Hittade en låda med gamla kort idag.
Konstaterade att jag börjar känna mig gammal.
Jag insåg också hur mycket mitt liv förändrats de tio senaste åren. Till det bättre. Då hade jag ett destruktivt förhållande och ett betydligt sämre självförtrende, och trots att pappa inte finns längre skulle jag inte vilja gå tillbaka tio år i tiden. Då var allt helt annorlunda. Jag hade ingen pappa då heller även om han fanns i livet. Nu är han död, och den person jag saknar och älskar är inte den han var då.
Jag trodde inte att pappa skulle leva länge, då för tio år sedan, men jag trodde att han skulle dö ensam och olycklig. Det gjorde han inte.
Men de sista tre åren inbillade jag mig att faran var över. Tanken slog mig aldrig att livet skulle vara så grymt att det tog någon som jobbat så hårt för att få leva ett lyckligt liv. Det gjorde det.
Men hur livet än blivit så kan jag känna mig lycklig idag. Det gjorde jag aldrig då för 10 år sedan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
...och jag är lycklig, för för tio år sedan träffades vi aldrig! Utom den _där_ gången du vet... *ryser*, när allt blev knas.
Ja det var ingen rolig tid. Jag är så glad för din skull, mitt hjärta.
Hej Pia!
Måste säga att jag slås av hur lika bakgrund vi verkar ha när det gäller våra pappor. För mig var det nästan precis likadant. När allt äntligen var bra slogs allt i kras. :-(
Hoppas du kryar på dig!
kram Anna
Skicka en kommentar