söndag, februari 05, 2006

Städdag

Idag har jag städat och gnott så att det värker i alla leder. Har en spänningshuvudvärk som inte är av denna värld. Det liksom strålar från nacken och uppåt. Men det är det värt. Jag har försökt göra livet lite lättare för min bror. Han är värdelös på att städa. Riktigt riktigt dålig. Det gör inte saken bättre att han haft mycket på jobbet och mycket annat att tänka på- precis som jag. Han har helt enkelt kommit in i en ond cirkel då det blivit för mycket att ta tag i att han inte orkar göra det. Tror inte att han vet vart han ska börja. Kände att jag ville hjälpa honom med det praktiska för röja undan ett problem för honom. För vi hjälper varandra. Först var vi i pappas lägenhet vilket blivit våran återkommande söndagsyssla. I dag tömde vi köksskåpen. Sedan åkte vi hem till min bror och jag började slänga, diska, röja, sortera, skura, torka, organisera och putsa. Min bror sprang upp och ned i tvättstugan och en vända till affären för att panta burkar och flaskor. Efter en runda till soprummet med alla tidningar och sopor var det mer välstädat än jag tror att lägenheten någonson varit. Kände mig nöjd och glad när jag gick därifrån. Kändes bra att kunna lyfta en börda från hans axlar. Hoppas att han sover riktigt gott i rena lakan och att livet känns lite lite lättare när han vaknar i morgon.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Vad söt du är mot din bror! Ni har så fin kontakt :).
Hoppas huvudvärken går över.
Kram!

Anonym sa...

Du är en toppen syster!

Anonym sa...

Åhhh Pia...
Vad glad jag blir att du verkar har vänner och en underbar Mamma som förstår dig... Tänker hela tiden att när allt det här är över (ja, alltså krasst nog när min älskade Pappa är borta... :-( ) så måste jag leva livet, ta hand om mina anhöriga och vänner, min älskade son på 10 månader som aldrig får lära känna sin Morfar, vårda dem och umgås med dem medans jag verkligen finns i livet och orkar...

Förstår precis dina känslor av att känna sig konstig om man råkar må bra... det är så märkligt hur en människa fungerar... Men det kallas väl överlevnad, annars så skulle väl många av oss lägga oss ner och dö av all olycka vi drabbas av...

Var i Florida för bara två veckor sedan, jag och T (min man) och vår son kände att vi behövde komma bort från allt elände ett par veckor... Och när jag låg där på resorten i solen, ensam med en bok... så mådde jag hyfsat... bra... Och jag kände mig skyldig och realistisk, allt på samma gång...

Samma med min mamma, hon och Pappa har levt ihop i 53 år (!!!!) och hon har drabats av den ena olyckan efter den andra... Hon förlorade sin egen mamma när hon var bara sju år... Hennes mamma skulle få sitt andra barn, min mammas syskon, och hon tog bussen till sjukstugan... och där dog hon och barnet i äggvita, alltså havandeskapsförgiftning... Ensam, utan mamma vid sju års ålder och med en pappa som arbetade i Stockholm... Sedan kom nästa slag... Hon träffade min pappa, det visade sig att dom hade svårt att få barn... och det tog 14 år och ett antal operationer innan jag kom... tadaa... :-) Sedan ja, så förlorade hon sin pappa i cancer vid ung ålder, hon fick själv en hjärtinfarkt vid bara 50 år och nu.... ja, vad säger man... hon överlever för att hon är en stark människa med många jobbiga stunder i sitt liv... men varför, varför, varför drabbas vissa så hårt???

Det har jag frågat mig många gånger den senaste tiden... men svaret får vi väl aldrig...

Jag hoppas dock att din älskade pappa fick en bra sista tid i livet... och en bra vård... Det fick tyvärr inte min pappa, men det är en för lång historia att berätta...

Jag hoppas att du mår ok idag...

Fortsätt att spela på din fina gitarr och hedra din pappa på det sättet... själv ska jag fortsätta bygga och fixa den sommarstuga som pappa byggde på egen hand åt hela vår familj...

Kramar/
Carina

Johan sa...

Du är världens bästa syster!