Vardag igen

Efter avkopplande och välbehövd semster är jag åter tillbaka till denna gråa, kalla och trista februarivardagen. Dock med en aning mer energi och med lite mer färg i nyllet. Det gör rätt stor skillnad att inte behöva se ett spöke i spegeln. Jag tänker på pappa ganska mycket. På semstern pratade vi en hel del om pappa men kopplade också bort det emallanåt och njöt av att vara på semester tillsammans. Jag tänkte dock en hel del på honom. Kände bara att jag inte okade prata om det utan nöjde mig med att tänka på pappa och hålla det för mig själv. Han skulle ju varit är med oss. Det är ju så det borde ha varit. Jag tänker mycket på hur han måste ha känt de sista veckorna. Paniken över att inte få vara med längre. Ångesten över att allt höll på att ta slut. Det finns så många saker som pappa borde vara med på. Som på våran resa. Eller som i söndags då Aik spelade träningsmatch som var ett typiskt tillfälle då man blir påmind om att pappa inte finns. Han borde varit där tillsammans med min bror. På fredag spelar min bror och hans band på KGB. Det kommer bli en tom plats framför scenen.