Förnekelse

Pappa är så levande för mig fortfarande att jag har kommit i ett förnekelsestadie tror jag. När jag hörde en låt som min bror skrivit om pappa i går så var det som att jag hajade till därför att han skrev om honom som att han inte fanns. Jag kom då på att jag går runt och inbillar mig att han finns där i sin lägenhet, att jag skulle kunna stöta på honom på hans väg till Solna Centrum eller att han när som helst kommer slå en signal. Bilden av honom är så tydlig. Jag kan höra hans röst och jag känner hans lukt. Det kanske det som är betydlesen av att själen lever vidare.