Även om jag inte önskar någon att mista en nära anhörig i cancer så underlättar det att veta att man inte är ensam. Naturligtvis önskar jag ingen att mista någon överhuvudtaget. Men sen pappa dog och även när han var sjuk så har jag funnit något slags lugn i den samhörighet som jag känner med människor som delar samma öde som mig och min bror. Jag läste mycket på Cancerfondens forum för anhöriga när pappa var sjuk. Där delar anhöriga med sig av sina historier och vi är så många som känner samma rädsla, samma sorg och samma ångest. Det hjälper. Jag går fortfarande in och läser på forumet när jag känner att jag behöver och brukar ibland lämna kommentarer, för jag vet att de som skriver där behöver förståelse och folk att dela sina tankar och sin rädlsa med, precis som jag gjorde när ångsten för att pappa skulle dö var som störst.
Skickar en tanke till alla er som förlorat någon ni älskar på ett eller annat sätt!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Hej!
Tack för ditt svar. Mamma gick bort imorse 9.15. Jag var där när hon somnade in, men jag har ändå svårt att förstå det. Ibland börjar jag gråta men mest känner jag mig bara ingenting. Det känns så overkligt att mamma är borta, det kan itne vara sant. Det känns som att hon bara är och handlar, så jag känner inte någon stor saknad. Är jag inte ledsen över att mamma är borta? Det var konstigt att se henne ligga på sängen alldeles kall, men det såg bara ut som att hon sov. Det värsta var nog att lämna henne där och sedan åka hem, var det sista gången jag såg henne? usch, det här är så overkligt. tack för att du skriver, du tröstar.
/Karin
Karin, Jag är verkligen ledsen för din skull!! Jag känner precis igen mig i det du beskriver och jag tror att det är rätt vanligt att man känner sig rätt tom på känslor efteråt. Man har ju haft så mycket känslor och oro innan att när allt väl är över inte vet vad man ska känna. Jag grät inte speciellt mycket precis när pappa gått bort. Kände mig bara tom. Precis som du kände jag, är jag inte ledsen?? Det tar tid att ta in vad som hänt...Jag har fortfrande inte fattat. I helgen spred vi pappas aska i havet och jag fattar fortfarande inte att vi aldrig kommer ses igen. Det är en väldigt konstig känsla att lämna någon kall och ensam kvar i en sjukhussäng och veta att man aldrig kommer träffas mer. En fruktanvärt overklig känsla. Du kommer känna saknad, men låt den komma när den kommer. Det är inget konstigt att du inte känner saknad just nu. Skickar en tanke till dig och jättestor kram till dig!!!
Skicka en kommentar