Tiden som går...

Pappa försvinner längre och längre bort. Varje dag tar mig längre bort i från honom. Men än så länge är bilden av hans ansikte lika klar som alltid och jag hör hans röst och hans skratt lika tydligt som tidigare. Vet inte om hans ansikte någonsin kommer att blekna i mitt minne och jag vet inte om jag någonsin kommer att glömma hans röst. Men dagarna för oss längre och längre i från varandra. Det är overkligt och skrämmande att en människa som varit så nära plötsligt är så långt borta. Samtidigt så är han så nära i mitt hjärta. Det är bara tiden som går som gör att avståndet känns så stort. Och att han inte finns rent kroppsligt. Jag saknar att prata med honom och jag saknar att krama honom. Ju mer tiden går, desto mer finns det som jag skulle vilja säga som aldrig kommer bli sagt. Fäller några tårar av saknad i kväll...