Företagshelvete

Jag är så arg och så ledsen. Av materiella skäl. Där jag jobbar idag har vi ett bonussystem som innebär att man får en ganska stor summa pengar baserat på en massa olika saker man har gjort under ett års tid. Jag har gjort en massa bra saker och jobbat hårt. Jag sa upp mig från jobbet den 9:e December och hade då tre månaders uppsägningstid. Det innebär att jag fortfarande är anställd och därmed har jag också jobbat 2005 ut. Problemet är att utbetalningen av denna bonus är den 25 Mars och mitt slutdatum är den 9:e Mars. Alltså, 16 dagar för tidigt. Jag trodde att detta skulle kunna lösa sig och att förtaget skulle vara schyssta med tanke på att jag jobbat hela året plus 3 ytterligare månader. Men nej, de har bestämt sig för att jävlas. Min chef säger att han försökt allt men att det är folk HÖGT upp i organistationen som betstämmer detta och de har tydligen bestämt sig för att jävlas med mig. Varför i helvete har jag varit lojal och jobbat med tanke på hur jag har mått på det privata planet under de här månaderna? Och vad ska motivera mig att gå till jobbet den veckan som jag har kvar. Jag hade verkligen behövt de där pengarna. Kapitalistsvin.

Mera lista....

tyvärr kan jag inte hitta var man fetar bokstäverna så jag ber om ursäkt om det är svårläst...
Den här har jag kopierat på Pyrets sida...

A is for age: 28 snart 29
B is for booze of choice: Rött vin
C is for career: Snart ansvarig för en av de största söktjänsterna i Sverige (inte Google)
D is for your father's name: L
E is for essential items to bring to a party: Vin
F is for favourite song at the moment: "En stjärna som är din" med Thåström
G is for favourite game: Absolut överens
H is for home town: Stockholm
I is for instruments you play: Lite gitarr.
J is for jam or jelly you like: Hjortronsylt
K is for kids: No, not yet
L is for living arrangements: liten tvåa på 47 kvadrat
M is for mother's name: I
N is for names of your siblings: J
O is for overnight hospital stays: Nej, ingen hittils
P is for phobias: Hajar
Q is for quotes you like: Kommer inte på nåt.. TRIST
R is for relationship that lasted the longest: Det här kommer hålla för evigt
S is for sartorial style: ?
T is for time you wake up: 7.30
U is for underwear: Japp
V is for vegetables you love: Broccoli, morötter, avocado
W is for weekend plans: Hemma-spa med vänner
X is for x-rays you've had: Ingen vad jag vet
Y is for yummy food you make: Vietnamesiska vårrullar
Z is for zodiac sign: Firre

Lista

Jag vill också göra listor som alla andra....Har snott denna på min MiaFias blogg...

Senaste impulsköp: Beställde ett par skor på Laredoute i går...
Bästa promenad: På isen runt Kungsholmen
Favoritdryck: Te och rött vin
Äter lyxmiddag på: Bara när jobbet betalar
Favoritgata: Götgatan
Reser helst till: Var som helst där det är varmt
Gå bort-present: Vin
Favoritlyxartikel: Ansiktskrämer
Älsklingsljud: Aukustisk gitarr
Jag gillar: Att shoppa
Tidning jag gillar: Heminredningstidningar
Favvosajt: Pyrets och Mias bloggar
Här bjuder jag mamma på middag: Hemma
Fikar gärna på: Solstugan i Fredhäll
Lunchställe: Ica T-jarlen
Favoritbutik: HM
Favoritfärg: Grönt
Favoritmärke: ID make up (döljer allt)
Favoritdjur: Delfin
Favvoskor: Sneakers
Klädkonto per månad: Varierar från noll till lite mer
Modeförebild: Har ingen
Motionerar: Simmar och är på gymmet i bland, men fördrar promenader
Favoritprodukt på systembolaget: Rött vin
Senast gnolade: "Karenina" med Thåström
Senaste fyndet: Johannes
Bästa romanen: Ingen roman, men Lasermannen är bästa boken just nu
Bästa diktsamlingen: Min brors låttexter
Favoritprodukt på apoteket: Tandtråd
Fulaste färgen på kläder: neongrön
I min cd-spelare: Thåström
Användbar pryl: Täckstift

Förbannad

Jag har plötsligt blivit arg på Karolinska sjukhuset. Jag tycker inte att de behandlade pappa schysst när han blev sjuk. Jag vet att sjukvården har lite resurser, men han fick vänta 3 veckor för att få komma på manetröntgen efter att de upptäckt en förändring på hans lever. Ytterligare en vecka på att få provsvaren. Sen fick han fick veta att han hade cancer och att det kanske fanns möjligheter att de unde förminska tumören, men att ingen behandling hjälpte och han så småningom skulle dö. Inga tidsramar vilket i det skedet var bra. De sa att han skulle få träffa en cancerspecialist som skulle titta närmare på det. Detta satte pappa sitt hopp till och väntade och väntade på att få komma dit. Under de "friska" veckorna han hade, slösade han sin tid på att vänta. "Inte förrän jag träffat läkaren". När han slutligen fick träffa läkaren efter 3 veckor så var han redan sämre. Då fick han beskedet att det inte fanns något att göra. Ingen behandling överhuvudtaget kunde ens skjuta upp det oundvikliga. Men kanske kanske kunde han leva "länge" ändå. Jag fattar ju i efterhand att de redan från början visste mer än dom sa och det helt enkelt var tvugna att prioritera människor som de visste att de kanske kunde bota. Det som gör mig så arg är all denna väntan som de utsatte pappa och jag tycker nu i efterhand att de slösade bort dagar och veckor av pappas liv.

Mardrömmar

Under många år har jag lidit av mardrömmar på nätterna. De kommer och går, men de kommer nästan varje natt. Det är verkligen och konstiga drömmar. Som att väggen i rummet rasar, att jag har hål i håret eller att det är spindlar i sängen. Oftast vaknar jag med ett ryck och det tar alltid ca 30 sekunder innan jag fattar att jag drömt. Detta innebär att jag skräckslagen väcker min sambo och dillar de mest underliga sakerna. En gång drömde jag att huset höll på att rasa och sprang ut i trappuppgången i bara trosor och försökte trycka upp hissen. När jag vaknar till kommer jag oftast inte i håg vad jag drömt, men jag är fullt medveten om det jag gjort. Jag gör det i ett förvirrat och nyvaket tillstånd liksom. Det är läskigt och ibland är jag livrädd för att somna för att jag vet att det kommer hända, men inte vad.

Längtan

Igår kväll var vi och käkade middag med några kompisar och sedan gick vi hem till oss och spelade spel. När de gått greps jag av den starkaste känslan jag känt sedan pappa gick bort. Det var en känsla av längtan. Jag var så ledsen och jag tänkte att nu har jag drabbats av den STORA sorgen. Den typen av sorg som man inte tar sig igenom på en egen hand. Det kändes så starkt. Men så somande jag och när jag vaknade sken solen in genom fönstret. Känslan finns kvar, men jag kan hantera den. Det är 2 månader sedan pappa gick bort idag.

Igår

Det gick bra. De var så duktiga och det lät skitbra. Det kändes ok för mig också. Vet inte om allt rödvin jag tryckt i mig gjorde sitt till. Jag var nog rätt nervös innan. Det här var ju ändå en av alla saker som vi bävat för att göra "första gången". Han saknades det gjorde han verkligen, men på nåt konstigt sätt kändes det som han var med ändå. Han fanns ju iallafall i våra tankar.

Sorg

Idag är en sorglig dag. Jag har en klump i magen och sorg i hjärtat. Tårarna bränner bakom ögonlocken. Idag skulle pappa varit på bra humör. Han hade duschat och gjort sig fin och satt på sig sin Tomcats-tröja. Kanske hade han haft den slitna jeansjackan också. Han hade antagligen gått till puben i solna för att möta sina vänner. Sedan hade han tagit sig in till stan och KGB-bar för att lyssna på Tomcats. Det var längesen det var spelning nu så han hade varit laddad. Han hade antagligen sett fram emot den här kvällen hela veckan. I kväll kommer det fattas en viktig person framför scenen och saknaden efter dig pappa kommer bli enorm.

Saknar

För en hundradelssekund var jag på väg att ringa pappa idag. Det är en sån sjuk känsla när tanken far genom huvudet. Jag saknar honom så mycket.

Jobbigt

Jag har ett problem. Allt jag måste göra som stör mitt vanliga mönster är jobbigt. Man klagar ju på att livet är likadant hela tiden. Men sen så fort man måste göra något så känns det bara så jobbigt. Ska till tandläkarn efter jobbet och det känns verkligen som om det stör min väg hem. Jag vill gå raka vägen till bussen liksom. Ska jag på möte på jobbet så stör det min arbetsdag. Vill bara sitta still i min stol. träna gör jag sällan av precis samma anledning. Om jag gjorde det till en sak som ingick i mönstret så skulle det kanske vara lättare. Så fort man hamnar ur fas så blir det så svårt att komma tillbaka i fas. Måste köpa en present efter tandläkaren också. Kommer aldrig komma till bussen!!

Tråkigt

Jag har så tråkigt. Sitter på jobbet och är så omotiverad. Jag har två veckor kvar på jobbet och jag är vekligen less nu. Orkar inte ta tag i något. Känns som om jag bara sitter av tiden. Har lite grejer jag måste göra, men jag orkar inte ta tag i dem. Pustar och stönar så fort jag får ett mail. Läser och pustar ännu mer när jag måste göra något. Fjällar överallt också. All min brunfärg ramlar av.... Snart är jag blek och ful igen.

Min mamma

Min mamma är så olik mig. Hon är enkel och trygg. Hon är snurrig och glömsk. Hon är tidsoptimist och långsam. Hon är nyfiken och optimistisk. Hon är sällan orolig. Jag är precis tvärtom. Men vi har också några gemansamma drag. Vi har lätt för att stressa upp oss, vi har humor, vi är hyfsat kreativa och vi är känsliga. Olikheterna skiljer oss åt men likheterna för oss samman. Ibland har vi svårt att samarbeta men jag beundrar min mamma och jag älskar henne. Min mamma är vacker.

Bröllop

Jag ska gifta mig. Jag håller på med planeringen för fullt. Det upptar nästan all min tid. Det är något att tänka på. Något annat. Jag gillar att planera. I går gjorde jag bordsplaceringen. Ett halvår i förväg och innan den defenitiva listan på gäster är klar. I dag ringde jag och beställde en vigselförättare. Lokalen är bokad och bandet likaså. På torsdag ska jag träffa min kusin och skissa på inbjudningskort. Min blivande man tycker inte att planeringen är lika rolig. Skulle vara roligt om han var hälften så engagerad som jag. Det är dessutom jag som kommer att betala hela kalaset, han pluggar ju. Det blir nog bra ändå. Detta är ytterligare ett tillfälle då pappa kommer fattas. Det är så sorgligt att han inte kan vara med. Han hade ju redan börjat skriva på ett tal.....

Vardag igen

Efter avkopplande och välbehövd semster är jag åter tillbaka till denna gråa, kalla och trista februarivardagen. Dock med en aning mer energi och med lite mer färg i nyllet. Det gör rätt stor skillnad att inte behöva se ett spöke i spegeln. Jag tänker på pappa ganska mycket. På semstern pratade vi en hel del om pappa men kopplade också bort det emallanåt och njöt av att vara på semester tillsammans. Jag tänkte dock en hel del på honom. Kände bara att jag inte okade prata om det utan nöjde mig med att tänka på pappa och hålla det för mig själv. Han skulle ju varit är med oss. Det är ju så det borde ha varit. Jag tänker mycket på hur han måste ha känt de sista veckorna. Paniken över att inte få vara med längre. Ångesten över att allt höll på att ta slut. Det finns så många saker som pappa borde vara med på. Som på våran resa. Eller som i söndags då Aik spelade träningsmatch som var ett typiskt tillfälle då man blir påmind om att pappa inte finns. Han borde varit där tillsammans med min bror. På fredag spelar min bror och hans band på KGB. Det kommer bli en tom plats framför scenen.

Äntligen semester

Nu är det äntligen dax för semester. Avkoppling, lugn och ro. Nu ska jag ta mig tid att tänka, känna, vila och njuta av sol och värme. De ska bli så skönt att bara få vara med mamma och min bror i 10 dagar utan att behöva tänka på några måsten. Har aldrig behövt semester så mycket som nu. Mamma kommer och hämtar mig om en halvtimme. Ska sova hos henne och sedan åker vi tidigt tidigt i morgon bitti. Vi är framme på Curacao vid sextiden på kvällen. Då ska jag ta mig en stor drink. Det har varit så mycket på sista tiden att jag inte hunnit landa riktigt. Har inte känt efter hur det känns på riktigt längst där inne. Det ska jag göra nu. Så jag lämnar min älskade J, snöstorm och vardag för ett litet tag. Kommer sakna dig älskling!

Städdag

Idag har jag städat och gnott så att det värker i alla leder. Har en spänningshuvudvärk som inte är av denna värld. Det liksom strålar från nacken och uppåt. Men det är det värt. Jag har försökt göra livet lite lättare för min bror. Han är värdelös på att städa. Riktigt riktigt dålig. Det gör inte saken bättre att han haft mycket på jobbet och mycket annat att tänka på- precis som jag. Han har helt enkelt kommit in i en ond cirkel då det blivit för mycket att ta tag i att han inte orkar göra det. Tror inte att han vet vart han ska börja. Kände att jag ville hjälpa honom med det praktiska för röja undan ett problem för honom. För vi hjälper varandra. Först var vi i pappas lägenhet vilket blivit våran återkommande söndagsyssla. I dag tömde vi köksskåpen. Sedan åkte vi hem till min bror och jag började slänga, diska, röja, sortera, skura, torka, organisera och putsa. Min bror sprang upp och ned i tvättstugan och en vända till affären för att panta burkar och flaskor. Efter en runda till soprummet med alla tidningar och sopor var det mer välstädat än jag tror att lägenheten någonson varit. Kände mig nöjd och glad när jag gick därifrån. Kändes bra att kunna lyfta en börda från hans axlar. Hoppas att han sover riktigt gott i rena lakan och att livet känns lite lite lättare när han vaknar i morgon.

Min gitarr

För ett år sedan tog jag äntligen tag i det. Jag anmälde mig till en gitarrkurs. Jag har alltid velat kunna spela. Pappa och min bror inspererade mig och jag ville ha en plats i den gemenskap som de hade genom deras gemensamma musikintresse. Pappa lärde mig mina första ackord och jag fick låna en gitarr av honom. Jag slet på varje onsdag och övade varje dag. Pappa lyssnade tålmodigt när jag ringde och spelade "var bor du lilla råtta" i telefonen för honom. Och han berömde. Tyckte troligen att det lät skit, men han uppmuntrade mig. Fortsätt att öva. Ganska snart märkte jag att jag faktiskt gjorde framsteg och tog mig till nya nivåer hela tiden. Jag kände mig stolt över mig själv. Kursen tog slut och pappa ville ha tilbaka gitarren. Han ville ta med den till landet. Men för att jag skulle kunna fortsätta spela tog han med mig till Gitarrtorget för att hjälpa mig att köpa en egen gitarr. Han provade var enda gitarr i affären och han provade olika riff. Jag fick knappt hålla i gitarrerna. Det gjorde ingenting för pappa var eld och lågor över att kunna hjälpa mig med något som han var bra på. Jag gick därifrån med den finaste gitarren jag någonsin sett. Den passade verkligen mig. Äntligen hade jag köpt en riktig sak till mig själv. Något som jag kände betydde nåt. Jag fortsatte att spela varje dag och lärde mig hela tiden nya saker. I bland kom pappa hem till mig och spelade på den. Han sa att det verkligen var en fin gitarr och att att om han haft råd skulle han velat ha en likadan. Jag tyckte det var det bästa omdömet. Att pappa som kunde så mycket och var så bra på att spela skulle vilja ha en likadan gitarr som jag hade. Ca en månad innan pappa dog tog jag med mig min gitarr hem till honom och vi spelade tillsammans. Han spelade på sin gitarr och jag på min. Det var riktigt roligt. Han sa att han önskade att vi skulle få spela ihop på landet i sommar, jag, han och min bror. Nu blir det inte så och jag har inte rört gitarren sen den kvällen. Men är det något pappa hade velat så var det att jag skulle fortsätta att öva och bli bättre och bättre. Så jag lovar att fortsätta en dag. Men än så länge känns det inte roligt och tillsvidare får min käraste ägodel dekorera vårt vardagsrum.

roligt

Sitter på jobbet och blir upppiggad av mina kollegors grodor. Tänkte att jag för en gångs skull kunde skriva nåt som är lite roligt. Jag har två manliga kollegor som använder ordspråk ganksa frekvent, men det är väldigt ovanligt att det blir rätt. Kolla på de här sköningarna tex:
1. "Du har ingen karisma!" (Om någon som inte tränar)
2. "Det såg ut som du tappat mjölken" (Om någon som såg uppgiven ut)
3. "nu fick du allt vatten på din kran" (ja det säger sig själv vad han försökte säga..)
4. "Det är för många kockar i den här soppan" (...jag föredrar en eller högst ett par stycken faktiskt)
5. "Det är lite skit bakom pedalerna" (Spakarna var det va?)
6. "Jag vill ju inte slå kunden på benen" (Tror att han tänkte säga fingrarna...men det blev fel)
7. "han kan verkligen skratta sig lycklig på banken" (ganska bra egentligen - men ack så fel)
8. "Vi måste se till så att vi inte bränner våra ljus" (Var det inte det som var meningen att man skulle göra)
9. "..men då är det en helt annan boll"

Ska skriva en bok när jag fått ihop tillräckligt många!

Cancerångest

Jag har sån ångest för dödliga sjukdomar. Det har jag alltid haft. Det började när jag var liten och frågade mamma "Är det farligt? Kan man dö?", om allting. Det har fortfarande inte släppt. Samtidigt som jag varit livrädd för att jag eller någon ska drabbas av något farligt har jag alltid tänkt att "det drabbar inte mig". När jag nu fått bevisat att det faktiskt drabbar mig har det blivit ännu värre. Nu vet jag ju hur snabbt det kan gå och att cancer och döden inte tar hänsyn till ålder eller hur man lever. Det kan verkligen drabba vem som helst när som helst. Det är det som är så skrämmande. Det började med att jag trodde att jag hade HIV i ca 4 år innan jag kom mig för att gå och kolla. Negativt. För ett år sedan fick jag en knöl på halsen och var säker på att min sista stund var kommen. Men också den försvann. Häromdagen fick jag smärtor i livmodern och jag konstaterade - livmoderscancer. Nu har jag också fått smärtor i ryggen och jag har själv ställt diagnosen skelettcancer. Allting bottnar i en extrem rädsla för att dö och inte få vara med längre. Är rädd att bli lurad på konfekten liksom...

Ta plats

Jag är så himla rädd att ta för mycket plats. Jag älskar att disskutera i timmar med mina vänner om både allvarliga och roliga saker. Men efter en kväll med mycket prat så får jag nästan alltid ångest och får för mig att jag pratat för mycket om mig själv. Är livrädd att folk ska tycka att jag är egoistisk och självupptagen. Jag är verkligen intresserad av vad andra berättar och relaterar ofta till mig själv och saker jag varit med om. För att förstå bättre. Men jag vill inte att mina vänner ska uppleva mig som att jag försöker framhäva mig själv. Vill inte vara en "men jag då - men jag då!!!". I bland kan jag få lust att ringa upp folk som jag umgåtts med och be om ursäkt för att jag pratade så mycket om mig själv. Har hänt att jag ringt upp bara för att bevisa att jag faktiskt har lyssnat på det som de har sagt. Jag har ju problem!

Associal

Skulle ha träffat några vänner idag. Vi hade försökt få till ett datum jättelänge och äntligen lyckats. Jag hade verkligen sett fram emot att träffa dem. Men på eftermiddagen idag kände jag mig fortfarande låg och hade huvudvärk. Så jag ställde in. Jag känner mig sliten. Jag som alltid varit en ganska rastlös och social person längtar oftast hem nuförtiden. Har ingen ork eller lust att gå ut. Jag älskar att träffa mina vänner, men några i taget. Helst en åt gången. Kan tycka att det blir för jobbigt med för många på en gång. Känner mig associal och får ångest över att jag går miste om en massa roligt och trevligt men orkeslösheten tar överhanden. Idag kände jag att jag inte skulle ha varit något roligt sällskap.

Tillbaka

Jag visste väl det. Den kom tillbaka. Den kom snabbare än jag trott. Ledsamheten alltså.... Man tror att man är stark och klarar allt ena dagen men nästa dag blir man dubbelt så ledsen för minsta lilla motgång som i vanliga fall. Och när man är i gång och är ledsen kommer allt. Känner mig irriterad, ledsen, trött och uttråkad. Allt på en gång. Tröttheten kan bero på att jag sov dåligt i natt och ledsamheten och det andra kan vara en påföljd av detta. Men det har alltid varit så att när jag varit ledsen för något på jobbet eller på någon pojkvän eller för nåt annat är det familjen som har funnits där. Den fasta basen. Trots att basen ibland har varit skakig så har jag alltid haft familjen som stått på min sida. Där har pappa fyllt en viktig funktion eftersom vi alltid varit så lika. Tänkt lika, haft samma humör, samma otrygghet och samma melankoli. Han förstod mig alltid. Eftersom jag fick pappa tillbaka efter att han varit borta många år så fyllde han en extra viktig funktion i mitt liv som den enda jämlike jag hade. Den enda som var nästan exakt som jag. Jag har ju nu en ny bas utöver grundbasen som är mitt och J's gemensamma liv. Får inte glömma bort det. Denna dag har börjat dåligt vilket innebär att den bara kan bli bättre. Sen är det ju faktiskt bara 5 dagar kvar till semstern tillsammans med min älskade bror och mamma.