Årsdagen

Det är helt osannolikt att det gått ett år. På ett sätt har det gått fort och på ett annat sätt känns det som en evighet. Pappa känns fortfarande lika levande för mig och jag kommer i håg varenda detalj i hans ansikte. Tänker på honom nästan varje dag och har börjat prata mycket om honom och hur det känns med J. Det har fört oss närmare varandra på något sätt. Något som förvånat mig är att det är så många människor som inte verkar förstå hur det känns att förlora någon. Det är som att de bagatelliserar känslan och inte vill ta till sig hur det skulle kännas om det var en person i deras närhet som gick bort. Det viftas bort, eller så pratats det inte om det alls. Många av mina vänner har gjort mig besviken och många har gjort mig förvånad. Jag har bestämt mig för att strunta i att försöka få dem att förstå hur det känns och inser att alla människor hanterar saker på olika sätt. De som inte förstår nu kommer förstå den dagen de förlorar någon. Det ska tilläggas att många också varit fantastiska och det är jag evigt tacksam för.

Den 26:e i år dog en av mina äldsta och bästa vänners mamma. Det blev en smärtsam påminnelse om det som hände oss för ett år sedan. Jag är så ledsen för hennes skull och ag kommer att göra vad jag kan för att vara att vara ett så bra stöd för henne som jag kan!