14/12 2005

Vilket jävla skit det här är. Jag är hemma från jobbet idag. Energin har tagit slut. Har varit för ”duktig” på sista tiden, och nu hinner allt i kapp mig. Har suttit hemma hos pappa två dagar i rad och vi har bara stirrat på varandra. Han ser utmärglad och blek, går knappt ut och är ständigt mer eller mindre hög på morfin. Vet inte om han tar den dosen han ska/behöver eller om han som gammal missbrukare petar sig så mycket han kan. I vilket fall som helst så kryper det i kroppen på mig att se honom sitta och försvinna bort i sin egen värld och bara få ur sig något ord då och då. För några veckor sedan var han positiv, pratade oavbrutet om sjukdomen osv. Det är helt naturligt att sjukdomen förändrar både hans mentala och fysiska hälsa, men det är så svårt att acceptera och så jobbigt att se. I dag blev vi osams. Eller det kanske bara var jag som blev arg egentligen. Men igår kväll var jag och min bror hos pappa. Det var lucia och min bror hade köpt med sig lussebullar och de drack kaffe. Pappa sa inte många ord under tiden vi var där, och när jag frågade hur det var med honom blev han bara irriterad. Vi var någon timme eller lite mer eftersom jag kände hur irritationen kröp sig på mig och tillslut kände att jag bara var tvungen att komma därifrån. Sedan gick vi hem till mamma för att diskutera hur vi ska kunna hjälpa pappa och vad vi skulle kunna hitta på med honom för att motivera honom. Min bror kom tillexempel på att han och pappa kunde gå på hockey idag och skulle fråga om han ville det. Men nej, det ville han inte. Vi pratade också om att ta med honom till Köpenhamn över en dag, men jag tappade liksom lusten. Även om han är sjuk och trött så är han inte SÅ sjuk ännu och han borde kanske offra sig för vår skull EN gång i alla fall, eftersom vi försöker göra saker för hans skull hela tiden. Blir rädd att han mår sämre än vad han säger också. Därför blev jag arg. Ledsen. Frustrerad. Nu får Min bror ta över ett tag, jag lägger mig och drar täcket över huvudet.