Lämnat bakom mig

Jag tror att jag lämnat mycket av det jobbiga bakom mig. Inte att pappa är borta - men våra jobbiga år. Jag har jag accepterat det men framförallt har jag förlåtit. Visst har det präglat mig och jag kan fortfarnade bli arg för alla år som gick förlorade. Och visst känner jag sorg. Mycket sorg. Men inte främst för min egen skull, utan för pappas skull. Har insett att hur dåligt jag än mådde så mådde han själv allra sämst. När vi rotat bland pappas saker har det bubblat upp igen. Känslan av hur ensam och destruktiv han var under de där åren. Det gör ont. Hade vi inte fått den tiden vi ändå fick på "slutet", hade jag nog mått betydligt sämre idag. Det går att reparera en skadad relation genom att gottgöra och förbättra. Men det krävs att man kan förlåta. Jag är så glad att jag gjorde det.