt för jag är ju ändå jag. Det är väl därför jag kan slås omkull av saknad efter pappa även när jag är Karriärs-Pia eller Flickväns-Pia. Trots allt är ju allt som har med familjen att göra ens bas i tillvaron och de andra personligheterna känns mindre viktiga. Tycker om att umgås med min bror för då känns pappa så nära. Vi delar ju samma bas.

Oj vad jag svamlar....
Tycker om att skriva här. Känns som terapi för mig. Känns viktigt...Kommer fortsätta skriva här så länge det känns viktigt. Sedan får vi se, då Kanske jag startar en ny blogg om nåt annat! Kommer nog gå bra för mig vem jag än blir i framtiden och hur det än blir. Jag hoppas verkligen det.