Kan tyckas att jag bara maler på med allt elände och aldrig skriver om det som är roligt eller bra. Det finns en anledning. Jag skriver inte bra när jag är glad. Dessutom är har jag denna blogg främst i terapisyfte, alltså skriver jag när jag känner att jag har något jag behöver skriva av mig om. Idag är jag deppig. Japp, deprimerad. Inte ledsen så att tårarna rinner, men väldigt låg. Känner ingen glädje över något alls. Är hemma från jobbet. Orkade inte i morse. Pappa fattas. Han fattas oerhört mycket. Vi var i hans lägenhet i går och rensade bland hans saker. Det blir så abstrakt allting när man står där och går igenom hans saker och hittar bitar ur hans liv. Ett cv, dikter som han skrivit (några om döden), pappas ringar, lönespecifikationer från förr, noter, plektrum, böcker, brev etc. Hans telefonbok låg uppslagen med våra telefonnummer i köket, en halvfull flaska whiskey som han köpt för att bjuda vänner på i skafferiet. Boken jag köpte som han aldrig läste, sista skivan han lyssnade på i cd:n (Ebba Grön), en kastrull på spisen...
Han kommer aldrig mer tillbaka hem.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jag känner väl igen den känslan. Någon har lämnat utan att "städa upp" efter sig. Det är så påtagligt att de aldrig mer kommer tillbaka. Samtidigt som de känns så närvarande.
Som en kommentar på ditt inlägg "tomt". Vill jag bara säga som jag själv skrivit i min blogg. Sorgen försvinner aldrig. Den blir bara lättare att leva med. Din pappa kommer vara levande länge inuti dig.
Kram från mig.
Vill bara säga hur glad jag är att ha dig
Jag skriver samma till både dig och Johan. Jag får inte tag i några tröstande ord och jag tror inte att ni förväntar er några heller. Jag kan bara finnas här om ni behöver mig. Jag saknar också Pappa. Nu skulle jag vilja ringa honom och tala om hur ni mår och diskutera och dela sorgen över att vara maktlös med honom.
Älskar er.
Tycker att ni uttrycker er så bra du å din bror. Skrev lite till Johan om hur bra det är med att ha en blogg och få skriva av sig "allt" utan att behöva svara på en massa frågor. Jag önskar att jag fötts med en "blogg" så kanske jag hade fått kunna skriva av mig allt elände, kanske, kanske hade jag då blivit en lyckligare människa och kunnat släppa vissa saker, saker som nu sitter fast i mitt hjärta och hjärna för alltid.
Forsätt skriva om dina känslor!
Älskar er massor!
Kram
Skicka en kommentar