Tisdag 21/11

4 hela dagar har gått sedan beskedet om att pappa kommer att dö i cancer. När vet vi inte…Kanske lika bra det. Jag hoppas att det dröjer, men samtidigt känns allting väldigt osäkert. Jag försöker tänka positivt, men blir ändå skrämd av mig själv när jag blir för positiv. Igår gick allt väldigt bra och jag kände mig väldigt stark och det var nästan som att allt bara varit en ond dröm. Pappa är själv mycket positiv och stark just nu och säger att han ska leva vidare ett tag till osv. Fruktar bara för den dagen då han ramlar ner i samma svarta hål som jag är nere i några gånger om dagen. Men med den inställningen han har tar han sig säkert upp igen. Försöker att inte tänka för långt framåt. Har julen som någon slags milstolpe just nu och hoppas verkligen att han finns kvar då. Jag skulle så gärna vilja ta med mig pappa på en resa eller i alla fall åka till landet en gång i vinter. Vi väntar nu på att pappa ska få komma till en cancerspecialist som kan ge någon form av prognos. Om det kanske finns någon behandling som kan bromsa sjukdomsförloppet eller liknande. I alla fall minska smärtor och liknande så småningom. Jag får panik emellanåt för jag tycker att det är så orättvist. Jag vill att pappa ska få leva och jag vill ha honom kvar. Min bror är i Thailand och jag skulle verkligen vilja att han kom hem nu. Det ä bara han som kan förstå mig helt. J är bra, men det känns som om han är irriterad på mig samtidigt. Jag kan inte riktigt kontrollera mina känslolägen och mitt humör och han kan inte riktigt hantera mitt inkonsekventa humör. Samtidigt som jag är jävligt bestämd att jag ska klara detta är jag så rädd att det ska gå för fort. Jag vill känna att jag sagt det jag vill säga, jag ville hinna ta lite bilder på pappa och jag vill umgås med honom. Helst skulle jag vilja resa med honom. Det är så orättvist och jag blir så arg för att det drabbar oss och främst för att det drabbar honom. Jag tänker på mitt bröllop….Jag tänker på mina framtida barn….jag tänker på allt det där som pappa antagligen inte kommer få uppleva.
Hur som helst så hoppas jag mest av allt att han får en bra tid av det som är kvar, och att han slipper för mycket plågor – både psykiska och fysiska.