Har just sett "Efter bröllopet".
En otrolig saknad och sorg grep tag om mig efter filmen.
Saknaden efter pappa som legat gömd inom mig rätt länge nu kom plötsligt upp till ytan igen.
Inser plötsligt hur längesen det var jag såg honom, men hur levande han fortfarande är.
Vill hålla om, krama, trösta och tröstas - av pappa.
Kommer aldrig vänja mig vid tanken att det aldrig mer kommer ske.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Förstår att du känner en stor saknad efter din pappa och att allt går upp och ner hela tiden. Men även fast han inte finns synligt hos dig är jag övertygad om att han finns själsligt och kan se och vaka över dig. Och han är otroligt stolt över sin dotter! Jag vill tro på ett liv efter döden så jag tror att den finns en dag när ni kommer ses igen. Och då kan ni kramas igen - du och din pappa!
Tills dess får du krama oss alla andra hur mycket du vill och bli tröstad när du behöver det!
Kramar J. Vi ses senare idag!
Hittade din blogg av en slump, och har nu läst en hel del inlägg. Förlorade min pappa i cancer för 2 veckor sedan, fast till skillnad från din hade han varit sjuk mycket, mycket länge. Livet har hängt på en tråd tidigare, men jag trodde han skulle klara sig den här gången också. Overkligt att han är borta. Det är både en tröst att läsa din blogg och se att man inte är ensam. Känner igen mig i så mycket du skriver, även om jag är precis i början av min sorg. Känns både bra att se att man på något sätt tar sig igenom livet och klarar av att leva ändå (undrar hur det ska gå egentligen), men samtidigt tungt att veta att det ALDRIG MER blir detsamma.
Har ännu inte modet att ge mig tillkänna helt ännu, hoppas att det är ok. Plus att jag hoppas jag får följa din blogg framöver.
Lycka till, du är stark. Och jag vet vad du gått igenom och fortfarande går igenom. Önskar dig all stryrka.
Många kramar /Maria
Skicka en kommentar