17/12 2005

En månad sedan beskedet om pappas cancer. Han har redan blivit mycket sämre i mina ögon i alla fall. Vet inte hur mycket sämre en läkare skulle säga att han är. Det kanske till och med är värre än jag tror. Pappa har kommit in i en annan fas nu också och han mår mycket sämre mentalt. För mig har nog det här varit den värsta dagen hittills. Först när vi fick beskedet var det en massa ledsamhet blandat med chock, men nu finns bara en djup oro och sorg. Det lilla hopp jag hade ett tag efter att den värsta chocken lagt sig känns helt bortblåst. Detta beror nog iofs mycket på pappas mentala tillstånd. Han är svår att nå och han har svårt att uttrycka vad han känner. Han får morfin för smärtan och känns lite avtrubbad på något sätt. Jag kan inte riktigt nå fram till honom. Jag försökte förklara idag att det känns som om min tid rinner i väg samtidigt som det gör fruktansvärt ont att han inte får glädjas åt det som ändå finns kvar i livet för honom. Istället stänger han in sig och isolerar sig. Han vill inte ses och det går inte att prata ordentligt. Julen som jag såg fram emot så mycket känns nu bara oändligt jobbig. Jag har verkligen tappat all glädje och allt hopp. Vill inte träffa någon och tycker att allt känns så meningslöst. Jag vill ha min pappa kvar. Jag vill att han ska få leva och få vara lycklig några år till. Han förtjänar att få må bra och känna livslust ett tag till. Tyvärr är den här världen så fruktansvärt orättvis. Jag orkar inte gråta längre, men tårarna trillar oavbrutet ändå och mitt huvud värker av spänning, tårar och sorg. Hur ska jag någonsin kunna bli glad igen och hur ska jag orka med mer sorg än så här? Orkar inte mer idag....