Höst

Det är helt ofattbart att det snart gått ett år sedan pappa fick besked om att han skulle dö. Jag har fortfarande inte tagit in att han är borta. Jag drömmer om honom ofta och tänker på honom varje dag. Mardrömamrna fortsätter jaga mig natt efter natt. Försöker greppa att vi aldrig kommer att ses igen. Det går inte. Jag mår inte bra. Inte alls. Jag är ganska duktig på att hålla upp en fasad och stundvis också på att förtränga. Allt oftare bryter jag i hop och bara gråter. Hösten påminner mig mycket om den chock jag fick förra året då vi plötsligt ställdes inför att pappa skulle dö. Han försvann så snabbt. Jag hann inte fatta. Jag har fortfarande inte fattat. Jag har inte tagit mig tid att sörja ordentligt. Jag sörjer varje dag, men pressar också mig själv väldigt hårt hela tiden. Därför gör jag bara allt halvdant. Jobb, relationer, fritid. Jag har inte energin.