Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
skip to main |
skip to sidebar
Den 18:e November fick vi beskedet att min pappa har obotlig cancer och den 26:e December dog han. Det här är en blogg om mitt liv utan min pappa. Här skriver jag mina tankar och känslor. I bland är jag glad, ibland ledsen. Här kommer jag vara 100% mig själv.
4 kommentarer:
Nu var det flera veckor sedan jag skrev till dig... den 5 februari, tror jag och du har haft en underbar semester ser jag... det var du värd efter all ledsamhet och saknad!
Ja, brunfärgen ja... den har en förmåga att rasa bort ganska så snabbt. Min färg efter semestern i Florida i slutet av januari är redan borta och kanske, kanske med den försvinner även lite av "ens nya jag" om du förstår hur jag menar... En semester gör ofta väldigt gott och man känner sig som ny, visst är det väl så?!
Och du, angående att ringa din pappa så tänker jag som så när det gäller min pappa även när han går bort att: jag kommer alltid att kunna ringa min pappa (han finns med mig hela tiden i mina tankar), jag kommer alltid att se min pappa snickra ute i vår stuga (hans närvaro är så stark där) och han kommer alltid att vara min sons morfar (hans grop i hakan finns där och säkerligen hans OCH mitt temperament oxå!! :-) )
Måsågott och vad roligt att du ska gifta dig, alltid bra med något positivt som motar det onda i farstun... :-) Själv väntar jag på ett litet nytt brorsbarn nu i dagarna... ska bli så kul, köpte bebispresenter idag!
Kram på dig!//
Carina
Hej Carina, Blir glad för dina inlägg på min blogg. Har tänkt länge att jag skulle svara på det du skrev sist, men det har helt enkelt inte blivit av. Har tänkt mycket på det du skrev dock. Jag hoppas verkligen att du får så mycket tid som möjligt med din pappa och att du passar på att säga och fråga honom om allt du tänker på. önskar att jag hade fått mer tid med min pappa.
Grattis, då ska du bli faster alltså:-)
Fortsätt gärna att uppdatera mig om hur det är med din pappa. Har du någon egen blogg?
Stor Kram
Man tänker så ibland. För man är så van vid det. Men så fort tanken slår en så slå¨r blixten ner i en lika snabbt. Man förstår lika snabbt som man tänkt tanken.
Hejhopp Pia!
Noops, ingen egen blogg än så länge... Har funderat på att skaffa då jag alltid skrivit mycket men det får bli i min egen dagbok samt på FL (Familjeliv) där jag hänger ganska så mycket sedan jag blev gravid med min lille son... Tar upp ganska så mycket tid detta att messa vänner på FL, men är trevligt att följas åt med de som var gravida samtidigt som jag och är i samma ålder... Jag är 35+, tror att du är något yngre av vad jag kan se av fotona här...
Du ska veta att sedan jag hittade dig på Cancerfondens sida så tänker jag på dig och att vi är i samma sits vad gäller att förlora en Pappa... nog så viktigt i ens liv... Har även en väninna i Enköping som tro det eller ej förlorade sin Pappa i cancer förra året... vi har sagt att aldrig kunde man väl tro att vi bästa väninnor sedan 1988 skulle hamna i samma sits bara året efter varandra... Hon har två söner, den ena var 3 år och den andra bara 2 månader när hennes far/morfar till hennes barn gick bort endast 59 år gammal... Helvetiskt rent ut sagt! Min Pappa fick ändå leva 10 år till, han fyller 70 år i maj...
Idag var jag på en arbetsintervju. Ska börja jobba nu i vår har jag tänkt men vill byta arbetsplats då chefen på den gamla ställer för höga krav... 60 timmars vecka (utan betalning) på en egentlig 40 timmarsvecka... Baaahhh, ett litet företag och hennes eget gör att hon kan styra hur hon vill och nu får det vara slut med det känner jag... Nu går C i första hand, min son!
Jag är inredningsarkitekt, utbildad 5 år på Konstfack så nog kommer jag att hitta jobb framöver om jag inte startar eget istället... ;-) Efter giftermålet, så köp ett stort fint hus så kommer jag och inreder... :-) Visst bor du väl i Stockholm, som jag?!
Kramar//
Carina
Skicka en kommentar